De blommande körsbärsträden i Washington står i bjärt kontrast till allvaret i de frågor som diskuteras inför de stundande IMF- och Världsbanksmötena i helgen. När de officiella delegationerna träffas på 2009-års vårmöten för de båda institutionerna är det den globala finanskrisen som står i centrum.
På ett möte med diverse toppchefer från Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken talades om konsekvenserna av krisen för utvecklingsländer. Det är en mörk bild som tecknas. Effekterna av finanskrisen är nu kännbara i Afrika och andra utvecklingsländer. En minskad efterfrågan av varor som dessa länder exporterar, i kombination med prisfall, leder till minskade inkomster. De pengar migrantarbetare skickar hem förväntas minskat kraftigt och likaså även biståndet. Kort och gott står fattiga länder inför allvarliga finansieringsunderskott som konkret betyder mindre pengar till fattigdomsbekämpning - detta i ett skede när behoven av stöd ökar.
Utvecklingsländer, som inte skapat krisen, är helt klart de som drabbas värst av den. Enligt Världsbanken förväntas ca 50 miljoner fler människor hamna under fattigdomsstrecket på grund av krisen.
G20-mötet (se tidigare blogg) enades i början av april om en rad åtgärder för att stimulera den globala ekonomin. Vårmötena här i Washington kommer till stor del att handla om hur G20-paketet ska omsättas i praktiken där framförallt IMF getts en ledande roll i att kanalisera stimulansåtgärderna.
Det råder stora oklarheter kring hur mycket av de 750 miljarder dollar som IMF, enligt G20, ska förfoga över som faktiskt kommer gå till de fattigaste länderna. Analyser av nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i, visar att de verkar handla om en mycket liten del (ca 24 miljarder dollar). Detta kan jämföras med ett betalningsbalansunderskott som för 38 av de fattigaste länderna 2009 kan komma att uppgå till 216 miljarder enligt IMF:s siffror. Det råder dock mycket oklarheter och diskussionerna blir lätt mycket tekniska, tex kring en försäljning av IMF:s guld som skulle kunna generera nya pengar. Det finns också en stor farhåga att mer pengar utlovas i retoriken, men inte realiseras i praktiken. Fortfarande har de biståndslöften som gavs på G8-mötet i Gleneagles 2005, inte infriats.
Det finns en del reformer som IMF gjort, som ett svar på finanskrisen och som civila samhället välkomnar; mer resurser i form av lån med låga räntor och IMF har också fasat ut det som kallas ”Structural Performance Criteria”, vilket betyder mer flexibla lånevillkor (dock ej oansvarsfulla, vilket vi inte vill se!).
Men det finns anledning till oro. På ett övergripande plan handlar de åtgärder som G20 enades om, och som nu diskuteras på vårmötena, i stort om att fixa till systemet för att återgå till det som varit. Den politik, eller snarare brist på den, och de institutioner som var med och skapade krisen kan inte utan omfattande reformer vara lösningen på den. Här finns en grundläggande kritik om att IMF och Världsbanken styrs av en liten grupp rika länder medan fattiga länder, trots reformer, har lite att säga till om.
Finanskrisen borde rimligen ses som en unik möjlighet att skapa en vision om en ny ekonomisk världsordning som är mer hållbar socialt och miljömässigt. Denna fråga lyser än så länge med sin frånvaro i Washington, såvida den inte är gömd bakom alla tekniska förkortningar…
På ett möte med diverse toppchefer från Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken talades om konsekvenserna av krisen för utvecklingsländer. Det är en mörk bild som tecknas. Effekterna av finanskrisen är nu kännbara i Afrika och andra utvecklingsländer. En minskad efterfrågan av varor som dessa länder exporterar, i kombination med prisfall, leder till minskade inkomster. De pengar migrantarbetare skickar hem förväntas minskat kraftigt och likaså även biståndet. Kort och gott står fattiga länder inför allvarliga finansieringsunderskott som konkret betyder mindre pengar till fattigdomsbekämpning - detta i ett skede när behoven av stöd ökar.
Utvecklingsländer, som inte skapat krisen, är helt klart de som drabbas värst av den. Enligt Världsbanken förväntas ca 50 miljoner fler människor hamna under fattigdomsstrecket på grund av krisen.
G20-mötet (se tidigare blogg) enades i början av april om en rad åtgärder för att stimulera den globala ekonomin. Vårmötena här i Washington kommer till stor del att handla om hur G20-paketet ska omsättas i praktiken där framförallt IMF getts en ledande roll i att kanalisera stimulansåtgärderna.
Det råder stora oklarheter kring hur mycket av de 750 miljarder dollar som IMF, enligt G20, ska förfoga över som faktiskt kommer gå till de fattigaste länderna. Analyser av nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i, visar att de verkar handla om en mycket liten del (ca 24 miljarder dollar). Detta kan jämföras med ett betalningsbalansunderskott som för 38 av de fattigaste länderna 2009 kan komma att uppgå till 216 miljarder enligt IMF:s siffror. Det råder dock mycket oklarheter och diskussionerna blir lätt mycket tekniska, tex kring en försäljning av IMF:s guld som skulle kunna generera nya pengar. Det finns också en stor farhåga att mer pengar utlovas i retoriken, men inte realiseras i praktiken. Fortfarande har de biståndslöften som gavs på G8-mötet i Gleneagles 2005, inte infriats.
Det finns en del reformer som IMF gjort, som ett svar på finanskrisen och som civila samhället välkomnar; mer resurser i form av lån med låga räntor och IMF har också fasat ut det som kallas ”Structural Performance Criteria”, vilket betyder mer flexibla lånevillkor (dock ej oansvarsfulla, vilket vi inte vill se!).
Men det finns anledning till oro. På ett övergripande plan handlar de åtgärder som G20 enades om, och som nu diskuteras på vårmötena, i stort om att fixa till systemet för att återgå till det som varit. Den politik, eller snarare brist på den, och de institutioner som var med och skapade krisen kan inte utan omfattande reformer vara lösningen på den. Här finns en grundläggande kritik om att IMF och Världsbanken styrs av en liten grupp rika länder medan fattiga länder, trots reformer, har lite att säga till om.
Finanskrisen borde rimligen ses som en unik möjlighet att skapa en vision om en ny ekonomisk världsordning som är mer hållbar socialt och miljömässigt. Denna fråga lyser än så länge med sin frånvaro i Washington, såvida den inte är gömd bakom alla tekniska förkortningar…
Penny Davies, expert finansiering för utveckling, Diakonia
