I Tiquipaya, en liten ort nära Cochabamaba i Bolivia, hålls i dagarna en internationell klimatkonferens. Fredrik Svensson, Diakonias medarbetare i Bolivia och Paraguay bloggar från konferensen.
På väg till klimatkonferensen i Cochabamba flyger jag över Anderna och ser flera av de glaciärer som denna konferens handlar om. De tropiska glaciärerna som håller på att smälta bort. Jag kan förstås inte med blotta ögat se människorna som är beroende av smältvattnet från dem för sin överlevnad, men jag vet att de finns där nere och jag ser dem framför mig. Flyger förbi Illimaniglaciären och jag vet att där nere i byn Khapi går Alivio och Lucia på sina små åkerlappar som klänger sig fast vid berget på 3700-meters höjd.
Alivio går omkring i sina odlingar och tittar på de sjukdomar som drabbar grödorna och som inte fanns tidigare. Lucia och hennes man skördar majs. Tillsammans med hundratals andra byar i de bolivianska anderna är de beroende av smältvattnet från glaciärerna.
Jag flyger alltså till konferensen och det är klart att det är en motsägelse i sig som jag får tillfälle att fundera över i luften. Känner en viss skam över det. Minns hur min farmor när biltrafikens utsläpp diskuterades på 80-talet, såg upp mot himlen och påpekade att där uppe, där sker de stora usläppen. Familjens nya Volvo 740 var utrustad med katalysator och det var blyfri bensin som gällde. Men, mig veterligen hände det inte så mycket i luften.
Jag motiverar mitt flyg med att jag annars hade tillbringat två dagar med att ta mig fram och tillbaka. Det handlar om effektivitet. Måste lämna in ett projektförslag i nästa vecka som syftar till att i samarbete med de andinska byarna, hjälpa dem att anpassa sig till de nya livsvillkoren. Glaciärerna försvinner i en rasande takt och en ökning av medeltemperaturen på två grader som tillhör det bästa scenariot, kommer ju inte direkt att göra att de ökar i storlek.
De flesta glaciärer, om inte alla, kommer alltså att vara grus och sten inom en snar framtid. Inget mer vatten kommer att rinna från Illimaniglaciären ner till Khapi. Det spelar ingen roll vad gubbarna i slips och kostym hittar på. Det är alltså anpassning som gäller och det är just det som projektet handlar om. Vetenskapliga undersökningar som både analyserar hårdfakta, lokal kunskap, seder och bruk och sammhällsstruktur skall ge anpassningsstrategier och konkreta åtgärder. Tanken är även att kunskapen och metoderna skall kunna användas i andra bolivianska byar och övriga andiska länder.
Så, det är alltså därför jag flyger. Mitt samvete lättar och det lättar ännu mer när jag tänker på alla semesterresenärer som flyger kors och tvärs (inklusive jag själv) för att shoppa och sola. Det är ganska få som när grannen berättar om semestern, pekar finger och läxar upp honom för att han åkt Ryanair till London. Tvärtom förvånas och förtjusas vi över att det faktiskt går att flyga ända till London för 29kr, bara man är ute i riktigt god tid.
Såg häromveckan att det första soldrivna flygplanet gjort en testflygning i Schweiz. Tror inte att flyget är uträknat. Nya utmaningar föder alltid nya idéer och människan har en fantastisk förmåga att komma på lösningar. Det gäller bara att styra dem i önskvärd riktning. Just detta, att styra utvecklingen i önskad riktning är vad klimatfrågan handlar om.
Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia