Släpp fram kvinnorna till förhandlingsbordet!

I veckan var det internationell konferens i Alby utanför Stockholm, om FN:s säkerhetsresolution 1325 som fyller tio år i dagarna.

20 länder var representerade från civila samhället, regeringar och andra aktörer. Konferensen var fylld av kvinnor i alla åldrar och nationaliteter, aktiva, kompetenta och fulla av erfarenheter att dela med sig av. Kvinnor från konfliktområden vittnade om sin kamp att få till stånd dialog med sina regeringsrepresentanter och att få delta i fredsförhandlingar och beslut. Trots att regeringar antagit resolutionen och kanske till och med ibland gjort en handlingsplan, så genomförs ofta ingenting. Befolkningen har ofta ingen kunskap om att deras regering ställt sig bakom målet att kvinnor ska ha likvärdig tillgång till beslutsfattande organ. När kvinnogrupper i Sudan insåg att denna resolution fanns och att dess regering antagit den, gav det dem extra stöd och kraft i deras fortsatta kamp för att få vara med där besluten tas.

En kvinna från Mellanöstern berättade att hennes regering bara stoppat resolutionen i en låda och glömt bort den. Kvinnorörelser i hennes land kämpade för de olika rättigheter som uttrycks i resolutionen på annat sätt, utan att nämna själva resolutionen. Nu har de kunnat börja hänvisa till den i sin dialog med regeringsrepresentanter.

Jag blev imponerad i djupet av mitt hjärta och upplevde systerskapet och kvinnors enorma kamp genom tiderna att kämpa för en bättre tillvaro för sin familj och barn, i fattigdom, krig och konflikt.

Resolutionen är ett resultat av tiotals års arbete av kvinnorörelser runt om i världen där man kämpat för kvinnors rätt att delta på lika villkor som män i fredsprocesser och fredsavtal. Kvinnor har varit helt uteslutna när en konflikt gått över i en fredsprocess. Trots att resolutionen funnits i tio år är det fortfarande en försvinnande liten del kvinnor på plats där förhandlingar och beslut äger rum. Etablerade maktstrukturer där halva befolkningen inte har tillgång till beslutsfattande ger inte bra förutsättningar för skapande av demokratiska och hållbara samhällen.

Säkerhetsrådets resolution 1325 har ingen tidsplan för sitt genomförande. Millenniemålen har däremot satt upp en 15-årsperiod och kan på så sätt utvärdera hur långt man kommit och planera för åtgärder, vilket gjordes i halvtid i somras i FN i New York. Där konstaterades att det mål som gällde kvinnor; att minska mödradödligheten med ¾, var det mål som rört sig långsammast framåt.

Hur hushåller vi med de mänskliga resurser vi har och som skulle kunna bidra så mycket mer i de utmaningar vi har globalt? Jag saknar kvinnor i beslutsfattande fora inom klimatpolitiken, inom konfliktlösning och fredsförhandlingar i våra största konfliktområden och i den internationella finanskrisen. Blir det bättre med kvinnor i beslutsfattande fora? Är kvinnor så mycket bättre än män? Kanske inte, men inte sämre än män.

Däremot, om vi tror på ett demokratiskt samhälle måste vi arbeta för att få demokratiska beslutsorgan där hela samhällets bredd är representerad.

Vad händer nu efter 10 år med resolution 1325? Hur många år till ska det ta innan den resolutionen genomförs av de länder som antagit den?

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Ge en säkrare förlossning i morsdagspresent

Det är premiär i år för mig. För första gången är det jag som är föremål för firandet på mors dag. Jag blev nämligen mamma för första gången för ungefär ett år sedan. Det blev visserligen ingen ilfart till Södersjukhuset men väl lite dramatik kring fostervatten och värkarbete vilket resulterade i ett kejsarsnitt.

Det gjorde verkligen ingenting. Allt fanns där – tillräckligt med personal, lokaler, utrustning, mat och dygnetruntservice på BB. Jag och min man kände oss väl omhändertagna och i trygga händer. Jag fick den smärtlindring jag behövde, då och då tittade personalen till oss och väl på BB fortsatte omsorgerna.

När folk frågade om jag var orolig inför förlossningen hade jag bara ett svar: Om man ska föda barn så ska man göra det i Sverige. Vi hamnar nämligen i topp när man gör mätningar över vart det är bäst att bli och vara mamma någonstans.
Det är inte fallet i många av de länder där Diakonia arbetar. Många mödrar föder sina barn utan assistans från utbildad personal, tillgång till smärtlindring eller omvårdnad. Risken att dö om förlossningen är komplicerad är påtaglig.

Men det behöver inte vara så! Vi har partner vars arbete bland annat resulterat i säkrare förlossningar. Det mest påtagliga som jag känner till är vår partner i Paraguay som drivit igenom att fattiga kvinnor som ska föda kan göra det under hygieniska förhållanden, och får bedövning om det behövs. Tidigare kunde en förlossning kosta en hel månadslön. Nu är det gratis för de här kvinnorna. De får helt enkelt en box innan förlossningen med det material som behövs i form av engångshandskar, bedövning och så vidare.

Jag kan inte tänka mig en bättre morsdagspresent. Till mig, till min mamma och många andra mammor! Så gå in på Diakonias webbplats och köp en ”gör-det-själv-present”. För dig som är ute i sista minuten finns det en chans att hinna ändå. Välj bara alternativet som innebär att du får gåvobladet som pdf mailat till dig så att du kan skriva din egen ”gör-det-själv-present”.
En sådan morsdagspresent gör skillnad för de fattiga blivande mammorna i Paraguay – och hela Diakonias arbete för mänskliga rättigheter.

Ett uselt tal av en usel president

En usel president håller ett uselt tal och förstör något som kunde varit en viktig konferens.

Irans president Mahmoud Ahmadinejad är knappast en person som överhuvudtaget borde få vara med på en konferens för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Att han använder tillfället till att hetsa mot världens judar och att säga att staten Israel inte har rätt att existera, är naturligtvis dels ett desperat försök att vända bort det egna folkets ögon från hans misslyckade regim och dels ett försök att vinna sympati i Arabvärlden.
Det innebär också att han inleder konferensen med att istället främja rasism, antisemitism och intolerans, tyvärr ser han nog inte det som nåt problem.

Israels politik i de ockuperade palestinska territorierna, den systematiska diskrimineringen av palestinierna, rättslösheten hos den palestinska befolkningen, landstölder, trakasserier med mera är värda all kritik och måste upphöra. Men det betyder inte att staten Israel inte har rätt att existera, eller legitimerar hets mot världens judar.

Rasism och främlingsfientlighet är en fruktansvärd farsot som kostat mänskligheten miljoner döda och obeskrivliga lidanden. Rasismen och främlingsfientligheten växer precis som en parasit i tider av oro och ekonomisk nedgång. Nu om någonsin hade kraftfulla insatser från världen länder för att bekämpa rasismen varit på sin plats, FN-konferensen hade kunnat bli ett tillfälle att konkretisera sådana insatser.

Istället har konferensen redan innan öppnandet förvandlats till ett spektakel där bisarra idéer om förbud mot religionskritik, och lika bisarra diktaturer, drivit lekstuga.

Ur den synvinkeln var det rätt att tåga ut när Ahmadinejad tog till orda, ur samma synvinkel hoppas vi att världens demokratier återvänder till samtalet när Ahmadinejad lämnat konferensen, att de tar tillbaka agendan och återför den till de viktiga frågor konferensen skulle ha handlat om.

Nu är det inte tid för de demokratiska länderna att lämna walkover till Ahmadinejad och hans gelikar.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta...

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel