Inlägget nedan är skrivet av en av Diakonias medarbetare i Honduras. Läs om hennes upplevelse av kuppdagen i Honduras. Av säkerhetsskäl publicerar vi inte hennes namn. Läs gärna mert om läget i Honduras på Diakonias webbplats.
Det är mycket tidigt på söndag morgon. Klockan är 7:05 och på avstånd hör jag min makes röst då han försöker väcka mig. Han säger mitt namn, knuffar på mig, och då han äntligen lyckas få min uppmärksamhet säger han: De har fört ut Mel ur landet och valurnorna försvann i gryningen!
Det är söndag den 29 juni 2009, dagens som sedan flera månader hade utnämnts till dagen då president Manuel Zelaya och hans regering skulle genomföra en folkomröstning för att ta reda på vad befolkingen tyckte om hans förslag om att installera en ”fjärde valurna” i valen i november. Med denna ”fjärde valurna” skulle väljarna bestämma om man skulle inrätta en konstituerande församling för att reformera konstitutionen.
Jag reste mig ur sängen, samtidigt som jag ansträngde mig för att förstå vad han sade till mig... utan att lyckas begripa vad det egentligen var som hänt.
Medan mitt huvud kämpade med att behandla informationen, fick jag veta att militären hade tagit “Mel” från sin bostad, att de hade flugit honom till Costa Rica, och att valurnorna som skulle användas i folkomröstningen försvunnit. Det talades om att ministrar, ambassadörer och journalister tagits till fånga och slagits, att regeringens TV-kanal tagits ur sändning, och att detsamma hade hänt med andra kanaler som ägs eller styrs av personer som stödjer presidenten. Allt detta fick jag veta under kanske 15 eller 20 minuter genom de medier som fortfarande var i sändning. Vid 7:30 försvann strömmen och då vi försökte ta kontakt med familj, vänner och arbetskamrater visade det sig att även telefonnätet kopplats ned. Min arbetskamrat, vars make arbetar för elbolaget, berättade att militären hade tagit över dess installationer, och att detsamma hänt med telefonbolaget Hondutel. Nu kunde vi bara kommunicera med hjälp av mobiltelefonerna.
Vid den tidpunkten började jag förstå: Militärer som för bort presidenten, statliga institutioner under militär kontroll, flygplan som flyger fram och tillbaka över Tegucigalpas himmel… Det är är en militärkupp!
Jag upplevde själv de mest repressiva åren i vårt kära Centralamerika. Jag upplevde på nära håll militärernas bestialitet. Därför är jag övertygad om att militärer är militärer, oavsett var i världen de befinner sig, och de agerar alltid på samma sätt – men jag ber om ursäkt till de militärer som eventuellt utgör undantag.
Ingen visste något, vi var i princip utan information. De flesta radiostationer hade tagits ur sändning och de få som sände hade inga nyheter. I mitt kvarter förekom mycket mer liv och rörelse än en vanlig tidig söndagsmorgon. Från vårt hus kunde jag se en strid ström av människor, de flesta kvinnor, på väg till de små närbutikerna där de försåg sig med ris, bönor, mjölk, stearinljus, batterier, bröd och annat. Det var helt galet, rädslan och kaoset var plötsligt bland oss!
Först och främst fick jag lov att informera mina kollegor i andra länder om det som hänt. Det var ju söndag och det fanns inte så mycket jag kunde göra, men jag borde i alla fall få fram korrekt information. Jag tog sedan kontakt med några av våra partnerorganisationer, men precis som jag visste de mycket lite om vad som hände. De var lika förvirrade och arga som jag: Detta var en statskupp utförd av militärer, det var oroväckande och verkligen skrämmande. Den här typen av handlingar hade vi ju lämnat bakom oss. Dessutom skulle detta kunna sätta ett extremt allvarligt och farligt exempel på internationell politisk nivå, inte minst i Latinamerika. Nu hade det verkligen visat sig hur bräcklig vår demokrati var, eftersom den legat i händerna på de ekonomiska makteliterna och blivit reducerad till rätten att rösta. Men framför allt, mitt i den politiska analysen, kände vi alla en stor osäkerhet.
Under eftermiddagen informerade de officiella nyhetskanalerna oss om att kongressen hade utsett en ny president, den före detta talmannen. Och därmed var statskuppen genomförd.
fredag 3 juli 2009
onsdag 1 juli 2009
En reflektion om läget i Honduras
En medarbetare på en av Diakonias partnerorganisationer i Honduras har skrivit ned några reflektioner kring situationen i landet. Hon föredrar att vara anonym:
"På grund av det som hänt i landet, har kommunikationerna varit begränsade. Vi har varit utan elektricitet under långa perioder, och medierna censureras på begäran av Roberto Micheletti och den maktelit som stödjer honom. Vissa medier har stängts eftersom de leds av folk som står nära Zelaya. Andra lokala medier, som exempelvis Jesuit-ägda “Radio Progreso”, är inte lierade med Zelaya men har censurerats eftersom de befinner sig i en oppositionell position som både de gamla och nya ledarna vill tysta.
Personalen på vår organisation mår bra trots att vi har fått utstå hot, offentliga utpekanden och fördömanden från regeringens sida. Dock är det mest beklagliga och det som står i centrum för vår oro att vissa av dessa hot också kommer från andra organisationer inom det civila samhället.
Honduras har förändrats, utan att något egentligen förändrades
Det som har hänt i Honduras är helt klart en statskupp. Att ge en annan version av händelserna handlar mer om att förbättra bilden av landet inför det internationella samfundet.
Kuppmakarna hävdar att de försvarade rättsstaten genom att förhindra genomförandet av en olaglig folkomröstning (som förvisso verkligen är emot lagen). Dock sker det genom ytterligare en illegal handling: Statskupper är förbjudna enligt konstitutionen, vilket självklart gör det motsägelsefullt att återupprätta rättsstaten genom en statskupp. En enkel, men samtidigt komplicerad fråga är: Om vi försvarar rättsstaten, varför inte istället döma Zelaya och hans regering för maktmissbruk, försumlighet och så vidare, här i landet?
Kongressens argumentation för att avsätta Manuel Zelaya var motsägelsefull och manipulerad: Först beslutade den att acceptera hans ”avskedsansökan” (som Zelaya nekar till att ha skickat). Senare sades det att hans avsättning motiverades av att han underlåtit att godkänna över 70 lagar, att han ännu inte presenterat någon nationell budget för 2009, trots att denna skulle ha presenterats till kongressen i september förra året, och andra felaktigheter. Hur kan vi lita på och stödja dem som också handlar på illegal väg? Den nye ”presidenten” Micheletti hör till landets extremhöger, han är mycket konservativ och sitter där han sitter för att försvara intressena för den ekonomiska maktelit han representerar och för att försäkra att inget förändras i Honduras.
Om det finns några vinnare i allt detta så är det militären: Vi har gett tillbaka makt, betydelse och resurser till militären, och det värsta är att de civila återigen har bett armén att intervenera för att ”lösa” en konflikt. Folk talar om att tacka armén och gör dem nästan till nationella hjältar. De små framsteg vi har gjort de senaste 20 åren, är praktiskt taget tillintetgjorda. Det civila samhället är mer polariserat än någonsin: Det förekom mycket splittring bland medborgarna redan innan statskuppen, och nu har många organisationer och sociala ledare radikaliserat sin diskurs och sina handlingar. Våldshandlingarna har ökat. Nu protesterar inte längre bara ledare och organisationer som betalas av regeringen, utan många andra som deltar i manifestationerna för att fördöma brytandet av den konstitutionella ordningen.
Internationell isolering
Honduras är extremt beroende av omvärlden, och att inte få erkännande av det internationella samfundet får inte bara politiska konsekvenser, utan även ekonomiska. Efter Zelayas administration, som varit väldigt ovarsam med ekonomiska resurser, är landet i princip bankrutt. Det finns ingen plan för att möta den ekonomiska krisen, det finns inte ens en nationell budget, och nu har vi dessutom sanktioner att vänta från SICA på 48 centralamerikanska varor. Dessutom är det möjligt att vi inte får någon hjälp från de internationella finansinstitutionerna, som även om vi inte gillar det är oundgängliga för landet – i synnerhet nu med den internationella krisen.
Det förekommer en förkastlig censur och självcensur bland medierna: Förvrängning, brist på information, tystnad, partiska och vinklade nyheter är vad de medier som fortfarande fungerar bjuder på. Transparens och yttrandefrihet varken var eller är mål för de förra eller de nya ledarna. Slutligen är det viktigt att säga att man i bedömningen av landets tillstånd inte kan begränsa sig till att vara för eller emot Zelaya, eller för eller emot Micheletti. Saken är att de båda, och de som de representerar, utgör en del av samma maktelit. En maktelit som aldrig brytt sig om, eller kommer att bry sig om, vad som händer med befolkningen”.
Läs mer:
På Diakonias webbplats finns upprop för demokrati och mänskliga rättigheter i Honduras samt information från Diakonias personal på plats:
Till uppropen som Diakonia och andra internationella organisationer undertecknat
Till sidan med lägesrapport: Diakonias partner vädjar om solidaritet
"På grund av det som hänt i landet, har kommunikationerna varit begränsade. Vi har varit utan elektricitet under långa perioder, och medierna censureras på begäran av Roberto Micheletti och den maktelit som stödjer honom. Vissa medier har stängts eftersom de leds av folk som står nära Zelaya. Andra lokala medier, som exempelvis Jesuit-ägda “Radio Progreso”, är inte lierade med Zelaya men har censurerats eftersom de befinner sig i en oppositionell position som både de gamla och nya ledarna vill tysta.
Personalen på vår organisation mår bra trots att vi har fått utstå hot, offentliga utpekanden och fördömanden från regeringens sida. Dock är det mest beklagliga och det som står i centrum för vår oro att vissa av dessa hot också kommer från andra organisationer inom det civila samhället.
Honduras har förändrats, utan att något egentligen förändrades
Det som har hänt i Honduras är helt klart en statskupp. Att ge en annan version av händelserna handlar mer om att förbättra bilden av landet inför det internationella samfundet.
Kuppmakarna hävdar att de försvarade rättsstaten genom att förhindra genomförandet av en olaglig folkomröstning (som förvisso verkligen är emot lagen). Dock sker det genom ytterligare en illegal handling: Statskupper är förbjudna enligt konstitutionen, vilket självklart gör det motsägelsefullt att återupprätta rättsstaten genom en statskupp. En enkel, men samtidigt komplicerad fråga är: Om vi försvarar rättsstaten, varför inte istället döma Zelaya och hans regering för maktmissbruk, försumlighet och så vidare, här i landet?
Kongressens argumentation för att avsätta Manuel Zelaya var motsägelsefull och manipulerad: Först beslutade den att acceptera hans ”avskedsansökan” (som Zelaya nekar till att ha skickat). Senare sades det att hans avsättning motiverades av att han underlåtit att godkänna över 70 lagar, att han ännu inte presenterat någon nationell budget för 2009, trots att denna skulle ha presenterats till kongressen i september förra året, och andra felaktigheter. Hur kan vi lita på och stödja dem som också handlar på illegal väg? Den nye ”presidenten” Micheletti hör till landets extremhöger, han är mycket konservativ och sitter där han sitter för att försvara intressena för den ekonomiska maktelit han representerar och för att försäkra att inget förändras i Honduras.
Om det finns några vinnare i allt detta så är det militären: Vi har gett tillbaka makt, betydelse och resurser till militären, och det värsta är att de civila återigen har bett armén att intervenera för att ”lösa” en konflikt. Folk talar om att tacka armén och gör dem nästan till nationella hjältar. De små framsteg vi har gjort de senaste 20 åren, är praktiskt taget tillintetgjorda. Det civila samhället är mer polariserat än någonsin: Det förekom mycket splittring bland medborgarna redan innan statskuppen, och nu har många organisationer och sociala ledare radikaliserat sin diskurs och sina handlingar. Våldshandlingarna har ökat. Nu protesterar inte längre bara ledare och organisationer som betalas av regeringen, utan många andra som deltar i manifestationerna för att fördöma brytandet av den konstitutionella ordningen.
Internationell isolering
Honduras är extremt beroende av omvärlden, och att inte få erkännande av det internationella samfundet får inte bara politiska konsekvenser, utan även ekonomiska. Efter Zelayas administration, som varit väldigt ovarsam med ekonomiska resurser, är landet i princip bankrutt. Det finns ingen plan för att möta den ekonomiska krisen, det finns inte ens en nationell budget, och nu har vi dessutom sanktioner att vänta från SICA på 48 centralamerikanska varor. Dessutom är det möjligt att vi inte får någon hjälp från de internationella finansinstitutionerna, som även om vi inte gillar det är oundgängliga för landet – i synnerhet nu med den internationella krisen.
Det förekommer en förkastlig censur och självcensur bland medierna: Förvrängning, brist på information, tystnad, partiska och vinklade nyheter är vad de medier som fortfarande fungerar bjuder på. Transparens och yttrandefrihet varken var eller är mål för de förra eller de nya ledarna. Slutligen är det viktigt att säga att man i bedömningen av landets tillstånd inte kan begränsa sig till att vara för eller emot Zelaya, eller för eller emot Micheletti. Saken är att de båda, och de som de representerar, utgör en del av samma maktelit. En maktelit som aldrig brytt sig om, eller kommer att bry sig om, vad som händer med befolkningen”.
Läs mer:
På Diakonias webbplats finns upprop för demokrati och mänskliga rättigheter i Honduras samt information från Diakonias personal på plats:
Till uppropen som Diakonia och andra internationella organisationer undertecknat
Till sidan med lägesrapport: Diakonias partner vädjar om solidaritet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
