Vad vi gör idag skapar vår framtid

Men vad vi inte gör idag skapar också vår framtid.

Den senaste statistiken från UNAIDS kom för en vecka sedan och speglar situationen år 2008. Världshälsoorganisationen uppskattar att aids har dödat mer än 25 miljoner människor sedan viruset först upptäcktes 1981. Detta gör hiv till en av de värsta pandemierna genom historien. Trots de senaste förbättringarna när det gäller behandling och vård i många delar av världen väntar miljontals människor fortfarande på att få tillgång till medicinsk behandling. En viktig orsak till spridningen av viruset är våld mot kvinnor. Våld kan påverka kvinnors barnafödande liksom andra aspekter på hennes fysiska och mentala hälsa. Sexuellt våld har lett till fler hivinfekterade kvinnor jämfört med män.

51 procent av alla människor som lever med hiv och aids är kvinnor (över 20 miljoner). Över hela världen drabbar hälften av nya hivinfektioner unga människor mellan 15 och 24 år, och över 60 procent av de hivpositiva ungdomarna är kvinnor. 55 procent av de 16 000 som dagligen smittas är kvinnor. Aids räknas nu som en av de främsta dödsorsakerna bland kvinnor mellan 20 och 40 år, i flera städer i Europa, i Afrika söder om Sahara och i USA.

När tuberkulosen härjade som värst i Sverige ansågs den skamlig. Den slog hårdast mot fattiga och trångbodda familjer. Den som blev sjuk skämdes för sin fattigdom och det fanns inget botemedel. Jag tar upp tuberkulos på Internationella Aidsdagen därför att det var en sjukdom som påverkade människor och samhällen på ett likartat sätt som aids gör idag. Tuberkulos är dessutom på väg tillbaka på grund av hiv.

Tuberkulosen fanns i det svenska samhället från åtminstone 1750 och framöver under hela 1800-talet och 1900-talets första decennier. Levnadsnivån påverkade förekomsten av tuberkulos lika väl som tuberkulosen påverkade levnadsnivån. Den som var fattig och trångbodd hade inte samma möjligheter att minska smittrisken samt genom näringsrik mat stärka sitt immunförsvar. Trångboddheten var oftast förenad med bristfälliga bostäder där drag och allmänt ohygieniska förhållanden bidrog till att försämra invånarnas allmäntillstånd och därmed underlätta risken för infektion eller ny smitta. Inflyttningen till städer, med svåra sociala och ekonomiska förhållanden, ökade också förekomsten av tuberkulos. Stockholm hade en av världens högsta förekomst av tuberkulos under perioden 1750-1830. Vad gjorde vi då? Vi storsatsade på information, hälsoundersökningar och utvecklandet av verksamt vaccin och medicin, men samtidigt gjorde vårt land stora sociala ekonomiska framsteg mot demokratisk samhällstyrning. Fattigdomen och orättvisorna bekämpades. Tuberkulosen kunde inte överleva med den massiva insatsen. Tuberkulosen sågs som en ”fattigdomssjukdom”. Är det inte så med aids också? Känns inte tuberkulosens historia bekant i dagens aids-verklighet?

Trots det verksamma vaccinet samt medicinerna mot tuberkulos vi har är sjukdomen på väg tillbaka till följd av hiv. Hur ser det ut i världen idag? Under 2009 dog 400 000 hivsmittade av tuberkulos. En tredjedel av jordens befolkning bär på en vilande infektion med tuberkulos, och av dessa blir tio procent sjuka i tuberkulos under sin livstid. Det leder till mer än två miljoner dödsfall per år. Att samtidigt smittas av hiv ökar risken för att den vilande tuberkulosinfektionen ska bryta ut.

Varför har inte hiv fått samma stora spridning i Sverige idag och som tuberkulosen fick? Svaret är ganska givet. Vi har en annan situation idag eftersom vi satsade på hälsa, utbildning och välstånd för alla. Det finns en fantastisk sjukvårdsorganisation som tar hand om hivsmittade, alla har tillgång till anonym testning, behandling och rådgivning.

Vad vi gör idag – hur vi prioriterar resurserna för att säkra människors rätt till hälsa på lika villkor – visar sig imorgon för kommande generationer. Vi kan inte isolera oss i vår svenska trygghet när det gäller vår hälsa. Vi lever i en global värld. Vad vi gör eller inte gör internationellt där behoven finns, faller tillbaka på oss själva.

Våra barn och barnbarn kommer att fråga: Varför gjorde ni inte mer när ni hade kunskapen?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare