När jag var liten var jag med i en musikal. En sedelärande historia om två vänner som efter ett uppslitande bråk avslutar vänskapen och sätter sig och muttrar i varsitt hörn. De två före detta vännerna skyller bråket på varandra och situationen blir helt låst. Men som vanligt i barnmusikaler löser sig det mesta med en sång, denna gång var det denna klämkäcka refräng som tinade upp den iskalla relationen: ”Den som inte tar första steget kan bli stående på ett ben hela livet. Vad är det för mening, för mening med det? Va?”. Klimatförhandlingarna är långt ifrån en barnmusikal, men visst finns det likheter. Det finns ingen mening att stå på ett ben, vacklande vänta på att andra ska ta initiativ. Klimatförhandlingarna måste lösas, någon måste agera. EU kan vara den som tar första steget.
För några dagar sedan gick den kända ekonomen Nicholas Stern ut och kritiserade de rika ländernas arrogans under förhandlingarna i Köpenhamn. Han menade att de rika länderna inte hade förmågan att förstå utvecklingsländernas positioner och förståelse av vad klimatfrågan handlar om. Stern har rätt. De fattiga länderna baserade sina positioner på klimatkonventionens principer om att de som släppt ut mest och har den ekonomiska kapaciteten ska ta mest ansvar. Men de rika länderna hade inte förmågan att omsätta dessa principer i praktiken och utvecklingsländerna gav inte efter för svaga löften.
Inför Europeiska rådets möte i nästa vecka, 25-26 mars, är Diakonia med i en europeisk e-postkampanj. Här kan du skicka brev till herrarna Reinfeldt och Van Rompuy och uppmana EU:s ledare att i ett första steg öka sina åtaganden på hemmaplan. Att öka sina åtaganden är inte bara nödvändigt utifrån vad klimatforskningen säger, det är också strategiskt smart. EU:s taktik att vänta och skylla på andra var en flopp i Köpenhamn. Det finns ju ingen mening med att stå på ett ben och balansera, vänta på att andra ska ta ett kliv. EU kan ta första steget.
skip to main |
skip to sidebar
