Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Jerusalem, en stad för 2 stater och 3 religioner.

Efter EU:s utrikesministermöte i Bryssel den 8 december 2009 har EU nu tydligt deklarerat att Jerusalem ska vara huvudstad för både Israel och en framtida palestinsk stat, och att en tvåstatslösning skall förhandlas utifrån 1967 års gröna linje.EU uppmanar också Israels att upphöra med diskriminering av palestinier i Östra Jerusalem, att sluta bygga ut illegala bosättningarna (inklusive de i Jerusalem) och häva blockaden av Gaza. Dokument innehåller många bra och tänkvärda slutsatser som kommer att hjälpa en fredsprocess framåt.

Uttalandet nämner också att EU har som ambition att utöka sitt samarbete med både Israel och Palestinska Myndigheten inom ”European Neighborhood policy” (Kallas även ENP-samarbetet).
Här har Diakonia redan tidigare krävt att det är viktigt att EU utnyttjar denna möjlighet att sätta press på båda parterna att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna innan man belönar dem med uppgraderade handelsrelationer. Det har varit hårda diskussioner stor uppmärksamhet kring hur orden skulle vägas i utrikesministermötets slutsatser, och inte minst den Israeliska regeringen har försökt att stoppa/ändra i förslaget.
Kritiken från olika aktörer i Israel har stundtals varit närmast bisarr med allt från personangrepp på Carl Bildt till att hävda att fredsprocessen blir svårare om omvärlden ger Palestinierna hopp om en rättvis lösning.
Flera Israeliska politiker har påpekat att EU genom att påminna om att omvärlden aldrig accepterat EU´s annektering av östra Jerusalem föregriper en fredsförhandling….
Det är en intressant reflektion då Israel kontinuerligt bygger illegala bosättningar som ändrar karaktären på staden, öppet diskuterar hur många % palestinier som borde få bo i Staden, som driver palestinier att flytta från sina hem. Allt med syfte att just föregripa eventuella fredsförhandlingar genom att skapa fakta på marken. Hitintills har det aldrig bidragit till freden.

När man tittar på Jerusalems historia de senaste åren så blir det tydligt att ingen av sidorna har visat sig mogen att ensamma förvalta en stad som är helig för fler än Palestinier och Israeler.
Så länge Jordanien styrde Jerusalem så diskriminerades judarna i Jerusalem, sen Israel tog kontrollen för över 40-år sedan har man istället diskriminerat och fördrivit palestinierna. Naturligtvis hade det varit bra om man även tagit med andra viktiga punkter som saknades redan från början, exempelvis skrivningar om att EU aktivt borde stötta den sk. Goldstonekommissionen för att lyfta frågorna om ansvar för folkrättsbrott från både Hamas och Israel under Gazakriget förra året. Men huvudsakligen känns de positivt att EU ändå vågar säga ifrån på några olika punkter, hoppas det är en trend !!

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Länkar med fakta:
* Conclusions från EU´s utrikesministermöte: http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/EN/foraff/111829.pdf)
* Goldstone rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/specialsession/9/FactFindingMission.htm)

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

Anden i lampan analyserar Mellanösternpolitiken

Kvinna framför resterna av sitt rivna hus i Östra Jerusalem. Bild: Aida Alibegovic

I Jerusalem har just en av mina palestinska kollegor fått reda på att deras lägenhet skall rivas i Israels senaste offensiv mot den palestinska befolkningen i Jerusalem. Officiellt heter det som alltid att man skall riva hus som byggts utan bygglov, men av en märklig slump så får palestinier så gott som aldrig några bygglov, inte ens på mark som de själva äger. De israeliska bosättarna på ockuperad mark slår däremot gärna ner sina bopålar på mark som stulits från palestinierna, när de hållit fast vid marken ett tag så drar staten dit elektricitet, vägar och annan samhällsservice. 2 olika folk, 2 olika tillvägagångssätt.

Östra Jerusalem är extremt trångbott och när man nu river palestiniernas bostäder så går hyrorna upp till fantasinivåer för de hus som blir kvar. Valet som återstår är att lämna sin hemstad Jerusalem och flytta öster om muren.

Detta är bara delar i det ekonomiska krig som Israel ständigt bedriver mot den palestinska befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem. Bygglov, resemöjligheter, pensionspengar, samhällsservice, vem man kan gifta sig och leva med är bara några exempel på områden där Israel obstruerar möjligheterna till ett vanligt liv. Som en palestinier uttryckte det:
- Israel ser till att allt är svårt för oss palestinier, utom en sak, att flytta.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Israel själva kallar politik för "demografisk balans". När man frågar om bakgrunden till trakasserierna så brukar tjänstemännen på Jerusalems kommunförvaltning förklara att man anser det viktigt att minst 72 procent av befolkningen i Jerusalem skall vara judisk och då är man orolig för att de kristna och muslimska araberna föder fler barn.

En annan märklig del av den ekonomiska krigföringen är hur man hindrar handel mellan de palestinska områdena. Palestinier i Jerusalem får inte handla något i Ramallah där priserna är lägre. En taxichaufför berättade hur man fått sin hämtlunch han köpt vid en körning till Ramallah beslagtagen när han skulle passera en israelisk checkpoint.
- Skall du handla något så skall du göra det på vår sida om muren, fick han veta.

För israeler är det kriminellt att skicka sina bilar på reparation till Ramallah, eller att köpa byggmaterial, eller andra varor därifrån. Detta handlar alltså inte om att ta in materialet i Israel utan om kommunikation mellan olika palestinska områden mellan vilka Israel satt upp spärrar.

Det går inte låta bli att undra om Israel helst vill ha palestinier som driver restauranger, företag och lagar bilar, eller palestinier som bygger raketer? Å ena sidan talar man vackert om ekonomiskt samarbete, å andra sidan underminerar man vardaglig ekonomisk utveckling som är ett av de bästa medlen mot extremism.

Något som utvecklas hela tiden är dock palestiniernas galghumor om livet i ”Absurdistan” som de själva kallar de ockuperade områdena och Israels regelverk. Vill man höra de allra senaste skämten så skall man fråga taxichaufförerna som lägger en ära i att vara uppdaterade, här kommer den senaste:
En köpman i Hebron hittade en gammal oljelampa. När han skulle putsa den visade det sig vara Alladins lampa som återfunnits (vi är ju i Mellanöstern). Anden uppenbarade sig plötsligt och sade till den förvånade köpmannen: - På grund av de dåliga tiderna så får du bara en önskan, men då får du önska dig vad du vill… Köpmannen tänkte en stund sen sade han: - O ande, det är dåliga tider för mig. Hela stan är avspärrad och jag kan inte sälja mina varor, men jag har hört att Kina är världens största marknad, jag önskar mig en väg mellan Hebron och Kina, en tvåfilig väg så våra lastbilar kan köra åt båda hållen och mötas utan att behöva stanna.

Nu blev Anden tyst en stund, sen sa han: – Kära köpman, det var en vacker önskan, men du måste förstå att Kina är mycket fjärran från Hebron, det är mycket mycket svårt att bygga en sådan väg. Jag vet att jag sa att du fick önska dig allt, men kan du inte välja någon enklare.

Köpmannen som var en vänlig själ förstod att han begärde mycket av Anden och sade istället: - Vördade Ande, du ser att vårt liv är svårt ibland, men vem är jag att klaga, men jag skulle bli så glad om du kunde ingjuta lite förnuft hos ledare som Netanyahu, Abbas, Lieberman, Zahhar, även om du kanske inte kan förvandla dem till goda människor så kanske du bara kan ge dem lite förnuft och medmänsklighet.

Nu blev anden tyst en stund igen innan han tog till orda och sa: - Kära köpman, hur var det nu med vägen, ville du ha tre eller fyra filer...

Veolia, varumärken, etik och protester

Under 2006 kontaktade Diakonia tillsammans med Amnesty för första gången de franska företagen Veolia och Alstom och påpekade att de deltog i folkrättsbrott när de var med och byggde en järnväg till illegala israeliska bosättningar i det ockuperade östra Jerusalem.
Sedan dess har frågan diskuterats med både politiker, diplomater och inte minst i både svensk och internationell media.

Inte minst de senaste veckorna har Veolias engagemang i det kontroversiella järnvägsprojektet varit i rampljuset, det har tagits upp i artiklar, i intervjuer, bloggar, analyser och reportage.
Senast igår fick SL ta emot över 3 000 namnunderskrifter från stockholmare som inte ville åka med ett företag som associerades med folkrättsbrott.

Idag meddelade SL:s styrelse att Veolia inte får fortsätta köra Stockholms tunnelbana. MTR-koncernen skall ta över driften för de kommande åtta åren, med option på ytterligare sex år.
MTR var på presskonferensen idag noga att betona att de har samma etiska standarder i hela sin verksamhet, en intressant markering då Veolia-Sverige istället betonat de är fristående från Veolia-Israel och inte kan lastas för projektet i Jerusalem.

SL säger att beslutet enbart fattats genom bedömningar av kvalitet och ekonomi. Samtidigt kan man nog vara säker på att det inte varit till Veolias fördel att ständigt behöva hamna i försvarsposition för sitt kontroversiella engagemang, och inte minst att kunder inom offentlig förvaltning möts av protester från folk som kräver en hög etisk standard från leverantörer av offentliga tjänster. Ett företags etik är ju också en del av ett företags kvalitet. När varumärket skadas som i Veolias fall spelar det ingen roll för slutkunderna om de olika dotterbolagen är juridiskt fristående.

Just nu pågår en tydlig trend där internationella företag inte vill förknippas med Israels illegala bosättningspolitik. Falck group, Heinnekken, AssaAbloy, Empire, Unilever är några exempel på företag som valt att flytta sin verksamhet eller dra sig ur projekt länkade till illegala bosättningar. Låt oss hoppas att även Veolia och Alstom snart vågar följa efter.

Processen runt upphandlingen av Stockholm tunnelbana har på ett tydligt sätt visat hur viktigt det är för moderna företag att deras varumärken inte förknippas med oetisk verksamhet.

Joakim Wohlfeil, policyansvarig konflikt och rättvisa på Diakonia

Christoffer Sjöholm julbloggar från Betlehem

När vi alla samlas med familjen och vänner för att fira julen, är det som vanligt med blandade känslor detta sker i det heliga landat. Det kristna julfirandet sammanfaller med det judiska firandet av Hannukah, samtidigt som det muslimska nyåret firas i dagarna. I Jerusalem och i det övriga heliga landet, så tänds många ljus för alla dessa olika ändamål. Den lutherska prästen i kyrkan i Betlehem talade på julaftons eftermiddagen om hur inget mörker i hela världen kan slå ut ens det lilla tända ljuset, hur till och med ett litet ljus kan synas i flera mil i det kringliggande mörkret och hur mycket mörker vi än samlar på en och samma plats, så lyser det lilla ljuset ännu starkare.

Till Betlehem kommer det denna jul fler turister än på många år, myndigheterna räknar med över 40 000 besökare över enbart julhelgen. Hotellen är fullbelagda. Besöksantalet för hela året 2008 gick just över en miljon. Samtidigt slingrar sig den av Israel byggda muren allt mer befast kring Jesus födelseplats. Det som borde vara en öppen stad för kristna från hela världen, samt en plats för religionsmöten med judar och muslimer, är idag fortfarande en stängd och belägrad stad av den israeliska ockupationsmakten. Årets julklapp, producerad av den palestinska familjen som har fått sitt hem omgärdat av den 8 meter höga muren på tre vinklar, borde vara Jesuskrubban av olivträd som har en mur fastslagen mellan Jesusbarnet och de besökande vise männen och fåraherdarna.

I Gaza är situationen alltmer kritisk. När det inte verkar kunna bli sämre, så står Gazaborna under julen inför ett hot om ev massivt israeliskt militärt anfall. Den sexmånaders vapenvilan mellan Hamas och Israel har upphört, ett 70-tal Qassam raketer har skjutits in i Israel sedan dess och retoriken från israeliska politiker har höjts som en del av valkampanjen inför stundande val i Israel. Utrikesminister Livni säger att de har fått nog och hon lovar att ta itu med problemet Hamas! Försvarsministern Barak säger att han förespråkar fasta handlingar istället för starka ord, och har gett order om planering och beredskap för militära aktioner. Israeliska regeringen sammanträdde på julafton för att diskutera krisen och de flesta tror att ett beslut har fattats om en större militär operation i Gaza under dagarna som kommer.

Belägringen av Gaza är förfärlig. Direktorn för Diakonias partner Al Mezan, Issam Younis, beskriver per telefon på juldagen hur den drabbar främst civilbefolkningen, och men inte alls påverkar påverkar Hamas ställning, den är snarare kontraproduktiv och stärker de extrema krafterna. Den palestinske lutherske biskopen Munib Younan berättade igår hur allt fler i Gaza nu till och med tvingas elda upp möbler och kläder för att få värme till huset i det allt kyligare vinterklimatet. Elektriciteten och varor minskar kraftigt, endast tre timmar elektricitet per dag, FN har tvingats avbryta med leveranser av mat och andra förnödenheter. Den humanitära situationen i Gaza har länge varit kritisk och den är nu alarmerande. Dessutom står Gazaborna inför ett eventuellt krig mellan Israel och Hamas med oanade förödande konsekvenser.

Issam säger att "Israeliska politiker nog behöver visa palestinskt blod inför valkampanjen"!

Det finns mycket att fira under julen i det heliga landet, men det finns samtidigt mycket att vara orolig inför. Vi ber och hoppas för att fredens och förståndets röster hörs starkare än krigets och orimlighetens röster.
Vår uppgift inom Diakonia och tillsammans med våra lokala partners är att fortsätta höja våra röster för freden, rättvisan och hoppet, samt påverka och engagera beslutsfattare att bryta onda strukturer och våldets banor.
Inte ens allt mörker i hela världen kan slå ut det lilla tända ljuset! Detta är julbudskapet från Bethlehem, Jerusalem och det heliga landet i år!

Christoffer Sjöholm
Regionschef
Diakonia Mellanöstern