Hur ser vår statsminister på vapenexporten och biståndet?

Det finns verkligen skäl att ställa frågan hur vår statsminister ser på både svensk vapenexport och på svenskt bistånd efter uttalanden de senaste dagarna.

I Svenska Dagbladet den 2 februari svarar statsminister Fredrik Reinfeldt på frågan: Om det inte är hyckleri att både exportera mycket vapen och samtidigt värna världsfreden?

"Nej, det går att göra båda delarna, vi bör ha en dialog även med dem vi inte gillar. Kina är ett sådant exempel, men det finns många andra. Men i det sammanhanget vill jag även peka på vårt bistånd som ibland hamnar i fickorna på korrupta ledare, det måste vi också förhindra".

Statsministerns uttalande får mig att ställa mig själv tre frågor:

• Hur ser han på biståndet?
  Svårt att svara på med tanke på att han inte ofta uttalar sig om biståndet. Men från mitt perspektiv tycks det som han nästan alltid pratar om biståndet på ett negativt sätt. Bland annat i riksdagens kammare december 2009 då han svenpande sätt kopplade bistånd med korruption (bl.a. 26 nov 2009).
  
  Känns tråkigt att vår statsminister tycks ha en sådan negativ syn på biståndet. Det är klart det finns mängder av problem och brister i biståndet men att den negativa bilden tycks tendera är olyckligt. Att han inte ser allt bistånd som motverkar korruption t.ex. till organisationer i civila samhället, till oberoende revisionsmyndigheter, till oberoende media. Förra året gick 95 procent av Tanzanias barn i grundskolan, vilket kan jämföras med 51 procent år 1990. Barnadödligheten i Moçambique har minskat med mer än en tredjedel under de tre senaste decennierna. Mycket finansierat av bistånd.
  

• Hur ser han då på vapenexporten?
  Där tycks det inte finnas några problem. Vapenexport kan till och med gå till diktaturer då de bidrar till dialog menar statsministern.
  
  Det som händer i Tunisien och Egypten och gulfstaterna jämförs av många med murens fall. Om Sverige stöttat diktaturerna i öst med vapen t.ex. Robot 70 till Hoeneker och vi avfärdade kritik med att det är "ett sätt för dialog"? Hur hade historien dömt oss då? Eller varför inte skicka vapen till Aleksandr Lukasjenko i Vitryssland om det är ett bra medel för ”dialog”
  
  Några exempel på svensk vapenexport till länder som bryter mot mänskliga rättigheter:

1. Tunisien : Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till 355 miljoner kronor.




2. Egypten: Senast 2009 exporterade Sverige "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner.




3. Bahrain: Tortyr och annan grym och omänsklig behandling och utbredd straffrihet för förövare. Svensk vapenexport: Pansarvärnsvapen med mera för 32 miljoner kronor.




4. Pakistan: Grava systematiska MR-övergrepp: dödsfall i häkte, utomrättsliga avrättningar, mord och andra övergrepp riktade mot minoritetsgrupper, tortyr och annan grym och omänsklig behandling, godtyckliga fängslanden i samband med »kriget mot terrorismen« och straffrihet. Vapenexport: Delar till torpeder och bomber med mera för 84 miljoner kronor.




5. Thailand: Utomrättsliga avrättningar, dödstraff , systematisk diskriminering av etniska minoriteter och migrantarbetare, grava MR-övergrepp i samband med konflikten i södra Thailand. Vapenexport: robotar, pansarvärnsvapen, torpeder med mera för 324 miljoner kronor.

Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita. Vapen som bidrar till att militarisera konflikter. Detta ökar risken för väpnade konflikter och krig vilket i sin tur riskerar att leda till humanitära katastrofer.

Det är anmärkningsvärt att statsminister Reinfeldt kommenterar kritiken mot vapenexporten till dessa diktaturer genom att hänvisa till behov av ”svenska jobb” (Metro 2 feb 2011).

• Min tredje fundering är hur vår statsminiser ser på korruption?
  Åklagare i Storbritannien, Sverige och Sydafrika har offentligt talat om omfattande bevis på ”korruption” i samband med JAS försäljningen till Sydafrika. Underlag från utredningar visar på otroliga belopp – 1,3 miljarder. I Sydafrika har åtal och utredningar stoppats av regeringen. I Sverige lades utredningen ned bl.a. för bristande resurser och svag lagstiftning enligt uttalanden från tidigare åklagaren,
  
  I detta fall säger Fredrik Reinfeldt i riksdagens kammare (17 juni 2009) att han inte vill uttala sig då man: ”ska vara försiktig med att vara tvärsäker i frågor som inte är rättsligt
  prövade”.
  
  När det gäller korruption i biståndssammanhang funderar jag på vilka rättsfall av korruption i Afrika han tänker på? Har andra måttstockar eller är det en känsla han vill vidareförmedla?

Magnus Walan, politik och samhälle, Diakonia

Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter

Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.

Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.

I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.

För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.

Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.

>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.



Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?


Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

I julklapp vill jag ha… en nyanserad biståndsdebatt!

Under de senaste åren har vi haft en polariserad biståndsdebatt i Sverige, ofta präglad av en orimlig pessimism. Inte sällan har det helt saknats tilltro till biståndets möjlighet att bidra till utveckling. För mig, som dagligen möter människor som med hjälp av svenskt bistånd åstadkommit viktiga förändringar, känns kritiken ofta missriktad. Biståndet är utan tvivel ett viktigt verktyg i kampen mot fattigdom, svält, sjukdomar och bristande utbildning. ..

Orimliga invändningar
Ibland angrips biståndet för att dess effekt på den ekonomiska tillväxten på nationell nivå inte kan bevisas: "Trots decennier av bistånd är Afrika fortfarande underutvecklat", kan det heta. Men sådana invändningar är orimliga. Mekanismerna bakom tillväxt är alltför komplexa för att en enskild faktor (biståndet) ska kunna lastas.

Vad det däremot finns ett starkt stöd i forskning och vederhäftiga utvärderingar är att konkreta biståndsprojekt leder till önskade resultat:

• Insatser mot malaria eller hiv leder till färre smittade.
• Bistånd till utbildningssektorn leder till högre läs- och skrivkunnighet.

Det finns dessutom goda anledningar att tro att bättre hälsa och satsningar på utbildning har effekter på tillväxten, genom att fattiga människor förmåga att delta i produktiva ekonomiska aktiviteter stärks.

Biståndet undergrävs om inte politiken samordnas
Vad som ofta slår mig är hur viktigt det är att biståndet inte undergrävs av andra politikområden. Det kanske mest uppenbara exemplet är när EU:s handels- och jordbrukspolitik, som har försämrat villkoren för att producera i och exportera från fattiga länder. Detta samtidigt som Europa bidragit med bistånd för att skapa ekonomisk utveckling.

Ett annat exempel är när effekten av demokratibistånd till ett land riskerar att undergrävas av vapenexport till samma land. Vapen för miljardbelopp till militärdiktaturer bidrar inte till demokratisering och fattigdomsbekämpning precis. Och samtidigt som biståndsmedel satsas på att anpassa fattiga länder till ett förändrat klimat fortsätter givarländernas investeringar i storskaliga, fossila energiprojekt.

Ett annat viktigt område där biståndet undergrävs är kapitalflykten: Samtidigt som vi ger bistånd försvinner enorma summor från utvecklingsländerna i form av kapitalflykt till rika länder eller skatteparadis. So ett exempel: 2006 skedde en kapitalflykt på upp till 1 000 miljarder dollar, det vill säga ungefär tio gånger det globala biståndet under samma år.

Vi antar utmaningen!
Vi inom Diakonia och andra frivilligorganisationer måste också bli bättre på att konsekvent tillämpa ett rättighetsperspektiv i förhållande till de människor vi vill stödja. För att vara säkra på att vi är på rätt kurs och upprätthåller kvaliteten i vårt arbete måste vi också fortsatt regelbundet underkastas oberoende granskning och utvärdering - både från våra samarbetsparter i syd och från givare och statliga finansiärer. Det är en utmaning som vi antagit.

En annan utmaning är att nyansera den svenska biståndsdebatten. Det gör vi bland annat genom en seminarieserie om biståndets kvalitet och effekter samt sajten Därför Bistånd. Nu hoppas vi också att de svenska biståndsdebattörerna antar utmaningen och att vi har en konstruktiv och lärorik debatt att se fram emot.

Magnus Walan, Diakonia

>> Läs vår debattartikel om den klichéartade biståndsdebatten på Newsmill


>> Besök vår nya sajt Därför bistånd

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Morden i Kampala, när våldet blir det enda målet

Mitt under det som annars är en folkfest i Ugandas huvudstad Kampala, när människor kan samlas utomhus och njuta av en VM-final så slår döden till i form av Al-Shabab milisens hänsynslösa mördare.

74 oskyldiga människor miste livet och ytterligare många skadades i ett dåd som i grunden riktar sig mot de som önskar en fredlig framtid i östra Afrika.

Al-Shabab som från början var den militära grenen av de så kallade "Islamiska Domstolarna/ICU", en konservativ islamistisk rörelse som utmanade den svaga somaliska regeringen har blivit mer våldsam och oförutsägbar sen stora delar av den politiska rörelsen ICU accepterade att verka med fredliga politiska medel.

Tyvärr är Al-Shabab inte det enda exemplet på hur de militära fraktionerna i olika rörelser löper amok när möjligheterna för politiska lösningar öppnar sig.

Tyvärr är Al-Shababmilisen inte heller ett ensamt exempel på ett problem skapat av västvärldens dubbelmoral, då Al-Shababledningen enligt många bedömare precis som talibanerna från början tränades och beväpnades av västmakterna i Afghanistan.

Problemet är att när man slutligen klippt banden med de moderata rösterna inom sina rörelser så blir våld det enda sättet att uttrycka sig, även när målen med våldet blir obegripliga för omvärlden, och inte minst meningslösa för de som man säger sig kämpa för.

Igår kostade just detta meningslösa våld livet på 74 människor som inte hade någon roll i Afrikas storpolitik.

Det enda budskap som jag tycker dessa brutala och hänsynslösa mord möjligtvis visar på är hur akut det är med ett ökat internationellt engagemang för att lösa situationen i Somalia.

Joakim Wohlfeil, Policyofficer på Diakonia

PS! Läs gärna mer om Diakonias arbete i Somalia och Uganda