Svensk vapenexport och mänskliga rättigheter

Det är lätt att bli cynisk när man, via media, får följa hur världens ledare famlar och inte riktigt vet vad de ska säga om det som nu händer i Egypten. Lätt att känna att presidenters, ministrars och beslutsfattares ord om mänskliga rättigheter bara är yta och tomma ord.

Igår satt president Barack Obama i samtal. Med vilka? Jo, Turkiet, Israel och Saudiarabiens ledare. Och, ni får ursäkta, men detta är ju länder som inte alltid själva är kända för att sätta mänskliga rättigheter i första rummet.

I Diakonias kärna finns övertygelsen om allas lika värde och arbetet för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi vet vad som kan ske om människor går samman – vi vet att vårt stöd har bidragit till att människor kunnat förändra världen. Vi såg det till exempel i Sydafrika, där apartheidregimen föll. Nelson Mandela lyfter alltid fram vilka det faktiskt var som förändrade det förhatliga systemet: Det var de vanliga människorna, de vars namn vi inte känner. Det är de som nu för kampen för demokrati i Tunisien, Egypten och många andra länder.

För faktum kvarstår: Sedan 1980 har Sverige exporterat krigsmateriel till Tunisien varje år utom tre. Exporten omfattar såväl luftvärnsrobot 70, radarövervakningssystem som handeldvapen, sprängmedel, lasersikten och ammunition. Sammantaget uppgår värdet till omkring 350 miljoner kronor.

Liknande export har även skett till Egypten. Senast 2009 exporterades "Eldlednings och spaningsutrustningar" för 8 miljoner till Egypten.
Den svenska vapenexporten har på tio år fyrdubblats och enligt färsk statistik är Sverige världens nästa största vapenleverantör per capita.

>> Läs mer om svensk vapenexport till diktaturer i en debattartikel i Svenska Dagbladet
Besluten om vapenexport har fattats av samma politiker och tjänstemän som nu med svepande termer nämner vikten av mänskliga rättigheter. Göran Lennmarker (M), som är ordförande i Exportkontrollrådet, säger att han inte känner till någon export av vapen för strid till Egypten. I regeringens årliga rapport anges bl.a. ” eldlednings- och spaningsutrustningar ”. Att inte kalla det vapen blir då en semantisk lek.



Men Lennmarker har rätt i att exporten sker med stöd över blockgränserna. Frågan är om Socialdemokraterna står fast vid sitt löfte före valet om ett regelverk som i praktiken skall hindra export till stater som bryter mot mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att fylla orden mänskliga rättigheter och demokrati med verkligt innehåll? Att låta alla politikområden sätta detta i främsta rummet, inte bara ord utan i verklig handling? Och därmed uppfylla målsättningarna i den av riksdagen fastställda ”Politik för Global Utveckling”?


Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

Punkt 1 på min önskelista för 2011: Mänskliga rättigheter i utrikespolitiken – inte bara i ord!

Jag har fått frågan om vad jag önskar för 2011. Jag ska göra en önskelista.

Min första önskan är att svenska politiska partier och den svenska regeringen ska ta de globala överlevnadsfrågorna på större allvar. Att de mänskliga rättigheterna ska få större betydelse i svensk politik. I biståndet, i handelspoltiken, i fråga om kapitalflykt från fattiga länder, i vapenexporten och i klimatpolitiken.

Många partier är på väg att ompröva sin politik och väljer nya ledare. Det talas om kravspecifikationer och att slåss om mittenväljarna. En del säger att internationella frågor inte är något som står högt i kurs hos svenska väljare. Det är inget som folk är intresserat av. Min bild är annorlunda.

När jag är ute och reser i landet är min bild att det visst finns intresse för de globala ödesfrågorna. Om hur våra partners i Israel och Palestina kämpar för mänskliga rättigheter och en tvåstatslösning. När jag talar om situationen i Kongo och hur politiska och militära ledare är ansvariga för övergrepp. Men där omvärldens jakt på råvaror, skog, mineraler och mark bidrar till att förvärra konflikten.

Där det civila samhällets organisationer får kämpa i motvind mot både politiska ledare och militär. Men där omvärlden – inklusive Sverige genom exportstöd i olika former – uppmuntrar till handel. Där det minst sagt är oklart vart de mänskliga rättigheterna tar vägen.

Om några veckor kommer Diakonia och Amnesty att presentera en rapport om de svenska exportorganen och riksdagens beslut om Politik för Global Utveckling (PGU). Enligt riksdagens beslut ska alla politikområden främja de fattiga människornas perspektiv och de mänskliga rättigheterna. Men är det så? Finns det policies, finns det prövningar, finns det utvärderingsinstrument? Tar man hänsyn till de mänskliga rättigheterna i exportpolitiken?

