Efter flera års engagemang i Asien konstaterar jag att utvecklingen i regionen numera beskrivs i mycket positiva ordalag. Länder uppvisar hög tillväxt och växande internationellt inflytande både ekonomiskt och politiskt. Indien, där jag tidigare bott och arbetat med inhemska miljö- och människorätts-organisationer, etablerar sig tillsammans med Kina som nya givare i Afrika. Utrikesdepartementet visar på en stor potential i ökad handel mellan Sverige och länder i regionen.
Asien är naturligtvis en gigantisk världsdel och självfallet är det stora skillnader mellan länderna. En närmare jämförelse i förhållande till välstånd visar faktiskt att skillnaderna både mellan och inom länderna ökar. Enligt ginikoefficienten, som mäter skillnader i inkomstfördelningen hos en befolkning, är ökningen störst i länder som Bangladesh, Kambodja, Sri Lanka och Nepal. Tillväxten fördelas alltså ojämnt.
Vidare slår kriserna också ojämnt. De senaste ekonomiska kriserna, då priser på basprodukter som mat och bränsle stigit och exportinkomster sjunkit, slår hårt mot redan utsatta så som kvinnor, etniska minoriteter och migranter. Under kriserna har nationella ledare i Asien lågprioriterat sociala sektorer. Regionala FN-organ och asiatiska utvecklingsbanken ADB påpekar i en färsk uppföljning av millenniemålen i Asien att framsteg som gjorts riskerar att gå förlorade om inte regeringarna storsatsar på stimulanspaket av sociala utgifter. De framsteg som gjorts i Asien är således sköra. Uppföljningen pekar även på en annan intressant aspekt: Fattigare länder, som Bangladesh och Kambodja, drabbas förvisso inte lika hårt av den globala finansiella nedgången, men har sämre beredskap när många fattiga drabbas.
Sociala åtgärdspaket kan nå fram till en hel del fattiga, vilket under en tid bör speglas i de indikatorer som signalerar hur länder uppfyller viktiga millenniemål som till exempel minskad barnadödlighet, förbättrad mödravård och flickors och pojkars skolgång. Min erfarenhet är emellertid att hållbar utveckling vilar på att befolkningar deltar i utformningen av politik och bevakar implementering. Ett bra arbetssätt har till exempel organisationen AKOTA i Bangladesh. Diakonia beskriver på sin webbplats hur de utbildar kvinnor och män som arbetar för jämställdhet både i vardag och under kristid. Ett begränsat bidrag ger därigenom resultat i form av lokalt deltagande i krisberedskap. För att utvecklingen på sikt ska inkludera hela befolkningar krävs fortsatta investeringar i demokratisk samhällstyrning och medvetenhet om grundläggande rättigheter.
Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod och programutveckling
skip to main |
skip to sidebar
