Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.
Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.
I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.
För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.
Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.
>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.
Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?
Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?
Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia
skip to main |
skip to sidebar
