Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.
Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…
Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.
Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.
Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.
Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.
- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.
Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.
Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.
Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?
Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.
På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.