Svenska företag och svenska investeringar kan bidra till att främja mänskliga rättigheter och utveckling. Men det faktum att de är just svenska företag är ingen garanti för att de uppför sig korrekt. Handelsminister Björlings statsekreterare Gunnar Oom hävdade på ett möte på UD att ”Som svenska företag beter sig är det en garant för en bra utveckling”. Exemplen på motsatsen är många. Och en del är mycket uppenbara och har fått riksdagspartiernas godkännande. Jag tänker på vapenexport till diktaturens Tunisien. Till Saudiarabien och militärdiktaturens Pakistan. Eller regeringens aktiva uppbackning av affärer med Libyen.

I dessa frågor finns det ett stort engagemang som de politiska partierna kan uppmuntra eller blunda för. Under 2011 kommer vi på Diakonia att arbeta för civila människornas rättigheter i konflikter. Inte minst ska vi uppmärksamma kvinnornas situation. Vi kommer att granska hur den svenska staten och regeringen agerar och hur de kommersiella aktörerna agerar. De mänskliga rättigheterna måste få komma först – inte svenska egenintressen. Att främja mänskliga rättigheter motverka konflikter och agera för klimaträttvisa handlar i grunden om vår gemsamma framtid – om man tänker efter.

Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia

Förändra vär(l)den i valet

Det är snart val. Vi på Diakonia vill utmana partierna i olika sakfrågor. Målet är att förbättra Sveriges politik gentemot fattiga länder.

De beslut som fattas eller inte fattas i rika länder som Sverige påverkar fattiga och utsatta människors situation i utvecklingsländerna. Översvämningarna i Pakistan, torkan i Ryssland eller köldchocken i Latinamerika denna sommar kanske inte vetenskapligt kan kopplas till klimatförändringarna, men det är precis de extrema väderförändringar som forskare har varnat för. I april presenterade vi på Diakonia våra prioriterade frågor till partierna och partiledarna i form av en enkät där vi beskrev hur vi vill förbättra politiken och ställde ett antal frågor.

Biståndet: Det talas mycket om hur bistånd hamnar fel i fattiga länder. Varje krona som försvinner i korruption är stöld från de fattiga, säger ansvarige ministern. Men bistånd avsett för fattiga människor i fattiga länder stannar i allt högre grad i Sverige. Exempel på detta är avskrivningar av företagsskulder, migrationskostnader i Sverige, finansiering av UD och ambassader i industriländer - bistånd som inte kan utvärderas gentemot de mål som riksdagen satt upp för biståndet. Det handlar om miljarder kronor som försvinner på detta sätt varje år. Tycker de svenska riksdagspartierna att detta är ok? Eller skall allt bistånd kunna utvärderas gentemot biståndets mål?

Klimaträttvisa: Hur ska Sverige finansiera de löften vi gett i klimatförhandlingarna? Industriländerna har lovat att finansiera fattiga ländernas kostnader för klimatförändringarna utanför det ordinarie biståndet. Är de svenska partierna och partiledarna redo att leva upp till det löftet?

Kapitalflykt: Utvecklingspolitiken handlar också om den kapitalflykt som sker från fattiga länder i form av skatteflykt. Utflödet av kapital är uppemot tio gånger större inflödet av bistånd till fattiga länder. Sverige och andra rika länder kan fatta beslut som hindrar detta. Vad tycker partierna att Sverige bör göra?

Politik för Global Utveckling: Riksdagen har beslutat att alla Sveriges politikområden ska sträva efter att bidra till global utveckling. Det ska vara en sammanhållen politik och målkonflikterna mellan olika delar av politiken ska uppmärksam¬mas och åtgärdas. Detta är innebörden av Politik för Global utveckling, PGU. Rättighetsperspektivet skall genomsyra politiken. Det är en god intention, men krafttag krävs för att det ska ske i praktiken. Vi frågade partiledarna om de var beredda att ta konkreta initiativ för införande av krav på konsekvensanalyser enligt PGU:s perspektiv, samt införa ett oberoende utvärderingsorgan av PGU.

Diakonia tar inte ställning i valet. Däremot har vi frågor som vi prioriterar. Snart kommer vi att redovisa resultatet av vår partiledarenkät. Håll utkik på vår webbplats! Du själv kanske kan få vägledning i ditt val av att veta hur partierna svarat på våra frågor. Men det är ditt val…

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt på Diakonia

De där människorna som saknar röst i den svenska politiken, men som påverkas av den…

Varje år försvinner enorma summor pengar från utvecklingsländer på grund av oregistrerad kapitalflykt. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1 000 miljarder dollar per år, även om bristen på öppenhet gör det svårt att veta exakta summor. I jämförelse med det globala årliga biståndet innebär det att för varje krona som ges i bistånd så försvinner ca tio kronor ut ur utvecklingsländer i kapitalflykt. Detta måste ses som en enorm skevhet och orättvisa i det globala finansiella systemet. Pengarna skulle istället kunna användas till fattigdomsbekämpning och därmed bidra till minskat biståndsberoende.

Den största delen, hela 64 procent, av kapitalflykten består av skatteflykt inom den kommersiella sektorn, det vill säga företag och individer som på både laglig och olaglig väg försöker att undkomma skatt. Det sker till stor del genom så kallad ”manipulerad internprissättning” – varor och tjänster säljs till artificiellt höga eller låga priser inom ett multionationellt företag för att minimera skatt - och genom att vinstuttag flyttas till slutna skatteparadis.

Skatteflyktsfrågan blir lätt teknisk, men den handlar om liv och död. Vår systerorganisation Christian Aid i Storbritannien har beräknat att utvecklingsländer förlorar mer än 160 miljarder USD i uteblivna skatteintäkter varje år på grund av att företag på olika sätt undviker skatt. Om dessa pengar användes till fattigdomsbekämpning skulle de kunna rädda livet på 350 000 barn som ej fyllt fem, varje år. Med andra ord, skatteflykt dödar.

Skatteflyktfrågan har hittills främst handlat om hur skatteflykten från rika länder till skatteparadis ska minimeras, givet att de också är förlorare när skatteintäkter försvinner till dolda bankkonton i skatteparadis. Detta tas upp i Dagens Eko idag, som berättar att Skatteverket nu fått klartecken att gå igenom hundratusentals bankkortstransaktioner för att försöka spåra pengar gömda i skatteparadis.

Det är därför mycket glädjande att skatteflykt tas upp i den resultatskrivelse som regeringen idag lämnade över till riksdagen om hur regeringen lever upp till målsättningarna i ”Sveriges Politik för global utveckling (PGU)”. Denna politik antogs av riksdagen 2003 och slår fast att Sveriges alla politikområden ska vara samstämmiga och bidra till en rättvis och hållbar utveckling.

Diakonia har tre konkreta förslag på vad regeringen nu bör göra för att omsätta ambitionerna i PGU-skrivelsen om att bekämpa skatteflykten från utvecklingsländer:
1. Arbeta för att det införs ett automatiskt och öppet informationsutbyte om skattefrågor på multilateral nivå. Nuvarande system med bilaterala avtal missgynnar utvecklingsländers möjligheter att få information och därmed kunna vidta åtgärder för att stoppa skatteflykt.
2. Arbeta för att det införs regler om land för land-rapportering av företags vinster, det vill säga att de på ett öppet sätt rapporterar sina vinstuttag i varje land de verkar. Detta skulle möjliggöra för utvecklingsländer att se potentiella skatteuttag och upptäcka skatteflykt, samt främja öppenhet, vilket i förlängningen gynnar företag som vill agera ansvarsfullt.
3. Att ge stöd till organisationer som arbetar för ansvarsutkrävande och öppenhet. Det kan handla om stöd till folkrörelser och andra organisationer som arbetar för ett ökat ansvarsutkrävande och öppenhet inom den politiska sfären och den privata sektorn i utvecklingsländer. Stöd bör också ges till myndigheter och institutioner som arbetar med skattefrågor och korruptionsbekämpning.

Dessa förslag presenterade vi nyligen i riksdagen då vi tillsammans med andra folkrörelser lade fram vår egen skrivelse "Mini Barometern 2010 - Folkrörelser mäter trycket på Sveriges politik för global utveckling". I skrivelsen tar vi också upp klimat- och handelspolitik samt vapenexport från ett rättighets- och fattigdomsperspektiv. I den kan du också läsa om våra konkreta förslag på förbättringar av samstämmighetspolitiken. En självklar sådan förbättring tycker vi är att målkonflikter måste synliggöras och att det behövs en mekanism för att hantera sådana målkonflikter. En annan självklarhet tycker vi är att det bör finnas en oberoende utvärdering av regeringens Politik för Global utveckling.

Diakonia och andra folkrörelser har en viktig uppgift i att kritiskt granska och komma med förslag på hur Sveriges politik kan bli bättre på att främja fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Det gör vi i en gemensam analys med våra partner runtom i världen, ni vet de där människorna som inte har en röst i den svenska politiken, men som ändå påverkas av den…

Bistånd till fattiga eller till svenska företag - det är frågan

Regeringen har efter flera års interna förhandlingar och processer skapat ett råd för Näringsliv och utveckling och en policy för ekonomisk tillväxt i svenskt utvecklingssamarbete.
Som jag uppfattat det är det en policy och inte ett nytt övergripande mål för biståndet. Det övergripande målet för biståndet beslutades i samband med att riksdagen antog Politik för Global Utveckling; "att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor". Om detta fanns det en total samsyn i riksdagen 2003. Men riksdagen konstaterade då att politiken ibland kan vara motsägelsefull. Därför var huvudpoängen att politiken skulle bli samstämmig. Alla politikområden skall främja två perspektiv; fattiga människors rätt och de mänskliga rättigheterna. Målkonflikter skall blottläggas och synliggöras, sa riksdagen då.

Att främja tillväxt har varit ett delmål ända sedan biståndets uppkomst. Tillväxt har varit ett mål för svenskt bistånd i samtliga biståndspropositioner sedan 1962:100. Det klargörs också i PGU-processen. Men att göra tillväxt till ett övergripande mål vore fel.

Man kan och bör inte begära tillväxt som resultat när vi arbetar med att stödja demokrati och främja mänskliga rättigheter i Kuba eller i Burma eller i Zimbabwe. Och inte kan väl regeringen mena att arbetet för att motverka könsstympning i Egypten, främja kvinnornas rätt att kunna äga mark och kunna ta körkort i Palestina, skall prioriteras bort då det inte gynnar tillväxt? Jag tror inte det. Hoppas inte det.

Men det finns skäl att varna för regeringens nya näringslivsinriktade bistånd. När man skapar en gräddfil för företagen utan att peka på riskerna. I ett brev från ledningen på Svensk Projektexport (SPE) som ägs av ABB, Ericsson med flera skrev man redan i februari 2006 till dåvarande näringsministern Thomas Östros hur man tyckte biståndet var dåligt då det var så lite "återflöde" till svenska företag. Man pekade på statistik i Europa om att andra länder är mycket bättre på samverkan mellan staten och näringslivet - men då i betydelsen att andra regeringar är bättre på att styra över upphandling till företag från givarländerna.

Givarländerna har beslutat att avveckla bistånd som formellt är bundet till köp av svenska varor och produkter. Det ökar kostnaderna för de fattiga länderna enligt all forskning. Problemet är att givarländerna trixar och hittar andra sätt att föra över biståndet till givarländernas företag eller gynna export från givarländerna.

Att frågan om ett näringslivsråd har behandlats länge inom regeringskansliet vet jag bland annat genom att ett utkast till handlingsplan för rådet läckt ut på nätet genom ett av företagen. I dokumentet "Handlingsplan för ökad samverkan mellan utvecklingssamarbetet och det svenska näringslivet" talas det väldigt mycket om att främja svenska företag och svensk export, men väldigt lite om hur insatserna skall främja fattiga människor.

Och bistånd till att främja svenska företag är inget nytt. Vi minns hur förra regeringen slussade 80 miljoner från biståndet till en riskkapitalfond i Sydafrika som del av JAS-försäljningen. Inte ett enda jobb skapades och verksamheten tvingades lägga ned.

Riskkapitalbolaget Swedfund som arbetar med biståndsmedel har fått enorma ökningar under denna regering. En miljard i rena tillägg. Detta har skett trots kritik från regeringens utvärderingsorgan SADEV, som menar att fonden först och främst tänkt på lönsamhet och affärer och mindre på effekter för fattiga människor. Även Riksrevisionen har kritiserat Swedfund för att arbetet mest handlat om tillväxt och alldeles för lite om fattigdomsbekämpning.

OECD varnade i sin utvärdering av svenskt bistånd och utvecklingspolitik 2005 för starka inhemska krafter som vill omtolka PGU till allmänna synergier och att biståndet kan missbrukas till att främst främja svenska intressen: "the introduction of a national Policy for Global Development, these actors now are able to claim that placement of narrow national business interests before the interests and rights of the poor stands in direct contrast to national policy." Men statens exportfrämjande organ - Svensk Exportkredit, Exportrådet och Exportkreditnämnden - har varken policy eller metoder för att verksamheten skall stödja PGUs mål om fattiga människor eller främja de mänskliga rättigheterna.

Dessutom kan man jämföra regeringens agerande mot folkrörelserna som arbetar med bistånd med hur man agerar mot näringslivet. Våra informationsanslag har minskat med 59 % på ett år. Den lilla verksamhet som existerar för att oberoende bevaka hur svenska företag uppför sig i fattiga länder med svag statsförvaltning - SwedWatch - tvingas i praktiken att gå på sparlåga då regeringen strypt deras anslag. Detta är oanständigt.

Magnus Walan, politik- och samhällskontakt