Nu firas det i Colombo

Var och varannan bil eller tuktuk, som kör förbi på gatan utanför, pryds med den lankesiska flaggan. Då och då kör tutande, skrikande, ungdomar förbi. Ibland kommer de på öppna lastbilsflak, ungefär som nybakade studenter i Sverige. Vid 23-tiden igår stötte jag på ett gäng alldeles utanför mitt hus. De underhöll sig själva med trummor och trumpeter och dansade vilt på gatan. Smällare hade de förstås också. Mycket smällare går åt i dessa dagar i Colombo.

Jag förstår att många är glada. Sammandrabbningarna som pågått så länge – i det senaste intensiva skedet sedan förra sommaren – har resulterat i många stupade på båda sidor. Exakt hur många är det fortfarande ingen som vet. Och nu ser man ett slut på den typen av intensiv krigföring. Det är klart att det finns en glädje och en lättnad i det!

Å andra sidan är jag rädd att det finns en viss underström av triumfalism, skadeglädje och vilja att ge igen. Varför samlades annars något/ några (uppgifterna går isär) tusental personer utanför brittiska högkommissariatet häromdagen, slog sönder fönsterrutor och brände dockor föreställande brittiske utrikesministern David Milliband (en av dem som Carl Bildt skulle ha rest tillsammans med till Sri Lanka om den resan blivit av för hans del). Milliband har riktat kritik mot den sri lankesiska regeringen och det var därför en uppretad och segerrusig folkmassa samlades utanför kommissionen. Toleranströskeln för kritik är väldigt låg. I måndags träffade jag en välkänd krönikör och fredsvän, en av de få som öppet vågat rikta kritik mot regeringen såväl som LTTE för övervåld i samband med krigföringen. Han berättade att han, som brukar sitta i framsätet, nu satte sig i baksätet i bilen och försökte göra sig så liten som möjligt av rädsla för att den segerrusiga folkmassan skulle få syn på honom.

Sedan kan man naturligtvis undra hur människor över huvud taget klarar av att jubla när den seger de firar har skett till ett så fruktansvärt högt pris. Den humanitära krisen pågår ju fortfarande. Så sent som i går uppskattade FN att 220 000 internflyktingar nu befinner sig i de läger som upprättats för dem, men att ytterligare 40 000 – 60 000 människor var på väg dit. Så många tusentals människor har gång på gång tvingats fly vidare in i en ständigt krympande zon, där de beskjutits från två håll. Så många har dött. Så många är skadade. Allt detta är ett kollektivt trauma som kommer att kasta sin skugga över utvecklingen för lång tid framöver.

Det som sker nu i Sri Lanka är sannerligen historiskt, men erfarenheten och tolkningarna av de händelser som ledde hit går isär. Det är med andra ord en erfarenhet som splittrar, snarare än enar – de braskande tidningsrubrikerna om landets enande till trots. Det är sant att ytterst få sörjer LTTE, som ju har ägnat sig åt tvångsrekryteringar, tuffa beskattningar och grovt våld mot och dödande av civila. Men det hindrar inte att det finns ett stort avstånd och splittring mellan folk här i landet i synen på vad som har hänt och att det befäster konfliktens skiljelinjer. Det finns mycket att göra om man vill slå in på vägen till fred.