Aidsdagen – behövs den?

Så var det dags igen: Den 1 december är det Internationella Aidsdagen. Behövs det en sådan? I Sverige och andra i-länder är ju sjukdomen inte längre en dödsdom – och knappast något som uppmärksammas. Men jo, det behövs en dag som sätter fokus på hiv och aids. Detta är nämligen en fullt utvecklad pandemi, och den drabbar människor i fattiga länder hårdast:

• 14 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av aids
• I södra Afrika är aids den enskilt största dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder

De dominerande orsakerna till att sjukdomen fortfarande sprids är fattigdom och ojämlikhet:

• De som är fattigast i världen är kvinnor och flickor
• De som fattar beslut som rör kvinnors och flickors hälsa – på alla nivåer - är oftast män

Kvinnor, etniska minoriteter, HBT-personer och funktionshindrade saknar generellt sett makt och får inte bestämma över sin sexuella reproduktivitet och hälsa. Med andra ord: De kan inte skydda sig mot hiv.

Statistiken talar sitt tydliga språk
I den senaste statistiken från Kenya, där Diakonia finns på plats med många samarbetsorganisationer, slås det fast att 4 procent av alla män mellan 15-24 år har hiv. Bland kvinnorna är samma siffra 11 procent.

Bland våra samarbetsorganisationer och kollegor i Kenya och andra länder är konsekvenserna av hiv och aids tydliga och skrämmande. Ländernas produktivitet och utveckling hämmas, klyftorna mellan grupper ökar… Inom Diakonia arbetar vi på många olika plan för att stötta de som drabbats av pandemin. Det handlar både om utbildning, stöd till hälsovård och psykosocialt stöd och – inte minst - om att påverka globala handelsvillkor som sätter käppar i hjulen för fattiga länder som vill ge sin befolkning tillgång till mediciner.

Lev upp till era löften!
Budskapet som UNAIDS och många folkrörelser världen över hade vid förra årets internationella aidsdag kvarstår: KEEP THE PROMISES. Regeringar och ansvariga runt om i världen har inte hållit sina löften om utlovade resurser för bekämpning av spridningen av hiv samt för att mildra de sociala och ekonomiska konsekvenserna. Och nu hotar den finansiella krisen ytterligare de ekonomiska prioriteringarna när det gäller hiv och aids.

Den 1 december 2009 kommer jag att tända flera ljus:

• Ett ljus för alla föräldralösa barn och unga vars föräldrar gåt bort i aids.
• Ett ljus för alla de som förlorat en nära anhörig eller vän.
• Ett ljus för de miljontals drabbade som, förutom sjukdomen, utsätts för stigmatisering och diskriminering.
• Ett ljus för alla de som inte har makten över sina egna liv – och därmed inte kan skydda sig mot sjukdomen.
• Och såklart: Ett ljus för världens makthavare så att de lever upp till sina löften om resurser och insatser för att bekämpa hiv och aids.

Kvinnor och män sida vid sida för ett bättre liv

Förra veckan var jag på ett seminarium om jämställdhet/jämlikhet och mänskliga rättigheter i Dakha, Bangladesh. Jag noterade med glädje att hälften av deltagarna var män och hälften kvinnor. Här hemma ser jag mycket få män delta på seminarier som handlar om jämställdhet.

Deltagare var representanter för Diakonias samarbetsorganisationer i Burma, Kambodja, Thailand och Bangladesh. Under seminariet framkom en delad erfarenhet vad det gällde arbetet för jämställdhet inom de olika organisationerna. Det var lättare att påverka, få positivt gensvar från och genomföra jämställdhetsprojekt bland fattiga och lågutbildade. Ju mer utbildning deltagarna i ett projekt hade - desto svårare var det att engagera dem för jämställdhet! Precis samma erfarenhet finns även i andra delar av världen där Diakonia arbetar.

Jag besökte även två byutvecklingsprojekt på landsbygden, som drivs av vår partnerorganisation SARA. SARA:s personal är gränsöverskridande vad det gäller etnicitet och religion och genus. Hinduer, kristna, muslimer, män och kvinnor arbetar sida vid sida för att stödja social och ekonomisk utveckling på landsbygden. Den ena byn jag besökte var kristen och den andra muslimsk.

Ett byprojekt handlade om hur män och kvinnor kan öka sitt sociala och ekonomiska välmående genom att jobba jämlikt tillsammans. Där samtalade vi om hur projektet hade ökat mäns och kvinnors kunskap om vad deras respektive roller innebar praktiskt. Män uttryckte både förvåning och respekt över hur mycket arbete som låg på kvinnornas ansvar. Kvinnorna kontrade med att männen var alldeles för blygsamma i hur de hade förändrat sina attityder och delaktighet i olika ansvarsområden. Numera badade de och matade sina barn och tog ansvar för praktiskt arbete i hushållet. Män och kvinnor i byn planerade för fullt hur de skulle anpassa sina grödor efter förändrat klimat. De gick ut på fälten tillsammans och odlade och skördade och testade nya inkomst- och försörjningsmöjligheter.

Den ökade förståelsen och samarbetet mellan män och kvinnor gav också som resultat att konflikter inom familjen minskade. Barnen fick bättre hälsa och välmående, med föräldrar som samarbetade och grälade mindre.

I den andra byn besökte vi ett så kallat flickprojekt med syfte att öka flickors möjligheter när det gällde att få gå i skolan och att slippa ingå barnäktenskap. Flickorna hade en förening med olika aktiviteter som ökade deras kunskaper om bland annat hälsa, sexualitet, rättigheter och hushåll. Med dessa kunskaper kunde de förhandla med föräldrarna om hur viktigt det var att de kunde fullfölja sin skolgång. Ofta avbryts den annars av arrangerade äktenskap när flickorna nått de tidiga tonåren; 13-14 år. Vi samtalade om riskerna med tidiga graviditeter. Kroppen är inte tillräckligt utvecklad för att föda barn. Flickan kan få men för livet och kanske drabbas av sorgen att inte kunna få fler barn. En annan risk är att barnet föds sjukt. Flickor kan till och med avlida av förlossningsskador. Dessutom tjänar hela familjen, både socialt och ekonomiskt, på om döttrarna har utbildning.

Flickorna kunde också diskutera med och påverka de unga männen i byn med sina nya kunskaper.

Byäldsten stödde projektet och upplät ett rum där flickorna kunde samlas.

Flickorna spelade upp en pjäs för hela byn under vårt besök. Den handlade om hur ett arrangerat barnäktenskap planerades och genomfördes men avbröts av att en ”myndighetsperson” kom och avslöjade att bruden bara var 13 år och brudgummen 16 år. Därefter diskuterade ”myndighetspersonen” med åhörarna om att det var straffbart med barnäktenskap och ville få bekräftelse av dem att de inte skulle fortsätta arrangera barnäktenskap. Det var en fröjd att se dessa flickor spela alla rollerna med stor inlevelse; speciellt de manliga och klädda som män. Flickorna var trygga i sina förvärvade kunskaper och hade mod att konfrontera hela byn.

Det är sådana här besök som ger hopp för en bättre framtid och motivation för att arbeta med folkrörelsebistånd runt om världen.

Hallå manliga kollegor, vänner och partner! Var är ni?

Jag har nyss kommit hem från ett globalt Diakoniamöte om hiv/aids med genusperspektiv i Maputo, Moçambique. En av de största drivande krafterna i hiv-spridningen är ojämlikhet och brist på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati - främst för kvinnor. Diskussionerna svallade om vilka manliga respektive kvinnliga egenskaper/karakteristiska som drev på epidemin eller hade förebyggande effekter på spridningen. Vi ser en feminiseringen av hiv-epidemin - antalet kvinnor och flickor som drabbas ökar i förhållande till män.

Det finns många faktabaserade exempel på detta. t.ex. En gift kvinna i södra Afrika löper störst risk att bli smittad av hiv. Det traditionella förebyggande arbetet har ofta byggt på ABC-metoden, där A står för Abstinence (avhållsamhet), B för Be faithful (var trogen) och C för Condoms (kondom). Detta är ett typiskt enkönat perspektiv eftersom kvinnor inte fullt ut kan bestämma vare sig över sin kropp och sexualitet, när och om de vill ha sex och huruvida det ska ske med eller utan kondom. Särskilt inte om de är gifta. Det är större risk för en gift kvinna att bli smittad än en ogift, eftersom män ofta har utomäktenskapliga förbindelser och valet att använda kondom helt kontrolleras av männen.

Jag har arbetat av och till sedan slutet av 1980-talet med hiv och aids och har alltid inkluderat ett jämställdhetsperspektiv. Människor dör, familjer och samhällen sätts i konkurs. Vilka har engagerat sig i dessa frågor? Jo, nästan uteslutande kvinnor. På alla möten och i alla nätverk samlas kompetenta engagerade kvinnor och vi ropar samfällt efter männens perspektiv och kunskap för att bekämpa den här sociala och ekonomiska katastrofen.

Kvinnor utgör 51 procent av jordens befolkning och utför 66 procent av allt arbete, men får endast 10 procent av inkomsterna och äger bara 1 procent av egendomarna. Var är rättvisan i detta??? Den ekonomiska makten ligger helt utanför kvinnors möjligheter vilket är avgörande när det gäller tillgång till mänskliga rättigheter och likvärdigt deltagande i demokratiska beslutsprocesser. Och var tas resurs- och finansiella prioriteringsbeslut - och av vem/vilka? Inte där kvinnor är i majoritet eller ens i närheten av jämlik representation.

Jag var på möte på UD i torsdags förra veckan. Det gällde resolution 1325 (FN:s säkerhetsresolution som skall bevaka att kvinnor skall vara med i beslutande organ på alla nivåer, i konflikt, fredsförhandlingar , post-konflikt etc) samt nya resolutionen 1820 (mot sexuellt våld i krig/konflikt). Regeringens handlingsplan skall revideras och folkrörelser var inbjudna att bidra med förslag. Enbart kvinnor på plats. Mycket kompetenta, erfarna och outtröttliga efter många års kamp. Samtidigt ska inom kort fyra politiska ledare utses i EU, men inte en enda kandidat är kvinna! Bland 250 miljoner kvinnor i medlemsländerna har ingen tillräckligt kompetent hittats/utsetts!!! FN har kommit längre än EU vad det gäller kvinnlig representation.

Listan är lång när det gäller exempel på bristande demokrati och mänskliga rättigheter för kvinnor.

Vad är genus? Det betyder kön. Vad är jämställdhetsarbete? Den allmänna uppfattningen och där vi sätter in resurser är i arbetet för att ge kvinnor rättvisa och delaktighet i beslutsfattande processer på alla nivåer både i arbetsliv och privat. Självklart ska vi fortsätta med det. Men jämställdhet är inte en enkönad process. Det finns en andra hälft i detta - männen och deras rätt och ansvar att delta med manliga perspektiv i jämställdhetsarbetet.

Så, ni män - ta er plats i detta demokrati- och rättighetsarbete. För det är ju det som det i grunden handlar om: demokrati och mänskliga rättigheter.