Lever vi i en Dystopi ?

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.

Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!



Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia

Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

El Salvador: Naturkatastrof eller strukturkatastrof?

Cristine Lejonclou, programhandläggare för Diakonia i El Salvador, delar med sig av sina upplevelser under och efter orkanen Ida:

Det är lördag eftermiddag i San Salvador. Det har duggregnat hela dagen och himlen är täckt av en jämntjock grå massa. Solen har vi inte sett på ett tag. Under eftermiddagen kommenterar vi regnet och hoppas att det ska sluta snart. Även om vi aldrig själva har upplevt det vet vi vad det här innebär för människor som lever i enkla hus eller plåtskjul med jordgolv. Men, säger vi, det är ju ett lätt regn och det har inte regnat så mycket under de senaste veckorna så det är nog ingen fara.

Dock tilltar regnet under kvällen. Det öser ned under flera timmar. Då vi vid elva-tiden åker hem från en middag och färdas genom San Salvador börjar det gå upp för oss vad som är på gång. Jag har aldrig sett sådana mängder vatten. Det forsar fram längs med och tvärs över gatorna. Det sprutar vatten ur vägbrunnarna som ser ut som fontäner. Bilar har blivit stående längs vägen eftersom vattnet är för djupt för att de ska kunna fortsätta. Vår bil har dock inga problem att ta sig fram. Väl hemma konstaterar vi att garagetaket läcker men i övrigt är det inga problem och vi sover gott i den ovanligt kyliga natten.

På söndagen väcks jag tidigt av telefonen. Min sambos kollega berättar att hennes mors hus svämmat över och att de har jobbat hela natten för att få ut vattnet. Slår på tv-nyheterna och ser oredigerade bilder från stadsdelar och byar där floder svämmat över, byggnader och murar rasat samman och lermassor vräkts ned över hus med sovande människor. En man täckt av lera berättar att hans fru, mor och lilla dotter begravdes levande under lermassorna. Andra visar upp sina totalförstörda hus där vattnet fört med sig deras tillhörigheter eller lermassorna har täckt allt av värde. Jag talar med min kollega som varit i kontakt med Diakonias samarbetsorganisationer. Alla har de drabbad befolkning i ”sina” områden. De har fullt upp med att samla in information om situationen och vi på Diakonia kan bara vänta på deras uppgifter. På måndag kommer vi att koordinera en katastrofansökan till svenska Sida för att kunna stödja den drabbade befolkningen via våra partnerorganisationer.

Nyheterna rapporterar om fler förstörda vägar, raserade broar, fler döda. Vi får veta att det fallit 360 mm regn på bara några timmar. Under orkanen Mitch 1998 föll det 400 mm under fyra dagar. Hör av mig till familjen i Sverige och talar om att allt är bra med oss. Faktum är att i vår stadsdel är allt som vanligt, förutom den grå himlen och vetskapen om att det utspelas en tragedi i ens närhet. Men det är svårt att till fullo ta in allvaret då ens omedelbara omgivningar ser ut precis som vanligt.

Vi har ett ärende till närmaste köpcentrum och konstaterar att allt är som det brukar där med: Söndagsflanerare som dricker kaffe, shoppar och går på bio. För det är inte San Salvadors medel- och överklass som främst drabbats av ”Ida”. De som blivit av med sina hem, odlingar, boskap, och inte minst sina familjemedlemmar, är nästan utan undantag El Salvadors fattigaste befolkning. Det är de som bor vid flodkanterna eller bergssluttningarna i områden helt utan planering och förebyggande åtgärder. Det är de som byggt sina hus av material som lätt rasar samman. Det är de som får betala priset för det som så missvisande kallas för naturkatastrofer. En ogenomtänkt kommentar från en bekant sammanfattar hela missförståndet: ”Det verkar som att naturen alltid drabbar de fattigaste hårdast”, skriver han.

Som om det verkligen vore naturen som drabbar den fattiga befolkningen, och inte de orättvisa strukturer som hindrar dem från en säker tillvaro medan den möjliggör för de priviligerade att köpa tomter i välplanerade och skyddade områden, bygga hus som står emot regnen och köra bilar som tar sig fram på översvämmade vägar.

Läs mer:
Så arbetar Diakonia vid katastrofer
Intervju med Cristine Lejonclou i Sveriges Radio
Diakonias biståndsarbete i Centralamerika
Stöd Diakonia med en gåva på vår webbplats
Skriv under vårt upprop för klimaträttvisa

Vad skulle Jesus ha gjort?!

― Vi brukade aldig bry oss om hur mycket vatten vi använde – det fanns ju alltid där! berättar Edward Kinoti från Mariene (som betyder ”vatten” på Meru-språket) medan han klättrar runt i den nästan torra flodfåran. Här vid foten av Mt. Kenya har kaffeodlarna aldrig upplevt en sådan torka som nu och gammlingarna i byn kan inte minnas att floderna eller snöfläckarna på berget någonsin varit så små...

Situationen är inte unik för Mariene. Kenya och stora delar av Östafrika lider just nu av enorm torka. Skördarna slår fel, boskapen dör som flugor när betet försvinner, folk får inte tillgång till vatten (än mindre rent vatten) med undernäring, svält och sjukdomar som följd. Många faktorer bidrar naturligtvis till den eländiga situationen – skogsavverkning, överbetat mark, orättvis resurstillgång, dålig myndighetsutövning, dålig tillgång till alternativa energi- eller inkomstkällor, m.m. Men att klimatet också är på väg att förändras verkar det inte råda något tvivel om när man pratar med bönderna som följt naturens gång över årtionden. De senaste åren har regnen helt enkelt inte kommit som de gjorde förr.

Väl tillbaka i Nairobi får vi kryssa mellan kossorna på gatorna. Längs vägkanterna och i rondellerna finns fortfarande några få gröna strån som de magra djuren försöker livnära sig på. Men i medel- och överklassområdernas badbassänger finns det ändå vatten att tillgå, och vattentankbilarna kör i skytteltrafik genom stan för dem som har råd. Sådana som jag. Provocerande kontraster.

Men Diakonia arbetar med flera lokala organisationer i som försöker förbättre situationen direkt ute bland de fattiga. Vi arbetar även tillsammans med t.ex. Pan-African Climate Justice Alliance och All African Conference of Churches som försöker mobilisera och samla kyrkor och det civila samhället över hela kontinenten för att trycka på för ett rättvist och effektivt klimatavtal i Köpenhamn i december. På ett möte som de nyligen var med och arrangerade utmanade Noblepristagerskan Wangari Maathai publiken: ”We need the religious leaders to be part of this struggle. But we need them to stop talking about what Jesus did 2000 years ago. They must start talking about what Jesus would have done if he was here today...”

Så vad skulle Jesus ha gjort – och gör du detsamma?!


Tove Zetterström
Programhandläggare för Social och Ekonomisk rättvisa
Diakonias regionkontor i Nairobi

Israel fördriver palestinier på ockuperad mark

Ett par hundra meter från mitt sovrum utspelar sig världspolitik på högsta nivå, liksom personliga tragedier. Jag vaknar klockan 05.28 den 2 augusti av ett SMS från en slags 'house demolition alert'. Två palestinska familjer tvingas lämna sina hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah, då israelisk polis och israelisk militär implementerar en vräkningsorder från en israelisk domstol. Familjerna tvingas flytta ut på gatan under tidig morgonstund, israeliska bosättare flyttar snabbt in och internationella solidaritetsvoluntärer som sovit över i husen arresteras.

Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.

Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.

Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.

Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.

Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern

När vi talade om detta på kontoret sänkte vi rösten...

Igår kom beskedet att den tidigare presidenten i Peru, Alberto Fujimori, dömts till 25 års fängelse för brott mot de mänskliga rättigheterna. Beskedet är viktigt utifrån ett flertal aspekter, men framförallt är det en framgång för arbetet för de mänskliga rättigheterna och för demokratin i Peru, i Latinamerika och i resten av världen.

Det är första gången en latinamerikansk ex-president döms för brott mot de mänskliga rättigheterna i sitt eget land. Rättegången har visat på det peruanska rättssystemets oberoende och opartiskhet. Processen ger därmed en tydlig signal till makthavare på alla nivåer att rättvisan kan nå även dem. Det är ett stort steg framåt i strävandena i att nå rättvisa och upprättelse för brott mot de mänskliga rättigheterna. Det många trodde var en omöjlighet för tio år sedan är idag ett faktum.

Två av de massakrer som Fujimori nu blivit dömd för, Barrios Altos och La Cantuta, togs upp i interamerikanska domstolen 2001 där den peruanska staten dömdes som skyldig. Domen ledde till ett avskaffande av amnestilagarna i Peru, då de förklarades icke-konstitutionella. Dessa amnestilagars avskaffande öppnade möjligheter i kampen mot straffrihet i andra länder i Latinamerika.

När jag åkte till Peru 1999 för att arbeta med ombudsmannen för de mänskliga rättigheterna var det peruanska samhället i hög grad påverkat av Fujimoris ledarskap och regim.
Fujimori och chefen för säkerhetstjänsten, Vladimiro Montesinos, hade landet i ett järngrepp och de kontrollerade tillsammans de viktigaste institutionerna i landet, inklusive media. Det var ytterst känsligt att tala om de grova brotten mot de mänskliga rättigheterna som begåtts sedan början av inbördeskriget 1980. Straffrihet rådde för brott såsom massavrättningar, försvinnanden och tortyr. En eventuell tillsättning av en sanningskommission var något man knappt kunde föra på tal. När vi talade om dessa saker på kontoret så sänkte vi rösten då vi inte visste om vi var avlyssnade.

Efter presidentvalen i juni 2000 skedde en demokratisk öppning. Fujimori fick majoritet i första omgången och han vann i andra omgången men anklagades för valfusk. Detta ledde till stora protester på många håll i landet. Efter valet blottlades en stor korruptionsskandal vilken till slut ledde till att Fujimori flydde landet efter tio år som landets president (1990-2000). En övergångsregering tillsattes i slutet av år 2000 och på ett halvår genomfördes en mängd reformer som var viktiga för demokratiseringen av Peru. Bland annat lagstadgades möjligheten till deltagande i lokala utvecklingsplaner och i slutet av övergångsregeringens period togs också ett beslut om att skapa en sanningskommission. Bägge dessa beslut togs mycket tack vare påtryckningar från organisationer i det civila samhället.

Sanningskommissionen fick mandat att undersöka de brott mot de mänskliga rättigheterna som begåtts mellan åren 1980-2000. Det peruanska inbördeskriget pågick under närmare 20 år och fördes främst mellan regeringsstyrkorna och den maoistiska gerillagruppen Lysande stigen (Sendero Luminoso). Sanningskommissionen fastslog i sin rapport 2003 att närmare 70 000 människor hade dött under våldsperioden.

Mitt arbete som handläggare för Peruprogrammet på Diakonia gav mig möjligheten att fortsätta följa arbetet med sanningskommissionen på nära håll. Diakonia har varit närvarande under hela processen genom sitt stöd för organisationer som kämpat för de mänskliga rättigheterna både under och efter inbördeskriget. Det handlar bland annat om dokumentation av brott, stöd till sanningskommissionen, fortbildning av åklagare och domare för att möjliggöra rättsprocesserna, psykosocialt stöd till de drabbade, att driva fall inom det peruanska rättsväsendet och i interamerikanska domstolen samt att sprida information om händelserna i Peru och på internationell nivå. I fallet mot Fujimori genomfördes lobbyinsatser i Asien, Latinamerika, Europa och USA. Domen mot Fujimori översattes till japanska, nödvändig information överfördes till Chile när Fujimori blev satt i husarrest och ett omfattande påverkansarbete gjordes för att han skulle utlämnas till Peru.

