Hur många fler hemlösa nätter?

På några få dygn kan mycket hända. Den 13 november släpptes den burmesiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi fri. Den 8 november, dagen efter det första valet på 20 år i Burma, blossade stridigheter upp mellan juntans armé och etniska beväpnade grupper längs östra Burmas gräns. 20 000 människor, främst från Karenstaten, flydde över gränsen till Thailand. Så många har aldrig tidigare passerat gränsen under så kort tid. Två dagar senare rapporterar medier att röken från stridigheterna hade lagt sig och att den thailändska militären skickar tillbaka människor i tusental över gränsen. Men konfrontationer mellan juntan och de etniska minoritetsgrupperna kommer sannolikt att fortgå, liksom brotten mot de mänskliga rättigheterna. Människor kommer att fortsätta fly över gränsen.

Idag lever uppskattningsvis en halv miljon internflyktingar i östra Burma, där en tredjedel av den burmesiska armén strider mot etniska beväpnade grupper. Civilbefolkning drivs på flykt när dammar byggs, pipelines och vägar dras, gruvor och skog exploateras. Byar bränns ner, människor utsätts för tvångsarbete, tortyr, våldtäkt, avrättningar… ja, alla tänkbara brott mot de mänskliga rättigheterna begås varje dag i den här delen av världen. Samtidigt går juntans generaler ostraffade.

Många rapporter har skrivits om dessa övergrepp. FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter i Burma, Tomas Ojea Quintana, har föreslagit att en kommission bör utreda om det som händer i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott, ett förslag som Sverige bör stödja.

Det är nu mer än 25 år sedan flyktingar började komma till Thailand i större antal. I avlägsna byar, omhuldade av tät djungel och höga berg längs Thailands västra gräns, lever idag ca 150 000 flyktingar i nio läger.

Jag arbetade i två år för Diakonias samarbetsorganisation Thailand Burma Border Consortium – TBBC, som förser flyktingarna med mat, byggmaterial till hus och andra humanitära förnödenheter. Mina intryck från dessa läger var till en början ganska positiva. Människor där bygger sina egna hus, driver barnhem, skolor och kliniker. Jag minns att jag tyckte det var fint att somliga dekorerade sina hus.

Men ett flyktingläger kan aldrig bli ett hem. Ofta befinner sig människorna i lägren bara några kilometer ifrån sina byar på andra sidan gränsen. Utsatta och beroende av omvärldens stöd, i väntan på något annat. Många oroar sig för att världen där ute ska glömma bort dem.

Att vara flykting är att ha överlevt. När du har överlevt, går du vidare. Men att "gå vidare” har för många kommit att bli en påfrestande marsch, utan mål i sikte.

25 år, eller 9 000 dygn, är en lång tid som rymmer många livsöden och historier. På TBBC bestämde vi oss för att låta människorna själva berätta. Resultatet blev boken Nine Thousand Nights (2010), en antologi med röster från människor som lever eller har levt längs gränsen. De berättar om våld och flykt, om hemlängtan, om vardagslivet i lägren och om att leva i det limbo som flyktingskapet innebär.

Aung San Suu Kyis frigivning är glädjande och bidrar till att hålla hoppet om ett demokratiskt Burma levande. Men det är lång väg kvar innan Burna blir ett land dit folk kan återvända í säkerhet. Att det nu har hållits val får aldrig bli en anledning att skicka tillbaka människor som av humanitära skäl har flytt från Burma. Konflikten i östra Burma pågår varje dag och det är många som längtar efter att få komma hem.

Mina Jhowry, policyhandläggare Diakonia och före detta kommunikatör på TBBC

Fotnot: TBBC publicerar årligen rapporter som kartlägger internflyktingsituationen i östra Burma.

Valet i Burma varken fritt eller rättvist

Den 7 november är det val i Burma. Diakonia konstaterar att valet varken blir fritt eller rättvist. Deltagandet är begränsat av juntan. Inga kandidater får vara straffade sedan tidigare, vilket diskvalificerar ett par tusen politiska fångar, inklusive Aung San Suu Kyi. För de som kan delta förhindrar eller försvårar juntan effektivt valarbete genom kontroll av information och media. Registreringsavgifterna är höga och det råder förbud mot öppna sammankomster. Vidare tillåter juntan inga valobservatörer.

Det är också tydligt att juntan är på väg att inta en mer civil skepnad. New York Times rapporterar att internationella diplomater och ekonomer i Burma märker en skillnad i militärernas förhållningssätt till ekonomiska frågor. De efterfrågar nu råd kring ekonomisk tillväxt och företagande. Denna trend bör ställas i relation till den utförsäljning av statlig egendom som juntan genomfört under de senaste åren, ofta till egen ekonomisk fördel. Med syftet att säkra makten, även med ekonomiska medel, kommer en ny civil skepnad väl till pass.

Inget tyder alltså på att juntan är beredd att släppa ifrån sig makten. Trots detta har oppositionen i Burma i stort två förhållningssätt till valet. De finns de som debatterar för en bojkott av valet och de som argumenterar för deltagande i valet. De senare hävdar att deltagande är att föredra eftersom det – efter 20 år utan politisk förändring – saknas alternativ. Möjligheten ligger alltså i en förändring av dödläget. Båda sidor av oppositionen har viktiga argument.

Diakonias samarbetsorganisationer och målgrupper i Burma och Thailand tycker också olika. En del av flyktingarna i Thailand, som är längre från händelsernas centrum, artikulerar tydligt sitt ogillande och ställer upp bakom bojkotten av valet. Flera samarbetsorganisationer tar inte officiellt ställning. Andra informerar sina målgrupper om valet och konstitutionen.

Diakonia ser att valet i Burma är djupt odemokratiskt, men ser också att det på gott och ont kan leda till långsiktiga förändringar.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling

Faran inte över i Thailand

Under de senaste veckorna har nyhetsflödet från Thailand ökat. Rödskjortor har protesterat mot den sittande regeringen och mötts av militär. Den mediala bevakningen i Sverige har präglats av våldet i Bangkok. Det är inte lätt att begripa de förenklade bilderna av turistparadiset som förvandlades till en krigszon. Och plötsligt är faran över?

För Diakonia är Thailand - framför allt staden Chiang Mai i norra delen av landet - ett regionalt center för vår personal och verksamhet i Asien. Under föregående vecka kände även Chiang Mai av sammandrabbningar. Diakonias personal kom till kontoret men gick hem tidigt. De bunkrade upp med mat och kontanter inför en potentiellt förvärrad situation. Det var utegångsförbud på nätterna. Vardagen fortsatte men det var tryggt att samlas på kontoret och samtala om det som hände. Oron för hur landet och dess invånare drabbas framöver kvarstår.

För Diakonia är Thailand också en utgångspunk för arbetet med Burma. Genom medlemskap i Thailand Burma Border Consortium (TBBC) stödjer Diakonia burmesiska flyktingar i Thailand. Stödet går till flyktingläger men TBBC försöker också påverka den thailändska regeringen att ta sitt ansvar för flyktingarna och utvecklingen i Burma. Arbetet försvåras av att Thailand inte skrivit under FN:s flyktingkonvention.

Diakonia stödjer även andra organisationer i Thailand, vars arbete är viktigt för Burma. Diakonias samarbetsorganisation Thai Labour Campaign (TLC) arbetar för migranters arbetsrätt. Ett inslag i SVT:s Rapport visade nyligen hur TLC uppmärksammat hur thailändska migranter utnyttjas av svensk bärindustri. På hemmafronten i Thailand försöker samma organisation påverka sin regerings reglering av inhemska företags oetiska rekryteringsmetoder.

Thailand är en bräcklig demokrati. Oavsett vilken regering som styr har den ett långsiktigt arbete framför sig. Människor, vars rättigheter inte respekteras, skapar en grogrund för populism och organisering med våld som medel. Faran är inte över för att våldet avtar. Människors arbete för att förstärka demokrati och mänskliga rättigheter i Thailand fortsätter.

Petra Zäther Strader, regionsekreterare Asien, metod- och programutveckling

I Luleå samlas myggorna som ska förändra världen

Hälsningar från MR-dagarna i Luleå, där jag är en bland 3800 andra deltagare!
Här har människor från jordens alla hörn samlats för att hämta inspiration och dela information om mänskliga rättigheter. Här finns representanter från små lokal projekt, organisationer som arbetar för rätten till rent vatten, till stora internationella aktörer som UNIFEM, Röda Korset, Svenska kyrkan. Här finns Diakonia och inte minst våra härliga ombud från de lokala församlingarna.

Mötet inleddes med samisk jojk. När jag ser alla vackra samiska dräkter och de stolta bärarna, så är det en stark symbol för hur ett glömt folk i vårt eget land under detta möte får ta plats och visar på den rikedom som Sverige har av mångfald och kultur. Jag kände mig stolt över att det finns så mycket vackra jojkar i vårt land. Det känns samtidigt synd att jag inte fick lära mig jojka när jag gick i skolan, på samma sätt som de samiska barnen fick lära sig att sjunga på sitt andra språk svenska. Men det är kanske inte för sent. Det var en skolkör från Luleå som jojkade i kör, en fin hyllning till vår samiska befolkning och hur de berikar vår gemensamma kultur.

De flesta etniska minoriteter lever i olika ”norrbottniska” avlägsna hörn i världen. Ibland lever de frivilligt i avskildhet, men ofta är de drabbade av diskriminering. I mitt sällskap under MR-dagarna har jag två biståndsarbetare från Norra Thailand, Kaesai och Ferry som själva tillhör minoritetsfolket Lahu. Under Diakonias seminarium idag berättade de om de svårigheter etniska minoriteter i Thailand har att få medborgarskap och den diskriminering de utsätts för. Många barn får inte gå i skolan, har inte rätt att resa fritt i landet, kan inte få lagliga jobb och därför blir de hänvisade till lågbetalda och farliga arbeten. I värsta fall hamnar de i händerna på människohandlare och säljs till bordeller där de utnyttjas som sexslavar. Ferrys organisation arbetar med flickor som råkat ut för detta.

Ferry och Kaesai njöt av samernas sång. Jojken påminner om hur de gamla från deras folk brukade sjunga när de var små. Vi pratade om hur samernas diskriminerats i Sverige, men också om hur samerna numera har ett eget sameting för att fatta beslut om frågor som rör dem och för att skapa ökad respekt för samernas mänskliga rättigheter. Vi konstaterade att de behövs motsvarigheten till sameting också i Norra Thailand och många andra ställen i världen. Det känns helt rätt att mötet hålls i Luleå. Norrbotten är Sveriges medelpunkt när det gäller etniska minoriteter. Här är det Stockholm som är i periferin.

Att jobba för mänskliga rättigheter är en lång kamp. För små folk runt om i världen kan kampen verka tung och ensam. Inledningstalarna för mötet idag började med att säga att var och en av oss har en viktig uppgift som människorättsaktivister. Vi fick en norrländsk liknelse som visdomsord att ta med oss i denna kamp. ”Alla ni som tror att ni är för obetydliga, tänk då på den lilla myggan som tagit sig in i sovrummet i sommarnatten”. Många myggor tillsammans blir en myggsvärm.

Kaesai och Ferry och alla etniska minoriteter som kämpar för att era rättigheter, ni är inte ensamma vi vill kämpa tillsammans med er!

Hälsningar från Margareta ”Myggan” Koltai,
Regionsekreterare för Diakonias arbete i Asien, med inriktining på metod och programutveckling

Läs mer om MR-dagarna på Diakonias webbplats
För media: Ladda ner bilder på Diakonias internationella gäster till MR-dagarna
Läs mer om MR-dagarna på arrangemangets hemsida