Inom några veckor kommer regeringen presentera budgeten för 2010. Utåt sett är biståndsministern motståndare till att koppla biståndsnivån till ekonomin storlek. Men i praktiken har regeringen sedan tillträdet 2006 i stort levt upp till 1%. Det ska regeringen ha heder för.
Vad vi är kritiska till är att regeringen lagt in budgetposter på sammanlagt över 8 miljarder åren 2006-2009 för utgifter som knappast kan leda till någon fattigdomsminskning. Det handlar till exempel om ”finansiering” av skuldlättnader som bygger på svenska exportkreditskulder. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning och som inte kan utvärderas gentemot biståndets mål. Om vi ska tala kvalitet utifrån biståndets mål bör användandet av dessa miljarder ifrågasättas.
Den finansiella krisen leder nu till att biståndet minskar. Skadeglatt säger många biståndskritiker att ”vad var det vi sa” – det är inte bra med 1% då blir det så här när ekonomin går ner. Man kan fundera på om dessa kritiker tycker att vi ska följa den plan som EU:s medlemsländer beslutat om: Att alla medlemsländer skall anslå minst 0,7% av BNI i bistånd. Eller är det bara nivån på 1% man är kritisk till?
Biståndets mål är något annat: Att stärka fattiga människors makt. Men vi vet att det globala biståndet måste dubbleras om vi ska kunna finansiera målet att halvera fattigdomen till 2015. Pengarna behövs ju.
Men - låt oss prata mer om innehållet i biståndet. Och vad det kan betyda för oss i enskilda organisationerna som Diakonia att minska med 15% som Ekot rapporterade om häromdagen.
- Det kan betyda att vi tvingas avbryta stödet till aidsjuka bland minoritetsfolk i norra Thailand som slåss för både medborgerliga rättigheter och för rätt till vård och mediciner.
- Det kan betyda att vi inte kan stödja samarbetsorganisation ASOP i Kongo som under 2008 har gett 96 kvinnor, de flesta av dem utsatta för plundring, övergrepp och våldtäkt, stöd så att de kunnat återvända hem. Upprättelsen kan vara att försörja sig själv och leva ett värdigt liv, att få kunskap om sina rättigheter och få juridisk hjälp, så att övergreppen de utsatts för inte sopas under mattan utan att de skyldiga ställs till svars.
- Det kan betyda att vi inte kan fortsätta stödja jesuiterna i Zambia som granskar både nationella budgeten och utländska biståndet och har avslöjat korruption och maktmissbruk.
- Det kan betyda att vi inte kan ge stöd till grupper och organisationer i Zimbabwe, Sri Lanka och Burma som arbetar för respekt för de mänskliga rättigheterna, dokumenterar övergrepp och ger alternativ information om läget i länderna.
Detta är ett "mjukvarubistånd" som enskilda organisationer är särskilt lämpliga att stödja. Där regeringar, företag och institutioner har svårare att verka direkt.
Vi måste tala mer om innehållet i biståndet. Men vi måste även erkänna att det finns fler viktiga faktorer som motverkar målet att utrota fattigdomen. Det gäller till exempel kapitalflykt från fattiga länder till europeiska skatteparadis, svenska vapenaffärer till korrupta och odemokratiska regimer, statligt exportkreditstöd till affärer med korrupta stater. Där svenska staten inte vill bidra till att korruptionsutredningar drivs vidare och sanningen kommer fram (JAS Gripen). Det finns många områden där svenska staten direkt eller indirekt motverkar vad biståndet vill åstadkomma.
Biståndet är inte ett universalmedel. Om vi ska diskutera innehållet i biståndet och dess effektivitet måste diskussionen också handla om dessa frågor. Men det går inte att låtsas att biståndsnivåerna inte har betydelse.
