Lever vi i en Dystopi ?

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.

Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!



Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia

Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Jerusalem, en stad för 2 stater och 3 religioner.

Efter EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 8 december 2009 har EU nu tydligt deklarerat att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat, och att en tvåstatslösning skall förhandlas utifrån 1967 års gröna linje.EU uppmanar också Israels att upphöra med diskriminering av palestinier i Östra Jerusalem, att sluta bygga ut illegala bosättningarna (inklusive de i Jerusalem) och häva blockaden av Gaza. Dokument innehåller många bra och tänkvärda slutsatser som kommer att hjälpa en fredsprocess framåt.

Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.

När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)

När Mellanösterndebatten går över gränsen

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: antisemitism och hatbudskap mot judar är inte stöd för palestinier. Islamofobi och hatbudskap mot araber är inte stöd för israeler.

På samma sätt måste man ta avstånd från dem som avsiktligt missbrukar och urvattnar begreppen antisemitism och islamofobi för att avfärda eller misstänkliggöra all slags kritik mot israelisk eller palestinsk politik.

Situationen ställer alltså höga krav på dem som deltar i debatten. Jag blir därför besviken över artikeln i Aftonbladet 090817 av fotografen och journalisten Donald Boström (Läs artikeln: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab ).

Donald Boström berättar om två viktiga och fullständigt avskyvärda historier som båda i och för sig förtjänar uppmärksamhet.

Den ena om hur israeliska armén under den första intifadan 1992 dödar unga palestinier som kastar sten mot israeliska soldater på ockuperat palestinskt territorium, och att det finns frågetecken kring vad som hände med de dödas kroppar.

Den andra historien handlar om den avskyvärda härvan kring organhandel om avslöjades i USA under sommaren, där fattiga människor i bland annat Israel sålt sina organ till rika amerikaner och där en av huvudmännen Levy Izhak Rosenbaum beskriver sig själv som en ”matchmaker”.

Boströms artikel väcker massor med berättigade frågor.
Vad hände egentligen med de dödade palestiniernas kroppar? Och inte minst kvarstår frågan varför Israels militär överhuvudtaget skickade tungt beväpnande soldater till byar inne på ockuperad mark för att döda stenkastade ungdomar.

På samma sätt väcker artikeln frågor om behovet att granska den internationella organhandeln, förebygga att kriminella intressen tar del i denna handel och inte minst förebygga utnyttjande av fattiga människor.

MEN, det skiljer nästan 20 år mellan historierna i artikeln. Och att Rosenbaum är en amerikansk judisk rabbin innebär på intet sätt att judarna i staten Israel har del i hans skuld. Avsaknaden av en konkret koppling mellan historierna skapar istället en obehaglig känsla av "guilt-by-association" som kopplar till historiska antisemitiska myter.

Det finns judar som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla judar skall anklagas.

Det finns muslimer som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla muslimer skall anklagas.

Det finns kristna som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla kristna skall anklagas.

Den artikel som egentligen ställer viktiga frågor lämnar mig nu istället med en känsla av besvikelse.

• Besviken för att artikeln inte ledde oss närmare svaren på vad som hände med de dödade palestinierna 1992, och varför de överhuvudtaget dödades.
• Besviken för att jag inte tror artikeln för kampen mot kriminell organhandel och utnyttjandet av fattiga människor framåt.
• Besviken för jag tror att artikeln kommer att utnyttjas av dem avfärdar all kritik mot israelisk eller palestinskt politik som antisemitism eller islamofobi.
• Besviken för jag tror artikeln kommer att utnyttjas av dem som sprider hatbudskap och antisemitiska myter

Joakim Wohlfeil
Policy officer Conflict and Justice, Diakonia
fd. Generalsekreterare Ungdom mot rasism / AllaOlikaAllaLika

En ny 'approach' till Mellanösten

Kanske är en av de viktigaste utmaningarna för världens fred, säkerhet och utveckling relationerna mellan öst och väst. Vi såg hur mycket dåligt den förre amerikanska presidenten George W. Bush ställde till med i relationerna med den muslimska världen, framför allt i Mellanöstern. Den nye amerikanske presidenten Barack Obama talar om 'förändring', om en ny mer ödmjuk 'approach' till omvärlden. Han vill föra en dialog med länder som Iran och Syrien. Dessutom vill han aktivt främja fred i Mellanösten, speciellt mellan israeler och palestinier. Än så länge större dock policyförändringar med sin frånvaro, men skiftet väntas ske gradvis.

Jag tänker ofta på att västvärlden måste förändra sitt förhållningssätt till Mellanöstern. Att lyssna, föra dialog, respektera varandra, förstå kulturella olikheter och finna gemensamma vägar framåt. Jämför hur mycket tid och kraft som har lagts ned av västerländska politiker och framför allt affärsmän att förstå kulturella skillnader i öst- och sydostasien. Hur många böcker, studier och manualer har inte gjorts om att 'göra affärer' i Japan, Kina etc. Frågan är om lika mycket tid och kraft har lagts ner på att förstå kulturen och söka ett framgångsrikt angreppssätt i främre Asien, dvs. i Mellanöstern?

Men även om man kommer med goda intentioner från väst, visar respekt, öppenhet och förståelse, så kan man lätt utnyttjas. Egenintressen och 'hidden agendas' florerar ofta i kölvattnet av ödmjukhet och humanitet. Respekt och förståelse måste därför vara ömsesidigt, detta är hela grunden för mänskliga relationer. Ord och handling måste också föras samman, annars faller trovärdigheten. Det gäller såväl på högsta politiska nivå som på gräsrotsnivå.

Mellanöstern är en oerhört komplex region. Vi från väst har oerhört mycket att vinna på en ny 'approach' gentemot denna region, även för världens fred, säkerhet och utveckling. Respekt, öppenhet och förståelse måste kopplas samman med tydlighet, ärlighet och handlingskraft.

Det finns mycket gemensamt mellan öst och väst, mellan islam, kristedom och judendom, samt mellan vanliga människor i båda regionerna. Detta måste vi främja och jobba för.

Ett uselt tal av en usel president

En usel president håller ett uselt tal och förstör något som kunde varit en viktig konferens.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad är knappast en person som överhuvudtaget borde få vara med på en konferens för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Att han använder tillfället till att hetsa mot världens judar och att säga att staten Israel inte har rätt att existera, är naturligtvis dels ett desperat försök att vända bort det egna folkets ögon från hans misslyckade regim och dels ett försök att vinna sympati i Arabvärlden.
Det innebär också att han inleder konferensen med att istället främja rasism, antisemitism och intolerans, tyvärr ser han nog inte det som nåt problem.

Israels politik i de ockuperade palestinska territorierna, den systematiska diskrimineringen av palestinierna, rättslösheten hos den palestinska befolkningen, landstölder, trakasserier med mera är värda all kritik och måste upphöra. Men det betyder inte att staten Israel inte har rätt att existera, eller legitimerar hets mot världens judar.

Rasism och främlingsfientlighet är en fruktansvärd farsot som kostat mänskligheten miljoner döda och obeskrivliga lidanden. Rasismen och främlingsfientligheten växer precis som en parasit i tider av oro och ekonomisk nedgång. Nu om någonsin hade kraftfulla insatser från världen länder för att bekämpa rasismen varit på sin plats, FN-konferensen hade kunnat bli ett tillfälle att konkretisera sådana insatser.

Istället har konferensen redan innan öppnandet förvandlats till ett spektakel där bisarra idéer om förbud mot religionskritik, och lika bisarra diktaturer, drivit lekstuga.

Ur den synvinkeln var det rätt att tåga ut när Ahmadinejad tog till orda, ur samma synvinkel hoppas vi att världens demokratier återvänder till samtalet när Ahmadinejad lämnat konferensen, att de tar tillbaka agendan och återför den till de viktiga frågor konferensen skulle ha handlat om.

Nu är det inte tid för de demokratiska länderna att lämna walkover till Ahmadinejad och hans gelikar.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Veolia, varumärken, etik och protester

Under 2006 kontaktade Diakonia tillsammans med Amnesty för första gången de franska företagen Veolia och Alstom och påpekade att de deltog i folkrättsbrott när de var med och byggde en järnväg till illegala israeliska bosättningar i det ockuperade östra Jerusalem.
Sedan dess har frågan diskuterats med både politiker, diplomater och inte minst i både svensk och internationell media.

Inte minst de senaste veckorna har Veolias engagemang i det kontroversiella järnvägsprojektet varit i rampljuset, det har tagits upp i artiklar, i intervjuer, bloggar, analyser och reportage.
Senast igår fick SL ta emot över 3 000 namnunderskrifter från stockholmare som inte ville åka med ett företag som associerades med folkrättsbrott.

Idag meddelade SL:s styrelse att Veolia inte får fortsätta köra Stockholms tunnelbana. MTR-koncernen skall ta över driften för de kommande åtta åren, med option på ytterligare sex år.
MTR var på presskonferensen idag noga att betona att de har samma etiska standarder i hela sin verksamhet, en intressant markering då Veolia-Sverige istället betonat de är fristående från Veolia-Israel och inte kan lastas för projektet i Jerusalem.

SL säger att beslutet enbart fattats genom bedömningar av kvalitet och ekonomi. Samtidigt kan man nog vara säker på att det inte varit till Veolias fördel att ständigt behöva hamna i försvarsposition för sitt kontroversiella engagemang, och inte minst att kunder inom offentlig förvaltning möts av protester från folk som kräver en hög etisk standard från leverantörer av offentliga tjänster. Ett företags etik är ju också en del av ett företags kvalitet. När varumärket skadas som i Veolias fall spelar det ingen roll för slutkunderna om de olika dotterbolagen är juridiskt fristående.

Just nu pågår en tydlig trend där internationella företag inte vill förknippas med Israels illegala bosättningspolitik. Falck group, Heinnekken, AssaAbloy, Empire, Unilever är några exempel på företag som valt att flytta sin verksamhet eller dra sig ur projekt länkade till illegala bosättningar. Låt oss hoppas att även Veolia och Alstom snart vågar följa efter.

Processen runt upphandlingen av Stockholm tunnelbana har på ett tydligt sätt visat hur viktigt det är för moderna företag att deras varumärken inte förknippas med oetisk verksamhet.

Joakim Wohlfeil, policyansvarig konflikt och rättvisa på Diakonia

Antisemitism hjälper inte palestinier

I måndags utsattes synagogan i franska Toulouse för ett bombattentat, i Sverige har både judiska samfundets lokaler och ett judiskt begravningskapell utsatts för brandattentat, i Stockholm har Israels ambassad vandaliserats.

Jag talar dagligen med mina vänner och kollegor i Gaza, jag har inte kunnat hålla tillbaka tårarna när de berättade om hur vattnet hade tagit slut och hur deras barn inte kunde sova på nätterna, när jag hör krevaderna genom vår dåliga telefonförbindelse.
Jag är skräckslagen över att både Israel och Hamas struntar i folkrätten och civilbefolkningen i det pågående kriget.
Jag är förtvivlad över hur ockupationen fortsätter och bosättningarna breder ut sig på västbanken och diskrimineringen av den palestinska befolkningen.

Men om någon tror att man kan stoppa Israels diskriminering av kristna och muslimer i de ockuperade områdena genom att diskriminera Europas judar och vandalisera deras synagogor så är det en grym ironi.

Om någon tror att man kan stoppa Israels bomber som dödar civila i Gaza med brandbomber mot synagogor i Sverige så har man inte förstått någonting.

Om någon tror att man kan kräva respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter av Israel genom att kränka de mänskliga rättigheterna för den judiska minoriteten i Sverige så trampar man på de principer man tror sig företräda.

Skall man kräva säkerhet, rättvisa, frihet, respekt och fred för det palestinska folket så är det inte bara fel väg, utan oförsvarligt att förneka samma rättigheter för den judiska minoriteten i andra länder.

Joakim Wohlfeil, policyansvarig konflikt och rättvisa på Diakonia
f d generalsekreterare för Ungdom Mot Rasism/Alla Olika Alla Lika

Humanitär hjälp får inte ersätta politisk handling.

Mellanöstern-kvartetten, det vill säga EU, Ryssland, FN och USA, håller på att misslyckas utifrån sina egna mål. Det konstaterar Diakonia, Rädda Barnen, Christian Aid, Oxfam, Cafood med flera i en rapporten 'The Middle East Quartet: A Progress Report’ ( läs gärna mer på http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=2663 )

Kvartetten inledde sitt arbete i samband med konferensen i Annapolis i november 2007, då gruppen lanserade sitt omfattande förslag för fred.
När kvartetten idag (25 November 2008) träffas i NewYork kan våra organisationer som jobbar på plats kan bara konstatera att den så kallade kvartetten varken skapat bättre förutsättningar för fred eller i någon större omfattning lyckats förbättra palestiniernas levnadsvillkor.
Under dagen idag har jag sett att rapporten citerats av nästan alla stora internationella media som CNN, BBC, Aljazeera, ABC m.fl och dessutom i ännu flera tidningar. Det är kul, men rapporten är verkligen ingen kul läsning.

Rapporten utgår från de mål som kvartetten själva ställde upp för sitt arbete och man kan konstatera att förutom några ökade anslag här och där så har utvecklingen stått stilla eller till och med förvärrats.
- Kvartetten har misslyckats med att stoppa Israels utbyggnad av bosättningar. Byggandet har i stället accelererat utan att de israeliska myndigheterna ställts till svars annat än genom uttalanden (hela 18 stycken, mycket snack lite verkstad..).
- Kvartetten har inte lyckats öka palestiniernas möjlighet att röra sig fritt. Antalet israeliska vägspärrar och stängda vägar har ökat från 561 i november 2007 till 600 i augusti 2008.
- Trots vapenvilan mellan Israel och Hamas har kvartetten inte lyckats lyfta blockaden av Gazaremsan. 80 procent av Gazas 1,5 miljoner invånare är helt eller delvis beroende av bistånd från hjälporganisationer för att överleva. Fattigdomen ökar liksom desperationen.
- Begränsade framgångar har nåtts i stödet av reformeringen av den palestinska säkerhetstjänsten. (Läs gärna mer på http://www.alhaq.org/ där våra partners även varnar för det ökande interna palestinska våldet och brott mot de mänskliga rättigheterna.)

Vad betyder då detta?
För mig betyder det att fredssprocessen får allt mindre trovärdighet.
Och försvagas fredprocessen försvagas så fortsätter civilbefolkningen lidande på båda sidor. Israeler fortsätter leva med fruktan för våldsdåd, palestinierna får fortsätta leva med både våldsdåd, diskriminering och rättslöshet. Mark beslagtas, muren och vägspärrar inne på ockuperat område hindrar folk från att ta sig till arbete, skolor, sjukvård, släktingar. Man kan inte heller frakta, sälja eller exportera sina produkter och varor. Palestiniers ekonomi blir kvar i bidrag och biståndsberoende och får aldrig chans att växa på egna ben.

Det riskerar istället att stärka extremistgrupper som vill se Israel utplånas på den palestinska sidan, och de som vill fortsätta bosättningspolitik och ockupation på den israeliska sidan.


Vi kan se att kvartetten visserligen lyckats öka de humanitära anslagen, men det är ingen varaktig lösning.
Jag tror på bistånd som ett medel att förändra och förbättra, men det är omoraliskt att använda bistånd som substitut för politisk handling och reella påtryckningar på båda sidor.
I ord fördömer omvärlden ockupationen, men Sverige har inte ens avbrutit sitt militära samarbete med Israel.
Istället öser världssamfundet pengar över Fatahregimen trots att de inte lever upp till sina åtaganden, Israel struntar blankt i sina åtaganden också utan några som helst konsekvenser.

Men det är inte bara biståndsorganisationerna som tröttnar på dubbelmoralen. I våras mötte jag ilskna reaktioner inne i Gaza från folk som sa att de inte ville ha mer biståndspengar eller matpaket. – Om ni verkligen vill hjälpa oss så se till att era politiker tvingar Israel att låta våra fiskebåtar få komma ut på havet igen, och att vi får börja handla och exportera våra grönsaker och frukter...

Joakim Wohlfeil, policyofficer, Tema "Konflikt och Rättvisa"

Biståndsministerns engagemang i Mellanöstern inger hopp!

I dagarna besöker biståndsminister Gunilla Carlsson Israel och Palestina. Vi välkomnar och gläds åt hennes tydlighet i att Sverige ska vara en aktör i fredsarbetet i området.

Ännu viktigare är att hon är tydlig på vad som måste vara förutsättningarna för att en fredsprocess ska komma till stånd, något vi längtat efter från svenska regeringar de senaste åren:

• En tvåstatslösning med internationellt erkända gränser, sammanhängande territorium och en livskraftig ekonomi.
• Stopp för bosättningarna och byggandet av en ”separationsbarriär”. (Vi kallar det muren.)
• Förbättrad humanitär situation på de ockuperade områdena genom ekonomiskt stöd och att garantera humanitära organisationers tillträde till ockuperade områden.
• Att rörelsefrihet för palestinierna garanteras och att tull och momsmedel utbetalas till den palestinska myndigheten som idag konfiskerats av Israel.
• Krafttag mot korruptionen och reformering av den palestinska myndigheten.
• Samtal med svenska folkrörelser om stöd till demokratibyggande och arbetet för att respekten för den internationella och humanitära rätten ska respekteras av bägge parter.

Vi hoppas att den svenska regeringen nu tar initiativ till att upphäva bojkotten mot den palestinska myndigheten. Det är inte murar, granater och klusterbomber som kommer att lösa konflikten. Det är dialogen, saklighet, förtroendebyggande, respekten för mänskliga rättigheter och en demokrati som byggs underifrån som är lösningen, framtiden och freden.

Gunilla Carlsson ska veta att hon har ett stort stöd för sin hållning och politik bland Diakonias engagerade människor i lokala församlingar. ”Var går gränsen” var temat för årets vårkampanj då vi uppmärksammade israelernas byggande av muren på framför allt palestinska områden.

Men framför allt vill vi ställa frågan: var går gränsen för mänskligt lidande? Responsens och viljan att vara med att bidra till försoning och fred på rättfärdiga och sakliga grunder är stor.

Engagemang skapar hopp om en bättre värld.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: biståndspolitik, Gunilla Carlsson, Israel/Palestina, Mellanöstern