Samma måttstockar måste gälla för allt bistånd

Biståndsminister Gunilla Carlsson har rätt i att vi i biståndet måste bli bättre att redovisa resultat, engagemanget mot korruption och för ökad öppenhet är självklart positivt. I intervjuer och utspel har ministern betonat vikten av att varenda krona skall kunna följas och kunna redovisas. Kanonbra.

Men lever regeringen själv upp till sina ambitioner? Eller finns det två sorters bistånd – ett bistånd som skall kunna redovisa varenda krona, som skall utvärderas gentemot de mål som riksdagens satt upp för biståndet OCH ett helt annat bistånd – UD och politikernas eget bistånd som har andra måttstockar?

Ministern själv har lyft fram exempel på Sidafinansierade projekt där det förekommit korruption och efterlyst bättre rutiner. När Sida gick med underskott och inte hanterade sina pengar på ett bra sätt ledde det till att chefen fick avgå och Sida läxades upp offentligt.

I varje regeringsbudget presenteras en separat biståndsbudget. I denna budget kan man på sidan 10 läsa en tabell som går under rubriken Avräkningar. På detta ställe tar regeringen omkring 3 miljarder varje år för att täcka upp andra budgetposter i den svenska statsbudgeten. Det handlar bland annat om skuldavskrivningar av gamla företagsskulder. Skulder som uppkommit ur statliga exportkreditgarantier för svenska företag. Affärer som aldrig handlat om fattigdomsbekämpning. Det handlar om att biståndet i all högre grad finansierar svenska flyktingkostnader och det senaste är att biståndet storskaligt och schablonmässigt skall finansiera svenska ambassader runt om i världen i länder som inte hanterar bistånd. I Japan, Frankrike, Kanada, Spanien etc, etc.

Det är enorma belopp som tas från biståndet. Sedan 2006 har mer än 15 miljarder tagits från biståndet på detta sätt. På detta bistånd presenteras inga resultatrapporter. Detta bistånd betalas ut i princip utan någon öppenhet. Det enda är i princip några rader i en tabell. De årliga avräkningarna är dubbelt så stora som årliga anslaget till enskilda organisationer.

Skulle vi samla ihop resultatrapporter, revisionsrapporter och utvärderingar på det bistånd som går via enskilda organisationer under dessa fyra år handlar det om många ton papper. Tiotusentals sidor. Otroligt många timmars arbete av tusentals människor som lagt ned tid på rapporter och utvärderingar. Som vill att biståndet inte bara ska vara effektivt och ge resultat utan även att varenda krona skall gå fram. Men kontrasten till regeringens redovisningar och utvärderingar av de biståndsmedel som går via dessa avräkningar är total. Här finns ingenting. Det statliga utvärderingsorganet SADEV som granskar biståndet granskar inte dessa medel. Riksrevisionen granskar dem inte.

Det senaste påfundet är att storskaligt och schablonmässigt finansiera svenska ambassader i industriländer där vi inte har någon biståndsverksamhet. 2006 gick UD med underskott. Men lösningen för denna regering att hantera detta underskott har varit att öka biståndsfinansieringen från ca 300 till över 700 miljoner per år. Ambassaderna behöver inte ansöka om dessa medel, inga utvärderingar, inga ekonomiska separata rapporter på dessa medel, inga krav på relevanta resultatrapporter eller krav på att pengar som inte används skall skickas tillbaka. Enligt radioprogrammet Konflikt i P1 vet ambassadörerna ibland uppenbarligen inte ens själva om att ambassaderna delfinansieras med bistånd.

Tidigare socialdemokratiska regeringar tog också av biståndet till flyktingkostnader och till att finansiera en del av UD:s administration. Men sedan alliansregeringen kom till makten har dessa budgetposter ökat med över 100%.

Till det kommer att UD själv hanterar en allt större andel av biståndet – nu nästan hälften – bland annat det bistånd som går till olika FN-organ, men också ett växande antal egna projekt.

I den rapport från Riksrevisionen som läckte ut till media konstaterar Rikrevisionen att "vid en jämförelse med Sidas system för intern styrning och kontroll verkar UD:s processer inte lika väl utvecklade" och att en preliminär bedömning är att det "finns indiktioner på brister i den interna effektiviteten i UD:s handläggning". Riksrevisionens granskning var en förstudie som av någon anledning lades i byrålådan. Diakonias Bo Forsberg konstaterade i SVT:s Rapport: ” Det verkar som UD inte har städat hemma”.

Det enkla budskapet är att samma måttstockar måste gälla för allt bistånd. Det är inte acceptabelt med dessa schablonmässiga avräkningar. Ryktet säger att Storbritannien inte har denna typ av avräkningar då det finns en lag som i praktiken kräver att allt bistånd skall kunna granskas och utvärderas gentemot de mål som finns för biståndet. Visst kan ambassaden i Paris kunna använda bistånd – om de får ansöka, redovisa och utvärderas med samma måttstockar.

Läste en bra kommentar på avlöjandet i Ekot om biståndsfinansiering av många ambassader: "När UD ändå är i farten borde dom ju tänka på att ambassaderna även jobbar med miljö-, näringslivs-, jordbruks-, arbetsmarknadsfrågor etc. Varför inte ta fem procent av myndighets- budgetarna på flera områden? I slutändan kanske UD:s förvaltningsbudget kan gå med vinst."

Skärpning!

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt, Diakonia