Jag ser framför mig alla som under många år kämpat för att rättvisan ska vinna. Jag ser också framför mig alla som haft svårt att tro att det finns en rättvisa överhuvudtaget och jag ser alla som fortfarande har svårt att tro på en rättvisa. För även om det fortfarande är en lång väg att gå för att nå en fungerande rättsstat och en demokrati som inkluderar alla medborgare så är detta ett steg på vägen mot en bättre värld. Och det visar på ett tydligt sätt att mängden insatser som gjorts under alla dessa år har bidragit till de resultat vi nu kan se.

Rättvisan vinner i längden, det kan ta lång tid men den hinner ikapp till slut. Det är fortfarande en lång väg att gå i Peru och i många andra länder såsom Colombia, Chile, Argentina, Paraguay, Uruguay, Guatemala och El Salvador. Men det har skett flera framsteg i arbetet med sanning och rättvisa under de senaste åren vilket ökar möjligheterna att kunna fördjupa demokratin och möjliggöra en fortsatt demokratisering.

Cecilia Ängelid
Regionsekreterare Latinamerika

Till Diakonias webbplats med ytterligare en text om domen mot Fujimori

Därför är vegetarianism bra fattigdoms- och klimatarbete

Härom veckan arrangerades ett seminarium i riksdagen om köttkonsumtionens klimatpåverkan. Av seminariet framgick tydligt att köttkonsumtion har med global rättvisa att göra. Vår nuvarande konsumtion av kött, främst i den rika delen av världen, kan inte fortgå om vi menar allvar med att bekämpa klimatförändringarna och åstadkomma en rättvis fördelning av jordens resurser.

Idag lever vi i den rika delen av världen på bekostnad av fattiga människor och med förödande effekter för klimatet och miljön. Detta är för de flesta ingen nyhet, men alla kanske inte gjort kopplingen mellan köttätande och klimateffekter och globala rättvisefrågor. Detta samband blev tydligt i presentationen av Christina Engfeldt från FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Presentationen refererade till FAO-rapporten Livestock’s long shadow. Den visar att boskapssektorn är "en av de två eller tre största bidragarna till de allra allvarligaste miljöproblemen på alltifrån lokal till global nivå" och att åtgärder krävs.

Siffrorna talar för sig själva: Hela produktionskedjan för boskapssektorn står för 18 procent av våra växthusgasutsläpp omräknat till koldioxid, det vill säga mer än den globala transportsektorn (16 procent). Bakom dessa siffror döljer sig olika aspekter av produktionen; markanvändning, avskogning orsakad av expansion av betesmark och odlingsmark för djurfoder, åtgång av fossila bränslen för olika ändamål inklusive odlandet av foder etc.

Nötköttet är den största klimatboven. Vi fick lära oss att vid konventionell matproduktion går det åt 16 gånger mer fossila bränslen för att producera en viss mängd kalorier från nötkött än det går åt för att producera motsvarande mängd kalorier från grönsaker och spannmål.

Kött är generellt ett mycket energiineffektivt sätt att producera föda på jämfört med vegetabilisk kost. Till detta kommer andra miljöaspekter, som att det går åt enormt mycket vatten. Det går åt hela 13 000–16 000 liter för att producera ett kilo nötkött jämfört med 160 liter vatten för odling av samma mängd potatis! Enligt FAO är handeln med boskap en av de mest skadliga faktorerna för jordens alltmer begränsade vattentillgångar och bidrar bland annat till vattenföroreningar, övergödning och till förstörelsen av korallrev.

Hur ska man då tänka kring dessa siffror? Ja, det står helt klart att våra matvanor och hur vi producerar föda utgör en enorm utmaning för den globala fördelningen av resurser och hur vi ska föda en växande befolkning. I takt med att välståndet ökar i folkrika länder som Kina och Indien, så ökar också efterfrågan på kött.

Fortfarande är det dock så att det är vi människor i den rika delen av världen som äter mest kött, och därmed tar mest vatten, land och energi i anspråk för att upprätthålla vår livsstil. I Indien äter man bara 5 kg kött per person och år, i Sverige omkring 80 kg per person och år och i USA 123 kg. Men enligt FAO beräknas den globala produktionen av kött dubbleras till år 2050. Detta innebär att de negativa miljöeffekterna från boskapsuppfödningen skulle behöva halveras bara för att ligga kvar på sin redan nu ohållbara nivå, enligt FAO. Inte bra med andra ord…

Vad blir då slutsatsen? Om vi ska uppnå en rättvis fördelning av jordens resurser och lyfta människor ur fattigdom så måste vi tänka om. Vi behöver ett modernt smart samhälle med hållbara lösningar, inom transport och energisektorn, som det pratas mycket om, men även vad gäller hur vi producerar och konsumerar mat. En tydlig slutsats är att vi måste minska på köttkonsumtionen om ekvationen ska gå ihop. Vissa förbättringar kan göras vad gäller att minska köttets negativa klimat- och miljöpåverkan, och det är skillnad på kött och kött, det finns miljömärkt. Men samtidigt går inte att bortse ifrån att kött är ett mycket ”klimatosmart” sätt att producera föda på, och att det inte är hållbart ur ett globalt perspektiv. Konsumtionen måste minska.

Är då fisk ett givet positivt alternativ? Samma dag som seminariet i riksdagen ägde rum, visade SVT ett program om utfiskningen av världshaven, och hur det går åt mer än två kilo vildfångad fisk för att producera ett kilo odlad norsk lax, som lyfts fram som ett bra alternativ till vildfångad fisk. Ett otroligt slösaktigt sätt att tillgodogöra sig föda på. Det är också ett sorgligt faktum att 75 procent av våra världshav antingen är pressade till max, överfiskade eller utfiskade. Fiskeflottor dammsuger världshaven, ofta på bekostnad av lokala fiskare i utvecklingsländer för att möta efterfrågan från människor i rikare länder. Det finns visserligen miljömärkt fisk, men även när det gäller fisk måste vi minska vår konsumtion om alla ska kunna leva som vi i den rika delen av världen, annars räcker fisken inte till. Om drygt en miljard indier och 1,3 miljarder kineser inte kan följa vår livsstil, så kanske det är vi som ska ändra på oss innan vi pekar finger…

Slutsatsen av många vetenskapliga rapporter och prognoser för befolkningsutvecklingen blir att vegetarisk kost är att föredra. I alla fall om vi ska lämna över en planet som är någorlunda frisk till våra barn. Detta kan tyckas vara en drastisk åtgärd, men man kan ta det i små steg.

Diakonia har nyligen antagit en miljöpolicy med målet att vi ska minska vår klimatpåverkan. Den slår fast att när vi använder Diakonias pengar (som till stor del kommer från statens biståndsbudget) till exempelvis en bjudlunch, så ska vegetarisk kost vara normen. Med andra ord har vi vänt på vad som är normalt, det brukar vara tvärtom. Det ska tilläggas att det inte är ofta vi använder organisationens pengar till bjudmat, men när det händer vill vi försäkra oss om att vi, baserat på fakta som finns, inte bidrar till de olika negativa effekter som följer av kött- och fiskätande, jämfört med vegetarisk kost. Det handlar om global rättvisa. Vi efterfrågar givetvis också ekologiskt och rättvisemärkt så långt det går.

Själv är jag av olika skäl vegetarian sen många år och vet att diskussioner om matvanor är känsligt. Men det är helt klart inte en privatsak, givet de effekter våra matvanor får på de globala utmaningar mänskligheten delar. Vi står alla inför i en absurd situation där vi sakta men säkert hållet på att undergräva framtida generationers möjligheter till ett värdigt liv, enligt klimatforskningen. Den gigantiska strukturella omställning som krävs måste främst vara våra beslutsfattares ansvar, och för detta arbetar Diakonia nu för fullt i vår klimatkampanj. Men vi kan alla bidra i vår vardag. Valet är ditt nästa gång du går och handlar.

• Läs mer om köttets klimatpåverkan på www.faonorden.se/start.asp?sida=8530 Där finns rapporten Livestock’s long shadow och presentationen som Christina Engfeldt, informationsansvarig för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) i de nordiska länderna, höll i riksdagen den 25:e februari.
  
• Läs rapporten Hur den fattiges fisk hamnar på den rikes bord, om EUs fiskeripolitik, Diakonia mfl står bakom, visserligen ett par år gammal nu...(2002)
  
• Tips: en affär med ekologisk, vegetarisk fantasifull kost utan onödiga tillsatser är Good Store, Skånegatan 92 i Stockholm (även leverans).

Klimatet är en ödesfråga – lär vi oss av våra misstag??

För ett litet tag sedan läste jag en artikel om Påsköarna – en fascinerande och skrämmande historia om hur befolkningen och dess ledare började göra de välkända statyerna och hur det ledde till en ekologisk och humanitär katastrof. Av någon anledning började man göra allt fler och allt större statyer, sannolikt på grund av konkurrens mellan ledarna för klaner och byar. Detta krävde träd för stegar, slädar och hävstänger, samt bark för rep. Skogen försvann, erosion bredde ut sig, och skördarna minskade. En befolkning på ca 15.000 minskade till slutet på 1800-talet till drygt 100. En förödande utveckling som ett resultat av en oförmåga hos ledarna att se konsekvenserna av att överexploatera naturresurserna. Känns detta möjligen igen????

Om några tusen Påskö-invånare lyckades förstöra sin miljö med bara stenverktyg och muskelkraft – vad blir då konsekvenserna idag med en global befolkning som räknas i miljarder, och som har moderna verktyg och maskiner?

Det vi ser idag vad gäller klimatförändringarna är just en sådan situation som kan få förödande konsekvenser för alla oss, män, kvinnor, gamla och unga, som lever på vår jord.

Låt mig slå fast:

Läget är inte hopplöst.

Utvecklingen går att vända.

Det är inte för sent.

Nästa år i december, på klimattoppmötet i Köpenhamn, har världens ledare en unik möjlighet att ta sitt ansvar för att skapa ett globalt regelverk för kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. Ett rättvist och uthålligt regelverk måste till, där de rika länderna tar en större andel av utsläppsminskningar än de fattiga.

Du kan vara med och påverka de svenska beslutsfattarna i rätt riktning. Skriv under klimatuppropet, som Diakonia ställt sig bakom. Uppropet syftar till att ge våra politiker mod att fatta tuffa men nödvändiga beslut, som innebär att Sverige ska minska sina utsläpp av växthusgaser med minst 40 procent till år 2020, samt att Sverige ska ge omfattande stöd till klimatåtgärder i andra länder.

Läs mer om Diakonias klimatarbete på vår hemsida.

Leif Newman

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, klimatuppropet, rättvisa

Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen

Jag är ett av Sveriges första ”klimatoffer”! Ett pyttelitet fästingbett i somras resulterade i borrelia som gjorde mig trött och hängig som en gammal gumma. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var, men trots Sveriges välfungerande sjukvårdssystem så får man sig ändå en tankeställare när man råkar ut för en sjukdom som man inte kan skydda sig mot och som potentiellt kan göra en förlamad. Fästingarna har pga. klimatförändringarna och de milda vintrarna kunnat överleva lättare, blir fler och fler och därmed ökar också risken att bli smittad av de otäcka små krypen…

Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.

Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.

Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.

Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...

Tove Zetterström