Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

Israel fördriver palestinier på ockuperad mark

Ett par hundra meter från mitt sovrum utspelar sig världspolitik på högsta nivå, liksom personliga tragedier. Jag vaknar klockan 05.28 den 2 augusti av ett SMS från en slags 'house demolition alert'. Två palestinska familjer tvingas lämna sina hem i bostadsområdet Sheikh Jarrah, då israelisk polis och israelisk militär implementerar en vräkningsorder från en israelisk domstol. Familjerna tvingas flytta ut på gatan under tidig morgonstund, israeliska bosättare flyttar snabbt in och internationella solidaritetsvoluntärer som sovit över i husen arresteras.

Inget av detta är ovanligt. Tvångsevakueringar och husdemoleringar är en vanlig del av den israeliska ockupationspolitiken. Sheihk Jarrah är en del av Östra Jerusalem, som enligt internationell rätt är ockuperad mark av Israel sedan 1967. Vad som kanske är ovanligt i just detta fall är magnituden av internationell uppmärksamhet som det får. Världspressen finns på plats. CNN, BBC, Al Jazeera etc. USA, EU, FN och andra internationella aktörer har på förhand varnat och uppmanat Israel att inte genomföra just denna tvångsevakuering. T.o.m. den nya Obama administrationen i USA har engagerat sig och starkt motsatt sig just Israels bosättningspolitik på ockuperad mark.

Ändå så sker det. Jag går ner till de omtalade husen efter frukosten och möter de palestinska familjerna som nu sitter på gatan. Israeliska polisen har spärrat av området. Världspressen finns på plats och filmar. Observatörer från konsulaten och internationella organisationer står och titta på. Israeliska bosättare flyttar bokstavligen in i husen inför hela världens ögon. Bosättarna säger till de vräkta palestinerna: 'detta är inte längre Palestina, detta är nu Israel'. Unga israeliska soldater ställer sig upp framför husen och fotografer sig själva när de gör segertecknet, som en slags triumf.

Allt detta sker enbart ett stenkast från de välkända hotellen, American Colony och Ambassador. Där sitter turister, diplomater, biståndsarbetare och journalister och har sina möten, luncher och middagar i vackra salonger och lummiga trädgårdar. Flera kända turistmål finns också i närheten av de vräkta familjernas hem, liksom gamla stan i Jerusalem med de heliga platserna för kristna, judar och muslimer. Det som verkar vara en helt vanlig och civiliserad stad, döljer istället under ytan en verklighet av en konflikt i världspolitikens centrum, personliga tragedier av vräkta familjer och en vanmakt bland internationella observatörer.

Jag sitter en stund med de palestinska familjerna på gatan. De bjuder mig på kaffe och ger mig en smörgås. Jag känner mig skamsen och frågor om jag kan hjälpa till med något, men de vill inte ha något av mig, de vill bara ha sina hem tillbaka. Efter en stund så går jag hemåt igen, illamående och full av vanmakt. Alla rapporter som uppmärksammar detta, all påverkansarbete som ämnar att förhindra detta, all media som förmedlar dessa bilder och budskap till hela världen, allt detta är bara ord och bilder. Verkligheten finns på marken. Ord är bra, men det krävs handling, annars förändras inget. De vräkta palestinska familjerna var trots allt vid gott mod, de är åtminstone nöjda att just deras fall har fått en sådan uppmärksamhet. Kanske kan det hjälpa både dem och andra i liknande situation, säger de. Men sorgen i deras ögon går inte att ta miste om, de har förlorat sina hem, de är lämnade på gatan, de har ingenstans att ta vägen.

Christoffer Sjöholm
Regionchef
Diakonia i Mellanöstern

Gaza: Vi får inte förbli tysta

Den 8 februari försökte jag resa in i Gaza. Tillsammans med ett par kollegor skulle vi besöka partners, inventera behoven och ha möten med FN och Röda korset på plats. Jag kom dock inte längre än till gränsstationen. Där stoppades jag av israeliska gränsvakter som upplyste mig om att jag, till skillnad från mina kollegor, inte fått min ansökan om inresetillstånd beviljad. Något skäl kunde de inte uppge. Efter ett par telefonsamtal och ännu mer väntan fick jag veta att jag stoppats av ”säkerhetsskäl”. Inga förklaringar om varför. Under några timmar fick jag ett smakprov på det godtycke och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag.

Medan mina kollegor passerade in genom det välbevakade gränsstängslet för att ta del av människors berättelser och vittnesmål fick jag själv vända tillbaka till Jerusalem. Där träffade jag FN-personal, människorättsaktivister, representanter för kyrkorna och personer som hunnit besöka Gaza efter kriget. Alla vittnar de om samma sak – att flagranta brott mot krigets lagar har begåtts mot civilbefolkningen. På kvällen pratade jag med våra palestinska kollegor i Gaza city via videolänk.

Trots att de själva varit rädda, trötta och drabbade på olika sätt har de under hela kriget arbetat dag och natt med att dokumentera och samla in vittnesmål. Mitt i kaoset, och många gånger med fara för eget liv, har de sökt upp skadade och anhöriga. Lugnt och metodiskt har de samlat in uppgifter. Namn. Ålder. Kön. Plats för attacken. Konsekvenser och skador.

En kvinna berättade hur hon, när en stridsvagn närmade sig huset, gick ut på gatan viftandes med en vit näsduk. Med sig hade hon sina två döttrar. Soldaten i stridsvagnen öppnade eld och en av flickorna dog omedelbart. Medan den andra låg skadad på marken kom pappan i familjen utrusande. Förtvivlad lyfte han upp sin blödande dotter i famnen och sprang mot den häst och vagn som kom mot dem längre bort på gatan. Då lyfte soldaten åter sitt gevär och sköt. Först hästen och sen mannen som körde.

Ingen jag träffade vill längre höra talas om en tvåstatslösning. Ingen vill ta ordet fred i sin mun. För många ligger en fredlig lösning på konflikten så oerhört långt bort just nu att det inte ens är möjligt att föreställa sig. Orden tog slut. Till slut satt vi bara tysta tillsammans.

Behoven i dagens Gaza är så stora och omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Bristen på mat och vatten är ett hälsoproblem i sig. Trots att en skör vapenvila råder och Israel har börjat släppa in hjälpsändningar hindras FN fortfarande i sitt arbete. 900 000 människor är i behov av matpaket men bara 30 000 ransoner per dag får föras in. En miljon människor är traumatiserade och behöver psykosocial hjälp. Flera tusen svårt skadade människor behöver behandling och tusentals familjer är utan tak över huvudet. Många känner sig fullständigt övergivna.

Nu måste resten av världen agera. De ansvariga på bägge sidor måste ställas till svars för de brott som begåtts mot civila i det här kriget. Oberoende utredningar behöver tillsättas. Om FN, EU och resten av världen förblir tysta nu kommer vi aldrig mer att kunna tala om internationell humanitär rätt med någon som helst trovärdighet.

Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia

Till Diakonias webbplats med mer information om Diakonias arbete i Gaza efter kriget
Till Diakonias webbplats och vår förbön efter kriget i Gaza

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta...

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel