Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.

Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.

Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.

Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.

Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.

När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.

Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.

Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.

Israel fördriver palestinier på ockuperad mark

Ett par hundra meter från mitt sovrum utspelar sig världspolitik på högsta nivå, liksom personliga tragedier. Jag vaknar klockan 05.28 den 2 augusti av ett SMS från en slags 'house demolition alert'. Två palestinska familjer tvingas lämna sina hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah, då israelisk polis och israelisk militär implementerar en vräkningsorder från en israelisk domstol. Familjerna tvingas flytta ut på gatan under tidig morgonstund, israeliska bosättare flyttar snabbt in och internationella solidaritetsvoluntärer som sovit över i husen arresteras.

Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.

Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.

Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.

Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.

Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern

Anden i lampan analyserar Mellanösternpolitiken

Kvinna framför resterna av sitt rivna hus i Östra Jerusalem. Bild: Aida Alibegovic

I Jerusalem har just en av mina palestinska kollegor fått reda på att deras lägenhet skall rivas i Israels senaste offensiv mot den palestinska befolkningen i Jerusalem. Officiellt heter det som alltid att man skall riva hus som byggts utan bygglov, men av en märklig slump så får palestinier så gott som aldrig några bygglov, inte ens på mark som de själva äger. De israeliska bosättarna på ockuperad mark slår däremot gärna ner sina bopålar på mark som stulits från palestinierna, när de hållit fast vid marken ett tag så drar staten dit elektricitet, vägar och annan samhällsservice. 2 olika folk, 2 olika tillvägagångssätt.

Östra Jerusalem är extremt trångbott och när man nu river palestiniernas bostäder så går hyrorna upp till fantasinivåer för de hus som blir kvar. Valet som återstår är att lämna sin hemstad Jerusalem och flytta öster om muren.

Detta är bara delar i det ekonomiska krig som Israel ständigt bedriver mot den palestinska befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem. Bygglov, resemöjligheter, pensionspengar, samhällsservice, vem man kan gifta sig och leva med är bara några exempel på områden där Israel obstruerar möjligheterna till ett vanligt liv. Som en palestinier uttryckte det:
- Israel ser till att allt är svårt för oss palestinier, utom en sak, att flytta.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Israel själva kallar politik för "demografisk balans". När man frågar om bakgrunden till trakasserierna så brukar tjänstemännen på Jerusalems kommunförvaltning förklara att man anser det viktigt att minst 72 procent av befolkningen i Jerusalem skall vara judisk och då är man orolig för att de kristna och muslimska araberna föder fler barn.

En annan märklig del av den ekonomiska krigföringen är hur man hindrar handel mellan de palestinska områdena. Palestinier i Jerusalem får inte handla något i Ramallah där priserna är lägre. En taxichaufför berättade hur man fått sin hämtlunch han köpt vid en körning till Ramallah beslagtagen när han skulle passera en israelisk checkpoint.
- Skall du handla något så skall du göra det på vår sida om muren, fick han veta.

För israeler är det kriminellt att skicka sina bilar på reparation till Ramallah, eller att köpa byggmaterial, eller andra varor därifrån. Detta handlar alltså inte om att ta in materialet i Israel utan om kommunikation mellan olika palestinska områden mellan vilka Israel satt upp spärrar.

Det går inte låta bli att undra om Israel helst vill ha palestinier som driver restauranger, företag och lagar bilar, eller palestinier som bygger raketer? Å ena sidan talar man vackert om ekonomiskt samarbete, å andra sidan underminerar man vardaglig ekonomisk utveckling som är ett av de bästa medlen mot extremism.

Något som utvecklas hela tiden är dock palestiniernas galghumor om livet i ”Absurdistan” som de själva kallar de ockuperade områdena och Israels regelverk. Vill man höra de allra senaste skämten så skall man fråga taxichaufförerna som lägger en ära i att vara uppdaterade, här kommer den senaste:
En köpman i Hebron hittade en gammal oljelampa. När han skulle putsa den visade det sig vara Alladins lampa som återfunnits (vi är ju i Mellanöstern). Anden uppenbarade sig plötsligt och sade till den förvånade köpmannen: - På grund av de dåliga tiderna så får du bara en önskan, men då får du önska dig vad du vill… Köpmannen tänkte en stund sen sade han: - O ande, det är dåliga tider för mig. Hela stan är avspärrad och jag kan inte sälja mina varor, men jag har hört att Kina är världens största marknad, jag önskar mig en väg mellan Hebron och Kina, en tvåfilig väg så våra lastbilar kan köra åt båda hållen och mötas utan att behöva stanna.

Nu blev Anden tyst en stund, sen sa han: – Kära köpman, det var en vacker önskan, men du måste förstå att Kina är mycket fjärran från Hebron, det är mycket mycket svårt att bygga en sådan väg. Jag vet att jag sa att du fick önska dig allt, men kan du inte välja någon enklare.

Köpmannen som var en vänlig själ förstod att han begärde mycket av Anden och sade istället: - Vördade Ande, du ser att vårt liv är svårt ibland, men vem är jag att klaga, men jag skulle bli så glad om du kunde ingjuta lite förnuft hos ledare som Netanyahu, Abbas, Lieberman, Zahhar, även om du kanske inte kan förvandla dem till goda människor så kanske du bara kan ge dem lite förnuft och medmänsklighet.

Nu blev anden tyst en stund igen innan han tog till orda och sa: - Kära köpman, hur var det nu med vägen, ville du ha tre eller fyra filer...

Veolia, varumärken, etik och protester

Under 2006 kontaktade Diakonia tillsammans med Amnesty för första gången de franska företagen Veolia och Alstom och påpekade att de deltog i folkrättsbrott när de var med och byggde en järnväg till illegala israeliska bosättningar i det ockuperade östra Jerusalem.
Sedan dess har frågan diskuterats med både politiker, diplomater och inte minst i både svensk och internationell media.

Inte minst de senaste veckorna har Veolias engagemang i det kontroversiella järnvägsprojektet varit i rampljuset, det har tagits upp i artiklar, i intervjuer, bloggar, analyser och reportage.
Senast igår fick SL ta emot över 3 000 namnunderskrifter från stockholmare som inte ville åka med ett företag som associerades med folkrättsbrott.

Idag meddelade SL:s styrelse att Veolia inte får fortsätta köra Stockholms tunnelbana. MTR-koncernen skall ta över driften för de kommande åtta åren, med option på ytterligare sex år.
MTR var på presskonferensen idag noga att betona att de har samma etiska standarder i hela sin verksamhet, en intressant markering då Veolia-Sverige istället betonat de är fristående från Veolia-Israel och inte kan lastas för projektet i Jerusalem.

SL säger att beslutet enbart fattats genom bedömningar av kvalitet och ekonomi. Samtidigt kan man nog vara säker på att det inte varit till Veolias fördel att ständigt behöva hamna i försvarsposition för sitt kontroversiella engagemang, och inte minst att kunder inom offentlig förvaltning möts av protester från folk som kräver en hög etisk standard från leverantörer av offentliga tjänster. Ett företags etik är ju också en del av ett företags kvalitet. När varumärket skadas som i Veolias fall spelar det ingen roll för slutkunderna om de olika dotterbolagen är juridiskt fristående.

Just nu pågår en tydlig trend där internationella företag inte vill förknippas med Israels illegala bosättningspolitik. Falck group, Heinnekken, AssaAbloy, Empire, Unilever är några exempel på företag som valt att flytta sin verksamhet eller dra sig ur projekt länkade till illegala bosättningar. Låt oss hoppas att även Veolia och Alstom snart vågar följa efter.

Processen runt upphandlingen av Stockholm tunnelbana har på ett tydligt sätt visat hur viktigt det är för moderna företag att deras varumärken inte förknippas med oetisk verksamhet.

Joakim Wohlfeil, policyansvarig konflikt och rättvisa på Diakonia