Igår kom beskedet att den tidigare presidenten i Peru, Alberto Fujimori, dömts till 25 års fängelse för brott mot de mänskliga rättigheterna. Beskedet är viktigt utifrån ett flertal aspekter, men framförallt är det en framgång för arbetet för de mänskliga rättigheterna och för demokratin i Peru, i Latinamerika och i resten av världen.
Det är första gången en latinamerikansk ex-president döms för brott mot de mänskliga rättigheterna i sitt eget land. Rättegången har visat på det peruanska rättssystemets oberoende och opartiskhet. Processen ger därmed en tydlig signal till makthavare på alla nivåer att rättvisan kan nå även dem. Det är ett stort steg framåt i strävandena i att nå rättvisa och upprättelse för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det många trodde var en omöjlighet för tio år sedan är idag ett faktum.
Två av de massakrer som Fujimori nu blivit dömd för, Barrios Altos och La Cantuta, togs upp i interamerikanska domstolen 2001 där den peruanska staten dömdes som skyldig. Domen ledde till ett avskaffande av amnestilagarna i Peru, då de förklarades icke-konstitutionella. Dessa amnestilagars avskaffande öppnade möjligheter i kampen mot straffrihet i andra länder i Latinamerika.
När jag åkte till Peru 1999 för att arbeta med ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna var det peruanska samhället i hög grad påverkat av Fujimoris ledarskap och regim.
Fujimori och chefen för säkerhetstjänsten, Vladimiro Montesinos, hade landet i ett järngrepp och de kontrollerade tillsammans de viktigaste institutionerna i landet, inklusive media. Det var ytterst känsligt att tala om de grova brotten mot de mänskliga rättigheterna som begåtts sedan början av inbördeskriget 1980. Straffrihet rådde för brott såsom massavrättningar, försvinnanden och tortyr. En eventuell tillsättning av en sanningskommission var något man knappt kunde föra på tal. När vi talade om dessa saker på kontoret så sänkte vi rösten då vi inte visste om vi var avlyssnade.
Efter presidentvalen i juni 2000 skedde en demokratisk öppning. Fujimori fick majoritet i första omgången och han vann i andra omgången men anklagades för valfusk. Detta ledde till stora protester på många håll i landet. Efter valet blottlades en stor korruptionsskandal vilken till slut ledde till att Fujimori flydde landet efter tio år som landets president (1990-2000). En övergångsregering tillsattes i slutet av år 2000 och på ett halvår genomfördes en mängd reformer som var viktiga för demokratiseringen av Peru. Bland annat lagstadgades möjligheten till deltagande i lokala utvecklingsplaner och i slutet av övergångsregeringens period togs också ett beslut om att skapa en sanningskommission. Bägge dessa beslut togs mycket tack vare påtryckningar från organisationer i det civila samhället.
Sanningskommissionen fick mandat att undersöka de brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts mellan åren 1980-2000. Det peruanska inbördeskriget pågick under närmare 20 år och fördes främst mellan regeringsstyrkorna och den maoistiska gerillagruppen Lysande stigen (Sendero Luminoso). Sanningskommissionen fastslog i sin rapport 2003 att närmare 70 000 människor hade dött under våldsperioden.
Mitt arbete som handläggare för Peruprogrammet på Diakonia gav mig möjligheten att fortsätta följa arbetet med sanningskommissionen på nära håll. Diakonia har varit närvarande under hela processen genom sitt stöd för organisationer som kämpat för de mänskliga rättigheterna både under och efter inbördeskriget. Det handlar bland annat om dokumentation av brott, stöd till sanningskommissionen, fortbildning av åklagare och domare för att möjliggöra rättsprocesserna, psykosocialt stöd till de drabbade, att driva fall inom det peruanska rättsväsendet och i interamerikanska domstolen samt att sprida information om händelserna i Peru och på internationell nivå. I fallet mot Fujimori genomfördes lobbyinsatser i Asien, Latinamerika, Europa och USA. Domen mot Fujimori översattes till japanska, nödvändig information överfördes till Chile när Fujimori blev satt i husarrest och ett omfattande påverkansarbete gjordes för att han skulle utlämnas till Peru.
Jag ser framför mig alla som under många år kämpat för att rättvisan ska vinna. Jag ser också framför mig alla som haft svårt att tro att det finns en rättvisa överhuvudtaget och jag ser alla som fortfarande har svårt att tro på en rättvisa. För även om det fortfarande är en lång väg att gå för att nå en fungerande rättsstat och en demokrati som inkluderar alla medborgare så är detta ett steg på vägen mot en bättre värld. Och det visar på ett tydligt sätt att mängden insatser som gjorts under alla dessa år har bidragit till de resultat vi nu kan se.
Rättvisan vinner i längden, det kan ta lång tid men den hinner ikapp till slut. Det är fortfarande en lång väg att gå i Peru och i många andra länder såsom Colombia, Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay, Guatemala och El Salvador. Men det har skett flera framsteg i arbetet med sanning och rättvisa under de senaste åren vilket ökar möjligheterna att kunna fördjupa demokratin och möjliggöra en fortsatt demokratisering.
Cecilia Ängelid
Regionsekreterare Latinamerika
Till Diakonias webbplats med ytterligare en text om domen mot Fujimori
skip to main |
skip to sidebar
