En medarbetare på en av Diakonias partnerorganisationer i Honduras har skrivit ned några reflektioner kring situationen i landet. Hon föredrar att vara anonym:
"På grund av det som hänt i landet, har kommunikationerna varit begränsade. Vi har varit utan elektricitet under långa perioder, och medierna censureras på begäran av Roberto Micheletti och den maktelit som stödjer honom. Vissa medier har stängts eftersom de leds av folk som står nära Zelaya. Andra lokala medier, som exempelvis Jesuit-ägda “Radio Progreso”, är inte lierade med Zelaya men har censurerats eftersom de befinner sig i en oppositionell position som både de gamla och nya ledarna vill tysta.
Personalen på vår organisation mår bra trots att vi har fått utstå hot, offentliga utpekanden och fördömanden från regeringens sida. Dock är det mest beklagliga och det som står i centrum för vår oro att vissa av dessa hot också kommer från andra organisationer inom det civila samhället.
Honduras har förändrats, utan att något egentligen förändrades
Det som har hänt i Honduras är helt klart en statskupp. Att ge en annan version av händelserna handlar mer om att förbättra bilden av landet inför det internationella samfundet.
Kuppmakarna hävdar att de försvarade rättsstaten genom att förhindra genomförandet av en olaglig folkomröstning (som förvisso verkligen är emot lagen). Dock sker det genom ytterligare en illegal handling: Statskupper är förbjudna enligt konstitutionen, vilket självklart gör det motsägelsefullt att återupprätta rättsstaten genom en statskupp. En enkel, men samtidigt komplicerad fråga är: Om vi försvarar rättsstaten, varför inte istället döma Zelaya och hans regering för maktmissbruk, försumlighet och så vidare, här i landet?
Kongressens argumentation för att avsätta Manuel Zelaya var motsägelsefull och manipulerad: Först beslutade den att acceptera hans ”avskedsansökan” (som Zelaya nekar till att ha skickat). Senare sades det att hans avsättning motiverades av att han underlåtit att godkänna över 70 lagar, att han ännu inte presenterat någon nationell budget för 2009, trots att denna skulle ha presenterats till kongressen i september förra året, och andra felaktigheter. Hur kan vi lita på och stödja dem som också handlar på illegal väg? Den nye ”presidenten” Micheletti hör till landets extremhöger, han är mycket konservativ och sitter där han sitter för att försvara intressena för den ekonomiska maktelit han representerar och för att försäkra att inget förändras i Honduras.
Om det finns några vinnare i allt detta så är det militären: Vi har gett tillbaka makt, betydelse och resurser till militären, och det värsta är att de civila återigen har bett armén att intervenera för att ”lösa” en konflikt. Folk talar om att tacka armén och gör dem nästan till nationella hjältar. De små framsteg vi har gjort de senaste 20 åren, är praktiskt taget tillintetgjorda. Det civila samhället är mer polariserat än någonsin: Det förekom mycket splittring bland medborgarna redan innan statskuppen, och nu har många organisationer och sociala ledare radikaliserat sin diskurs och sina handlingar. Våldshandlingarna har ökat. Nu protesterar inte längre bara ledare och organisationer som betalas av regeringen, utan många andra som deltar i manifestationerna för att fördöma brytandet av den konstitutionella ordningen.
Internationell isolering
Honduras är extremt beroende av omvärlden, och att inte få erkännande av det internationella samfundet får inte bara politiska konsekvenser, utan även ekonomiska. Efter Zelayas administration, som varit väldigt ovarsam med ekonomiska resurser, är landet i princip bankrutt. Det finns ingen plan för att möta den ekonomiska krisen, det finns inte ens en nationell budget, och nu har vi dessutom sanktioner att vänta från SICA på 48 centralamerikanska varor. Dessutom är det möjligt att vi inte får någon hjälp från de internationella finansinstitutionerna, som även om vi inte gillar det är oundgängliga för landet – i synnerhet nu med den internationella krisen.
Det förekommer en förkastlig censur och självcensur bland medierna: Förvrängning, brist på information, tystnad, partiska och vinklade nyheter är vad de medier som fortfarande fungerar bjuder på. Transparens och yttrandefrihet varken var eller är mål för de förra eller de nya ledarna. Slutligen är det viktigt att säga att man i bedömningen av landets tillstånd inte kan begränsa sig till att vara för eller emot Zelaya, eller för eller emot Micheletti. Saken är att de båda, och de som de representerar, utgör en del av samma maktelit. En maktelit som aldrig brytt sig om, eller kommer att bry sig om, vad som händer med befolkningen”.
Läs mer:
På Diakonias webbplats finns upprop för demokrati och mänskliga rättigheter i Honduras samt information från Diakonias personal på plats:
Till uppropen som Diakonia och andra internationella organisationer undertecknat
Till sidan med lägesrapport: Diakonias partner vädjar om solidaritet