Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

Folkets eller regeringens konferens?

Jag kallade häromdagen konferensen i Cochabamba för klimatkonferens, vilket var ett försök att förenkla en aning. I själva verket går den längre än så då titeln är ”World People's Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth”. Bakgrunden är fiaskot i Köpenhamn varefter Bolivias president, Evo Morales, inbjöd till en ”Folkens konferens” i Bolivia. Det har varit ett väldigt ambitiöst projekt att organisera en internationell konferens på så kort tid. Bakgrunden till att man valt Tiquipaya, en liten ort nästan sammanväxt med staden Cochabamba, är dels dess infrastruktur, men även av historiska skäl. Det var nämligen i Tiquipaya ”Vattenkriget” startade år 2000. Den dåvarande regeringen hade ingått ett kontrakt om vattendistribution med ett multinationellt konsortium. Kort därefter steg priset på vatten och ett regelverk som bland annat innebar ett förbud mot att samla regnvatten infördes. Tillsammans med ”Gaskriget” i El Alto innebar dessa rörelser slutet för den dåvarande regeringen och öppnade vägen för Evo Morales. Vattnet avprivatiserades igen.

Det har ifrågasatts hur mycket folkets och hur mycket regeringens konferens detta egentligen är. Organisatörerna rapporterar om mer än 20 000 deltagare, men självklart varierar graden av engagemang. En stor del är lokala universitetsstudenter och andra boende i Cochabamba som kommer hit eftersom det är en happening och även en form av marknad och folkfest. Det hindrar dock inte att det har varit en väldigt aktiv och kreativ medverkan från många deltagare. Jag träffar framförallt folk från Nordamerika och Europa och även från andra länder, främst i Sydamerika. Bland föreläsarna finns även asiater och afrikaner. Konferensen är uppbyggd kring ett huvud-event som själva konferensen anordnar, med en del internationella experter och personligheter. Parallellt görs ett arbete i 17 olika tematiska grupper som konfererat via internet före konferensen och som nu arbetat intensivt för att diskutera rekommendationer för varje tema. Dessa avser man presentera som en input till det officiella klimatmötet i Mexico i december, som är nästa stora möte efter Köpenhamn. Behållningen för mig har dock varit den tredje komponenten – nämligen konferenser anordnade av olika organisationer och folkrörelser. Det är här kreativiteten och mångfalden fått komma till uttryck. Läs mer här på bloggen imorgon...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia