Släpp fram kvinnorna till förhandlingsbordet!

I veckan var det internationell konferens i Alby utanför Stockholm, om FN:s säkerhetsresolution 1325 som fyller tio år i dagarna.

20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.

En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.

Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.

Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.

Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.

Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.

Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.

Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier?

Precis som för många människor under svåra förhållanden så har palestinierna genom åren utvecklat en svart humor där man driver med både sig själva och en vardag full av diskriminering, förnedring och våld.
Ett välkänd skämtsam gåta lyder ”Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier, Svar: fredliga palestinier”.

Både frågan och svaret ter sig lätt kryptiskt för utomstående, men för palestinierna som levt igenom en historia där motståndet mot ockupationen, och Israels svar på motståndet tagit sig många uttryck så beskriver skämtet ett välkänt fenomen. Det är hur oresonligt hårt Israel slagit till mot olika försök från palestinierna att organisera ett motstånd baserat på ickevåld och fredliga metoder. Inte minst är detta aktuellt bland de kristna palestinierna där ickevåldmetoder varit en framträdande filosofi.

Den kände thrillerförfattaren Tom Clancy beskriver i inledningen av sin bok ”Summan av skräck” hur Israel tvingas till ett fredsavtal när palestinierna under ledning av en karismatisk ickevåldsaktivist organiserar ickevåldsaktioner mot ockupationen. En person som nämns som inspirationskälla till bokens inledning är den kristna palestinske psykologen Mubarak Awad (även kallad palestiniernas Gandhi) som blev känd för sina både påhittiga och mediala ickevåldsprotester mot Israels ockupation. Hans popularitet växte så snabbt att han i extrema bosättarkretsar kallades för Israels farligaste fiende, 1988 deporterades han av Israel. Ett märkligt öde för en person som tydligt drivit linjen att palestinierna skulle kämpa för sina rättigheter utan att döda, skada eller hota någon Israel.

När invånarna i den palestinska byn Beit Sahour vägrade betala de extraskatter som den israeliska militären införde under den första Intifadan så slog Israel tillbaka med månadslånga utegångsförbud och hårda fängelsestraff för organisatörerna av alla typer av ickevåldsprotester.

Det går tyvärr att fortsätta rada upp exempel på hur ibland staten Israel, och ibland israeliska extremister trakasserar och underminerar de palestinier som vill arbeta för sina rättigheter utan att använda våld.

Olika organisationer med kopplingar till bosättarrörelsen driver en ständig kamp mot organisationer för fred och mänskliga rättigheter som genom juridiska processer vill försvara palestiniernas rättigheter, man kallar det för ”lawfare” för att ge intrycket av att Israel utsätts för aggressiva krigshandlingar, fenomenet blir tydligt då man både försvarar det våld som används mot palestinierna, men beskriver det som ett stort problem när palestinierna väljer vägar för sitt motstånd som inte kan bemötas med våld.

Samtidigt pågår sen flera år exempelvis Israels oacceptabla blockad av sjö och luftvägarna till Gaza, en blockad som mer och mer kommit att utgöra det politiska och ekonomiska fundamentet för Hamasrörelsens makt.

På Västbanken skär Israels mur av kontakterna mellan palestinier och palestinier långt inne på ockuperat land där den inte skyddar några israeliska liv, men utgör en ständig inspirationskälla för militanta grupper.

Just nu upplever Israel en hård press när både USA och EU kräver att Israel skall stoppa all utbyggnad av illegala bosättningar, samtidigt som moderata palestinska krafter uppmärksammas. En ironisk artikel i den israeliska tidningen Haaretz uppmanar palestininerna att "Rädda Israel från fredsförhandlingar med en ny våldsam intifada!" och påminner hur våldsamheter tidigare kommit lägligt för Israel när fokus varit på en fredlig utveckling.

I påskhelgen nåddes vi av nyheten hur Israel avvisat tre svensk-palestinier och trakasserat de judiska deltagarna från den svenska projektet ”Låt oss tala om Fred!”. Ett projekt där judar och palestinier tillsammans besöker skolor för att visa att man kan leva tillsammans och söka gemensamma lösningar. De israeliska myndigheterna uppger att man agerade av ”säkerhetsskäl”.

Frågan blir vilken säkerhet som hotas av att palestinska och israeliska skolbarn möter palestinier och judar som vill visa att man kan leva tillsammans? Vilka intressen hotas av palestinier som väljer att protestera mot orättvisor, förtryck och ockupation utan att hota eller skada några israeler?

Tyvärr blir den palestinska analysen att Israel fruktar fredliga palestinier mer än militanta, man säger att ett land som satsat så mycket resurser och prestige på att vara helt överlägset i användning av våld helt enkelt inte har råd, och till och med känner sig lurande, när palestinierna väljer ickevåld som metod.

När dessutom det officiella Israel ständigt fortsätter att bekräfta den analysen så blir vinnarna och förlorarna tydliga:
- Förlorarna blir de som ser fred, rättvisa och samförstånd som vägen framåt.
- Vinnarna blir som så ofta förr, extrema bosättare och militanta palestinier, alla de som vill förneka den andra sidan sina rättigheter. Som önskar fortsatt konflikt, att få bygga ut bosättningar och murar, de som hävdar att judarna alternativt palestinierna inte hör hemma i deras förlovade land.

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice

Gaza: Vi får inte förbli tysta

Den 8 februari försökte jag resa in i Gaza. Tillsammans med ett par kollegor skulle vi besöka partners, inventera behoven och ha möten med FN och Röda korset på plats. Jag kom dock inte längre än till gränsstationen. Där stoppades jag av israeliska gränsvakter som upplyste mig om att jag, till skillnad från mina kollegor, inte fått min ansökan om inresetillstånd beviljad. Något skäl kunde de inte uppge. Efter ett par telefonsamtal och ännu mer väntan fick jag veta att jag stoppats av ”säkerhetsskäl”. Inga förklaringar om varför. Under några timmar fick jag ett smakprov på det godtycke och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag.

Medan mina kollegor passerade in genom det välbevakade gränsstängslet för att ta del av människors berättelser och vittnesmål fick jag själv vända tillbaka till Jerusalem. Där träffade jag FN-personal, människorättsaktivister, representanter för kyrkorna och personer som hunnit besöka Gaza efter kriget. Alla vittnar de om samma sak – att flagranta brott mot krigets lagar har begåtts mot civilbefolkningen. På kvällen pratade jag med våra palestinska kollegor i Gaza city via videolänk.

Trots att de själva varit rädda, trötta och drabbade på olika sätt har de under hela kriget arbetat dag och natt med att dokumentera och samla in vittnesmål. Mitt i kaoset, och många gånger med fara för eget liv, har de sökt upp skadade och anhöriga. Lugnt och metodiskt har de samlat in uppgifter. Namn. Ålder. Kön. Plats för attacken. Konsekvenser och skador.

En kvinna berättade hur hon, när en stridsvagn närmade sig huset, gick ut på gatan viftandes med en vit näsduk. Med sig hade hon sina två döttrar. Soldaten i stridsvagnen öppnade eld och en av flickorna dog omedelbart. Medan den andra låg skadad på marken kom pappan i familjen utrusande. Förtvivlad lyfte han upp sin blödande dotter i famnen och sprang mot den häst och vagn som kom mot dem längre bort på gatan. Då lyfte soldaten åter sitt gevär och sköt. Först hästen och sen mannen som körde.

Ingen jag träffade vill längre höra talas om en tvåstatslösning. Ingen vill ta ordet fred i sin mun. För många ligger en fredlig lösning på konflikten så oerhört långt bort just nu att det inte ens är möjligt att föreställa sig. Orden tog slut. Till slut satt vi bara tysta tillsammans.

Behoven i dagens Gaza är så stora och omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Bristen på mat och vatten är ett hälsoproblem i sig. Trots att en skör vapenvila råder och Israel har börjat släppa in hjälpsändningar hindras FN fortfarande i sitt arbete. 900 000 människor är i behov av matpaket men bara 30 000 ransoner per dag får föras in. En miljon människor är traumatiserade och behöver psykosocial hjälp. Flera tusen svårt skadade människor behöver behandling och tusentals familjer är utan tak över huvudet. Många känner sig fullständigt övergivna.

Nu måste resten av världen agera. De ansvariga på bägge sidor måste ställas till svars för de brott som begåtts mot civila i det här kriget. Oberoende utredningar behöver tillsättas. Om FN, EU och resten av världen förblir tysta nu kommer vi aldrig mer att kunna tala om internationell humanitär rätt med någon som helst trovärdighet.

Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia

Till Diakonias webbplats med mer information om Diakonias arbete i Gaza efter kriget
Till Diakonias webbplats och vår förbön efter kriget i Gaza