Ett par hundra meter från mitt sovrum utspelar sig världspolitik på högsta nivå, liksom personliga tragedier. Jag vaknar klockan 05.28 den 2 augusti av ett SMS från en slags 'house demolition alert'. Två palestinska familjer tvingas lämna sina hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah, då israelisk polis och israelisk militär implementerar en vräkningsorder från en israelisk domstol. Familjerna tvingas flytta ut på gatan under tidig morgonstund, israeliska bosättare flyttar snabbt in och internationella solidaritetsvoluntärer som sovit över i husen arresteras.
Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.
Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.
Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.
Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.
Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern
Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.
Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.
Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.
Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.
Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern
