Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

En ny 'approach' till Mellanösten

Kanske är en av de viktigaste utmaningarna för världens fred, säkerhet och utveckling relationerna mellan öst och väst. Vi såg hur mycket dåligt den förre amerikanska presidenten George W. Bush ställde till med i relationerna med den muslimska världen, framför allt i Mellanöstern. Den nye amerikanske presidenten Barack Obama talar om 'förändring', om en ny mer ödmjuk 'approach' till omvärlden. Han vill föra en dialog med länder som Iran och Syrien. Dessutom vill han aktivt främja fred i Mellanösten, speciellt mellan israeler och palestinier. Än så länge större dock policyförändringar med sin frånvaro, men skiftet väntas ske gradvis.

Jag tänker ofta på att västvärlden måste förändra sitt förhållningssätt till Mellanöstern. Att lyssna, föra dialog, respektera varandra, förstå kulturella olikheter och finna gemensamma vägar framåt. Jämför hur mycket tid och kraft som har lagts ned av västerländska politiker och framför allt affärsmän att förstå kulturella skillnader i öst- och sydostasien. Hur många böcker, studier och manualer har inte gjorts om att 'göra affärer' i Japan, Kina etc. Frågan är om lika mycket tid och kraft har lagts ner på att förstå kulturen och söka ett framgångsrikt angreppssätt i främre Asien, dvs. i Mellanöstern?

Men även om man kommer med goda intentioner från väst, visar respekt, öppenhet och förståelse, så kan man lätt utnyttjas. Egenintressen och 'hidden agendas' florerar ofta i kölvattnet av ödmjukhet och humanitet. Respekt och förståelse måste därför vara ömsesidigt, detta är hela grunden för mänskliga relationer. Ord och handling måste också föras samman, annars faller trovärdigheten. Det gäller såväl på högsta politiska nivå som på gräsrotsnivå.

Mellanöstern är en oerhört komplex region. Vi från väst har oerhört mycket att vinna på en ny 'approach' gentemot denna region, även för världens fred, säkerhet och utveckling. Respekt, öppenhet och förståelse måste kopplas samman med tydlighet, ärlighet och handlingskraft.

Det finns mycket gemensamt mellan öst och väst, mellan islam, kristedom och judendom, samt mellan vanliga människor i båda regionerna. Detta måste vi främja och jobba för.