Folkets eller regeringens konferens?

Jag kallade häromdagen konferensen i Cochabamba för klimatkonferens, vilket var ett försök att förenkla en aning. I själva verket går den längre än så då titeln är ”World People's Conference on Climate Change and the Rights of Mother Earth”. Bakgrunden är fiaskot i Köpenhamn varefter Bolivias president, Evo Morales, inbjöd till en ”Folkens konferens” i Bolivia. Det har varit ett väldigt ambitiöst projekt att organisera en internationell konferens på så kort tid. Bakgrunden till att man valt Tiquipaya, en liten ort nästan sammanväxt med staden Cochabamba, är dels dess infrastruktur, men även av historiska skäl. Det var nämligen i Tiquipaya ”Vattenkriget” startade år 2000. Den dåvarande regeringen hade ingått ett kontrakt om vattendistribution med ett multinationellt konsortium. Kort därefter steg priset på vatten och ett regelverk som bland annat innebar ett förbud mot att samla regnvatten infördes. Tillsammans med ”Gaskriget” i El Alto innebar dessa rörelser slutet för den dåvarande regeringen och öppnade vägen för Evo Morales. Vattnet avprivatiserades igen.

Det har ifrågasatts hur mycket folkets och hur mycket regeringens konferens detta egentligen är. Organisatörerna rapporterar om mer än 20 000 deltagare, men självklart varierar graden av engagemang. En stor del är lokala universitetsstudenter och andra boende i Cochabamba som kommer hit eftersom det är en happening och även en form av marknad och folkfest. Det hindrar dock inte att det har varit en väldigt aktiv och kreativ medverkan från många deltagare. Jag träffar framförallt folk från Nordamerika och Europa och även från andra länder, främst i Sydamerika. Bland föreläsarna finns även asiater och afrikaner. Konferensen är uppbyggd kring ett huvud-event som själva konferensen anordnar, med en del internationella experter och personligheter. Parallellt görs ett arbete i 17 olika tematiska grupper som konfererat via internet före konferensen och som nu arbetat intensivt för att diskutera rekommendationer för varje tema. Dessa avser man presentera som en input till det officiella klimatmötet i Mexico i december, som är nästa stora möte efter Köpenhamn. Behållningen för mig har dock varit den tredje komponenten – nämligen konferenser anordnade av olika organisationer och folkrörelser. Det är här kreativiteten och mångfalden fått komma till uttryck. Läs mer här på bloggen imorgon...

Fredrik Svensson, Regional Advisor, Diakonia Paraguay & Bolivia

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia

Kliv ombord på tåget Reinfeldt!

Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.
Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.

>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn

Grön planet eller "gröna" rum?

Danskarna måste ha missförstått det här med det gröna temat för Köpenhamn. Visst är det en grön planet vi alla vill ha och visst är det fint att de försöker smycka Köpenhamn i grönt så här lagom till klimatkonferensen. Men ”green rooms” – stängda förhandlingar med mindre grupper som gör uppgörelser – var någonting som vi hade hoppats att vi skulle slippa här på FN:s klimatförhandlingar...

Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!

- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.

- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.

Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.

Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december

Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA


Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA

Pengar nu, men sen då?

Under den första dagens förhandlingar under klimatförhandlingarna i Köpenhamn valde många av de rika länderna att lyfta fram att man går utvecklingsländerna till mötes genom att erbjuda klimatfinansiering. Det handlar om vilka pengar som ska användas till klimatåtgärder under 2010-12. EU menar att det behövs 5-7 miljarder euro från de rika länderna per år, och EU kan komma att bidra med 1-3 miljarder.

Visst är det så att det behövs pengar nu i utvecklingsländer. Pengar som kan användas för att anpassa sig till ett förändrat klimat och ge fattiga människor skydd mot översvämningar, orkar och andra konsekvenser som klimatförändringarna för med sig.

Men (och det är ett viktigt men) kortsiktig finansiering kan inte ersätta långsiktig, tillräckligt stor och förutsägbar finansiering på lång sikt. Fattiga människor kommer att drabbas även efter 31 december 2012. Enligt Bali action plan som antogs 2007 av alla länder som är del av klimatförhandlingarna handlar förhandlingarna om både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder, det ena kan inte finnas utan det andra. Som Diakonia uppmärksammat tidigare är det dessutom ett stort problem att Sveriges och andra EU-länders snabb-start pengarna tas från biståndsbudgeten.

Det civila samhället på plats i Köpenhamn och utvecklingsländerna kommer inte att acceptera att industriländerna köper sig fria från andra åtgärder genom att erbjuda kortsiktig finansiering, som i praktiken handlar om omfördelning mellan olika budgetposter.