Släpp fram kvinnorna till förhandlingsbordet!

I veckan var det internationell konferens i Alby utanför Stockholm, om FN:s säkerhetsresolution 1325 som fyller tio år i dagarna.

20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.

En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.

Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.

Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.

Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.

Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.

Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.

Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare