På några få dygn kan mycket hända. Den 13 november släpptes den burmesiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fri. Den 8 november, dagen efter det första valet på 20 år i Burma, blossade stridigheter upp mellan juntans armé och etniska beväpnade grupper längs östra Burmas gräns. 20 000 människor, främst från Karenstaten, flydde över gränsen till Thailand. Så många har aldrig tidigare passerat gränsen under så kort tid. Två dagar senare rapporterar medier att röken från stridigheterna hade lagt sig och att den thailändska militären skickar tillbaka människor i tusental över gränsen. Men konfrontationer mellan juntan och de etniska minoritetsgrupperna kommer sannolikt att fortgå, liksom brotten mot de mänskliga rättigheterna. Människor kommer att fortsätta fly över gränsen.
Idag lever uppskattningsvis en halv miljon internflyktingar i östra Burma, där en tredjedel av den burmesiska armén strider mot etniska beväpnade grupper. Civilbefolkning drivs på flykt när dammar byggs, pipelines och vägar dras, gruvor och skog exploateras. Byar bränns ner, människor utsätts för tvångsarbete, tortyr, våldtäkt, avrättningar… ja, alla tänkbara brott mot de mänskliga rättigheterna begås varje dag i den här delen av världen. Samtidigt går juntans generaler ostraffade.
Många rapporter har skrivits om dessa övergrepp. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quintana, har föreslagit att en kommission bör utreda om det som händer i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott, ett förslag som Sverige bör stödja.
Det är nu mer än 25 år sedan flyktingar började komma till Thailand i större antal. I avlägsna byar, omhuldade av tät djungel och höga berg längs Thailands västra gräns, lever idag ca 150 000 flyktingar i nio läger.
Jag arbetade i två år för Diakonias samarbetsorganisation Thailand Burma Border Consortium – TBBC, som förser flyktingarna med mat, byggmaterial till hus och andra humanitära förnödenheter. Mina intryck från dessa läger var till en början ganska positiva. Människor där bygger sina egna hus, driver barnhem, skolor och kliniker. Jag minns att jag tyckte det var fint att somliga dekorerade sina hus.
Men ett flyktingläger kan aldrig bli ett hem. Ofta befinner sig människorna i lägren bara några kilometer ifrån sina byar på andra sidan gränsen. Utsatta och beroende av omvärldens stöd, i väntan på något annat. Många oroar sig för att världen där ute ska glömma bort dem.
Att vara flykting är att ha överlevt. När du har överlevt, går du vidare. Men att "gå vidare” har för många kommit att bli en påfrestande marsch, utan mål i sikte.
25 år, eller 9 000 dygn, är en lång tid som rymmer många livsöden och historier. På TBBC bestämde vi oss för att låta människorna själva berätta. Resultatet blev boken Nine Thousand Nights (2010), en antologi med röster från människor som lever eller har levt längs gränsen. De berättar om våld och flykt, om hemlängtan, om vardagslivet i lägren och om att leva i det limbo som flyktingskapet innebär.
Aung San Suu Kyis frigivning är glädjande och bidrar till att hålla hoppet om ett demokratiskt Burma levande. Men det är lång väg kvar innan Burna blir ett land dit folk kan återvända í säkerhet. Att det nu har hållits val får aldrig bli en anledning att skicka tillbaka människor som av humanitära skäl har flytt från Burma. Konflikten i östra Burma pågår varje dag och det är många som längtar efter att få komma hem.
Mina Jhowry, policyhandläggare Diakonia och före detta kommunikatör på TBBC
Fotnot: TBBC publicerar årligen rapporter som kartlägger internflyktingsituationen i östra Burma.
skip to main |
skip to sidebar
