Klimaträttvisa - inte smulor ifrån den rikes bord!

Har Sverige en ambitiös klimatpolitik? Från regeringshåll menar man att Sverige visst tar sitt ansvar! Sverige har ju både utsläppsmål och åtgärder. Men hur används egentligen "ambitiös" och "ansvarsfull" i det svenska språket. Här kommer ett exempel:

Föreställ dig en person som har ett fint grönsaksland som är värt 100 kronor. En dag kommer två ligister som stjäl och förstör. Efter ett tag så ångrar de sina handlingar. Den första ligisten erbjuder ägaren 20 kronor. Den andra ligisten erbjuder ägaren 22 kronor. Är den andra ligisten, som ju ger 2 kronor mer än den första, ambitiös? Nej! Minst 100 kronor bör de självklart betala.

Inom klimatpolitiken används ord som "ambitiös" och "ansvarsfull" annorlunda. Här framställs Sverige, till skillnad från ligist nummer två, ofta som ansvarstagande. Genom att jämföra sig med rätt länder har den svenska regeringen blivit ganska nöjd och belåten. Ett tillstånd som hindrar en nödvändig ökning av Sveriges ambitioner.

Modellen Greenhouse Development Rights kan användas för att räkna ut motsvarigheten till grönsakslandets 100 kronor. Det vill säga vad ett land bör bidra med för att hålla den globala uppvärmningen inom rimliga gränser och minska effekterna på dem som är mest sårbara. Beräkningarna utgår ifrån länders historiska ansvar och ekonomiska förmåga.

Modellen används bland annat i en rapport som tagits fram av Stockholm Environment Institute. Här jämförs Sveriges nuvarande mätbara åtagande för att få ner utsläppen, på hemmaplan och utomlands. Siffrorna är i klass med ligisternas återbetalning. Sverige tar bara på sig en tredjedel av de ansträngningar man bör ta på sig. Smulor alltså!

Snart blir det nya klimatförhandlingar, denna gång i Cancun, Mexico. Förväntningarna har skruvats ner, men framsteg på längre sikt är möjliga. Vad som krävs är politisk vilja och stegvis ökande ambitioner. Speciellt från Sverige och EU, som har all möjlighet att ta en ledarroll.

Var med och påverka vad som är långsiktigt politiskt möjligt. Du behöver bara några smulor...
Läs mer på vår kampanjsida!

/Andreas Ulfsax, policyrådgivare klimat

Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

This is not a game

Klimatförhandlingarna är verkligen ingen barnlek, men ibland blir det faktiskt ganska barnsligt. Häromdagen presenterade sekretariatet en tabell till förhandlingsgruppen för Kyotoprotokollet. Kortfattat var tabellen en sammanställning om vad länderna skulle ha gjort under protokollets första period (som avslutas den sista december 2012), vilka utsläpp man gjort under åren 1990–2007 och vilka begränsningar i utsläpp som man bör göra utifrån de löften om utsläppsminskningar som nu ligger på bordet. Det fanns olika beräkningar och fotnoter som förklarade huruvida man hade inkluderat eller exkluderat skogsanvändningens påverkan på utsläppen (eller upptag av utsläpp). Denna tabell blev väl mottagen av en del, medan andra länder blev tydligt upprörda över att deras förhandlingsbud exponerades på det sättet. Australien kallade tabellen "en hypotetisk övning", några länder ville inte att pappret med tabellen skulle spridas och Ryssland sade: "nice, but useless". En tabell med en sammanställning av de olika ländernas löften om utsläppsminskningar borde inte uppröra förhandlarna; tid slösas och energiläckaget är stort.

Under torsdagsmorgonens förhandling blev ett stort problem inom förhandlingarna tydligare än vad det brukar. Diskussionen handlade om slutsatser från detta mötes förhandlingar inom Kyotoprotokollet. EU ville ha med skrivningar om och kopplingar till klimatkonventionen, medan Japan inte bara ville ha det utan även ha med en referens till det andra förhandlingsspåret (som förhandlar om de långsiktiga åtgärderna inom alla länder). Det kan tyckas harmlöst och visst är det bra att ha samordnade insatser.

Men Kyotoprotokollet existerar, de rika länder som har skrivit under protokollet är juridiskt bundna och ska arbeta för en andra åtagandeperiod efter 2012. Genom att minska skillnaden mellan åtaganden inom Kyotoprotokollet (där i-länderna, utom USA, har åtaganden) och förhandlingarna för långsiktiga åtgärder så upplever många utvecklingsländer att ansvaret förskjuts mot dem. Klimatkonventionen är tydlig med att olika länder utifrån sitt historiska ansvar och ekonomiska kapacitet har olika stort ansvar för att bidra till en global lösning på klimatfrågan. De rika länderna ska gå före med ambitiösa utsläppsminskningar och finansiering av utvecklingsländernas åtaganden.

Som sagt, ibland känns det inte riktigt som att det som händer inom förhandlingarna är på allvar. Men genom ett inlägg i en annan grupp påminde en av Barbados förhandlare oss vad förhandlingarna är, eller snarare vad de inte är. Han sade: this is not a game, this is not a game. Trots att förhandlingarna ibland kan upplevas som en lek där 193 länder sitter i en sandlåda och kastar sand på varandra, så är det allvar. För många av våra medmänniskor är det överlevnad som diskuteras.

Otydliga klimatlöften i Bonn

Som Mirjam Dahlgren tidigare skrivit här på bloggen pågår det just nu klimatförhandlingar i Bonn. Mötet har varit mindre konfliktfyllt än förra årets förhandlingsrundor, men svaren på de stora frågorna kring utsläppsminskningar och finansiering tycks fortfarande långt borta. De rika ländernas åtagande är långt ifrån vad klimatforskningens resultat kräver och hittills har de löften om finansiering som lagts på borden varit otydliga och fyllda av ompacketerade biståndspengar.

I väntan på utsläppsminskningar som är i linje med vad forskningen säger krävs för att klara klimatkrisen på lång sikt är anpassning nödvändig. För utsatta människor i fattiga länder är det en fråga om överlevnad. EU har under förhandlingarna presenterat hur man kommer att bidra till de så kallade snabbstartspengarna, som bland annat ska finansiera anpassningsåtgärder. Dock är EU:s besked oklart, både när det gäller hur mycket av pengarna som tas från biståndsbudgetarna och vilka kanaler man planerar att använda för denna finansiering. Yvo De Boer, klimatkonventionens avgående exekutiva sekreterare, pekade i måndags på finansieringsfrågorna som den fråga som kan låsa upp förhandlingarna. Han menade att de 30 miljarder dollar i klimatstöd som de rika länderna utlovade till fattiga länder i Köpenhamn måste fram för att överbrygga förtroendegapet mellan industri- och utvecklingsländerna i förhandlingarna.

I slutet av maj kom en rapport från EU-kommissionen som visar att ett mer ambitiöst mål för utsläppsminskningar i EU är mycket billigare än vad tidigare beräkningar har visat och med fler gröna jobb, investeringar för omställning till en hållbar ekonomi så vägs de kortsiktiga kostnaderna upp av framtida intäkter. Stockholm Environment Institute släppte förra året en rapport som visar att EU inte bara bör, utan även kan höja sina ambitioner och sänka sina utsläpp med 40 procent till 2020 jämfört med 1990 års nivåer.

Ledarskap är vad dessa förhandlingar behöver. Det finns parter i processen som är sämre än EU. Men EU har stora möjligheter att agera vågmästare och föra processen framåt genom att höja ambitionen både när det gäller finansiering och utsläppsminskningar.

Flickor och kvinnor en viktig komponent för hållbar utveckling

Nu samlas de som har makten ännu en gång, denna gång i Bonn. De har uppdraget att förändra vår vackra jords accelererande fart mot en allt mer ökande miljökatastrof. UNFCCC (FN:s ramkonvention om klimatförändringar och det viktigaste forumet för internationellt klimatarbete) har tagit fram ett utkast till grunddokument för förhandlingarna. Det har växt från 50 till 300 sidor, vilket nog reflekterar en oförmåga att enas om en global strategi för att möta mänsklighetens hitintills största utmaning.

Efter Köpenhamn har jag inte så stort hopp om några revolutionerande beslut. Maktens gissel är blindhet och förnekelse. Maktens folk lever i en bubbla och vill både äta kakan och ha den kvar. De tror att det löser sig på något sätt i alla fall. De lever efter devisen ”girighet före behov” som Dr Ashok Khosla, grundare av Development Alternatives, sa på ett seminarium nyligen. ”Equity and empowerment, the missing variables in the sustainability equation”. Något saknas i den ekvation som ligger till grund för klimatförhandlingarna. Något saknas för att vända den destruktiva utvecklingen på vår planet och skapa en hållbarhet där alla får utrymme och kan leva ett värdigt liv.

Khoslas slutsats är att resurserna räcker till alla. Konflikten mellan tillväxt och miljö kräver ett radikalt omtänk. ”Change is the Only Constant” – ekvationen har bara en konstant – nämligen förändring. En verklig satsning, i stort och smått, på alternativa bränslen och teknik måste ske nu idag – inte imorgon. För att denna satsning ska bli övertygande så måste den vara socialt och ekonomiskt lönsam – liksom ett företag. I detta ser han också nödvändigheten av att aktivera flickor och kvinnor som bidragare till en hållbar utveckling. Den komponenten saknas idag i de internationella förhandlingarna. Utbildning och arbete för dem kommer att automatiskt att sänka antalet barn per familj (vilket är en känd erfarenhet sedan länge) och de barn som föds (även flickor) överlever, får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden. Köpkraften och marknaden mår bra av detta. Det ger då förutsättningar för utveckling av alternativ teknik och energikällor, minskar miljöproblemen och ökar möjligheten till en hållbar utveckling.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

PS: Diakonias Carl-Henrik Olaison Jacobsson befinner sig på klimattoppmötet i Bonn och kommer att blogga därifrån. Håll utkik efter hans blogguppdateringar här på Diakoniabloggen!

Grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord

En delkonferens som tilltalar mig här i Cochabamba handlar om de så kallade Basic-länderna – Sydafrika, Indien, Brasilien och Kina. Företrädare för de tre första länderna pratar om sina regeringars ställning i klimatfrågan. Den kinesiska delegationen infinner sig ej. De fyra gick ihop inför Köpenhamn och bildade en grupp för att utöva inflytande. Man stödjer Köpenhamnsdokumentet och vill ej ha någon fortsättning på Kyotoavtalet. Banden till USA är starka i frågan. Soumya Dutta, som representerar en indisk miljöorganisation, gör starkt intryck på mig. Han berättar bland annat att den indiska regeringen presenterade en handlingsplan för klimatfrågan för två år sedan. I handlingsplanen har satsningar på stora vattenkraftverk och kärnkraftsparker med sex till åtta reaktorer i varje park en central roll för energiförsörjningen. Soumaya vill se mer småskaliga projekt i form av vattenhjul och vindsnurror som kan driva små maskiner utan att gå omvägen över elektricitet. Dessa kan produceras lokalt och även underhållas lokalt, vilket ej är fallet med mer avancerade lösningar som solpaneler. Han går även in på etanol och biodiesel. Grödor som ger föda åt människor ersätts av grödor som ger föda åt bilar. Matpriserna skjuter i höjden och stora områden urskog avverkas för att ge plats åt industriodlingar av oljepalmer och andra grödor för att mätta de hungriga bilarna i nord. Han ifrågasätter energiutväxlingen för etanol och hävdar att det går åt mer energi för att tillverka den än vad man får ut när man häller den i tanken. Jag funderar i termer av att det vi tar för snygga lösningar inte alltid är det. Om vi häller miljöbränslen i tanken så borde dessa rimligen vara såväl Kravmärkta som Rättvisemärkta. Låter kanske som kaka på kaka och bakåtsträvade, men man måste se bakom de till synes miljömässigt rätta lösningarna. Det finns sociala och miljömässiga konsekvenser där det odlas.

Såväl inom huvudkonferensen som på kringearrangemangen talas det mycket om skuld och klimaträttvisa. Skulden de rikare länderna skapat genom att basera sin utveckling på miljömässigt ohållbara lösningar som nu drabbar oskyldiga människor i andra delar av världen. Rättvisan i att hjälpa dem som drabbas samt att sluta med utsläppen. ”Lösningar” i form av utsläppsrätter och att implementera projekt i andra länder för att kunna fortsätta i samma spår i de rikare länderna går ej hem. Ett av de starkaste förslagen som kommer att lyftas fram inför Mexikomötet är inrättandet av en internationell domstol för klimat- och miljöfrågor. Det andra väldigt konkreta förslaget som har mycket anhängare på konferensen är genomförandet av en global folkomröstning som skall visa på att världens regeringar ej representerar sina folks åsikter i klimatfrågan.

Om du vill veta mer om konferensens slutsatser kan du gå in på den spanska webbplatsen eller den engelska.

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia