Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Därför åker jag med Ship to Gaza

Inom några veckor är det dags för ett fartyg lastat med förnödenheter och solidaritet till den belägrade befolkningen i Gaza att avsegla. På fartygen som avgår mot Gaza finns många olika organisationer och åsikter representerade, men som alla enats om att bryta Gazas isolering. Ombord kommer det att finnas över 500 passagerare från fler än 50 länder, däribland parlamentsledamöter, företrädare för folkrörelser, församlingar, solidaritetsrörelser, fackföreningsledare, liksom representanter för den israeliska fredsrörelsen och internationell media.

Nu har Israel och Egypten upprätthållit sin illegala och omänskliga blockad mot Gaza sen juni 2007, under tiden har Gazas civilbefolkning fått uppleva ett fullskalligt krig och hur hela det civila samhället rasat samman.

Diakonia har under lång tid hävdat att den illegala blockaden mot Gaza måste upphöra. För min del står jag för den agenda Diakonia långsiktigt driver för att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Diakonia arbetar långsiktigt tillsammans med partner från både den palestinska och israeliska sidan, med utgångspunkt i FN:s och det internationella samfundets förslag till lösning, som sätter folkrätten – den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna – i första rummet.

I Gaza ska jag träffa våra partners på plats och representanter för det civila samhället, men jag kommer inte att acceptera några kontakter med Hamasregimen i Gaza.

Blockaden har blivit en garant för Hamas illegala makt och kontroll över Gaza. Blockaden är en huvudkomponent i Israels kollektiva bestraffning mot Gazas civilbefolkning. Blockaden har gjort människor som vill försörja sig själva beroende av bistånd. Blockaden är idag en symbol för omvärldens svek mot Gazas civilbefolkning. Blockaden måste brytas.
Därför reser jag med ”Ship to Gaza”

Situationen i Gaza är idag katastrofal. Civilbefolkningen drabbas hårt. Hjälpen har svårt att nå fram. Över hälften av befolkningen i Gaza är barn – medelåldern är 16 år. På lång sikt påverkas en hel generation som får psykiska men och som berövas sin framtidstro.

Att skydda civilbefolkningen och att kunna ge humanitärt bistånd är grundläggande i folkrätten, men den internationella humanitära rätten efterlevs inte av någon part.

Den israeliska befolkningen i närheten av Gaza lever också under press då palestinska väpnade grupper fortsätter att avfyra raketer mot städer och byar i södra Israel. Som historien gång på gång har visat finns det ingen militär lösning på situationen. Fred och säkerhet måste nås på andra vägar.

Idag tillåter Israel bara ca 30 basvaror att passera in i Gaza och bara i begränsade mängder, det innebär att sjukhusen i Gaza saknar utrustning och reservdelar. När civilpersoner under förra årets krig fördes till sjukhusen med fruktansvärda skador från de israeliska sprängbomberna, splittergranaterna, eller brännskador från vit fosfor så kunde personalen ibland bara se på hur de dog under svåra plågor.

Skolorna i Gaza har hindrats att föra in böcker och papper att skriva på. Under kriget 2008-2009, förstörde Israel utan militära skäl stora delar av Gazas fabriker och industrier, idag hindrar man genom blockaden återuppbyggnaden av dessa.

Gazas civila samhällsfunktioner, näringsliv och exportindustri har fallit samman och ersatts av en svart marknad baserad på smuggling. Samtidigt står Hamas och de andra militanta grupperna är starkare än någonsin och lider varken brist på pengar, lyxartiklar eller vapen.

Befolkningen får välja att klara sig på knappa ransoner, eller att köpa varor till ockerpriser där övervinsterna går till deras egna förtryckare.

Det finns rättmätiga krav på Hamas regim i Gaza, exempelvis att respektera Folkrätten och omedelbart upphöra med attackerna mot israeliska civila, garantera rättigheterna för den tillfångatagna israeliska soldaten Gilead Shalit, och inte minst att respektera de mänskliga rättigheterna för befolkningen i Gaza. I samtliga av dessa fall har blockaden visat sig vara kontraproduktiv.

Blockaden som påstås vara riktad mot Hamas styre i Gaza har istället blivit en guldgruva där man genom kontrollen över den svarta ekonomin tjänar förmögenheter. Blockaden har även blivit Hamas politiska räddningsplanka och ursäkt för den ökande interna kritiken mot rättsövergrepp, vanstyre och korruption.

UNWRA-chefen i Gaza, John Ging har uppmanat världen att öppna handelsvägarna till Gaza via havet.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

PS: Den 20 maj 2010.

När jag i våras blev inbjuden att åka med Ship To Gaza var det under förutsättning att det passade in tidsmässigt med andra åtaganden jag har under maj och juni. Då datum för avresan flyttats framåt kommer jag tyvärr inte att kunna åka med.

Min och Diakonias syn på den illegala blockaden mot Gaza står dock fast. En kollektiv bestraffning mot en hel civilbefolkning är oacceptabel. Blockaden är orättfärdig och kontraproduktiv och den förhindrar att Israel och Hamas kan hållas ansvariga för sina brott mot internationell lag. Blockaden måste snarast upphöra! Skulden för blockaden delas av det internationella samfundet som i dagsläget accepterar situationen.