Regeringen har beslutat och initierat ett arbete med att koncentrera och fokusera det svenska bilaterala biståndet på ett färre antal länder. Bakgrunden är att biståndsvolymen i kronor såväl som antalet mottagarländer har ökat gradvis under de senaste åren. Därmed finns det enligt regeringen en risk att uppföljningen och effektiviteten blivit sämre. Det är i alla fall arbetshypotesen.
Jag tror att vi är många som kan dela den hypotesen och därför välkomnar ett arbete med fokusering och tydlighet i svenskt bistånd.
Det är en viktig men svår process!
Därför är det förvånande att det som i så många andra fall beträffande denna regering går med en rasande hastighet. Det har varit en forcerad process med förväntningar på ambassader, Sida och UD:s regionala avdelningar att ta fram underlag för de politiska beslut som nu ska beslutas före sommaren. Det finns många hänsyn och parametrar som ska vägas in.
Den här veckan börjar de olika regionala avdelningarna på UD att rapportera sina sammanställningar och underlag till den politiska ledningen för att snabba beslut ska kunna tas före sommaren.
Samtidigt börjar man en process med att skriva en ny Afrikastrategi som ska ligga till grund för den svenska strategin i förhållande till Afrika. Utredningen ska föreläggas riksdagen i höst när alla beslut är tagna beträffande landfokusering och svenska intressen. Var finns effektiviteten i regeringens planering?
Med anledning av att processen nu går in i ett slutskede som präglas av politiska diskussioner och beslut är det viktigt att tänka på följande så att man inte kastar ut ”barnet med badvattnet”.
Det finns idag en bred politisk samstämmighet om att ”Politik för Global Utveckling” ska ligga till grund för Sveriges internationella åtaganden inom alla politik områden. Biståndsministern är inom sitt ansvarsområde tydlig på att demokrati och arbetet med de mänskliga rättigheterna är av högsta prioritet under de kommande åren.
I diskussionerna om landfokusering har nämnts att resurser ska kunna frigöras för ett tematisk fördjupningsarbete, som t ex demokrati och mänskliga rätigheter.
Demokratifrågorna har under många årtionden varit ett svenskt profilområde i det internationella biståndet grundat på den svenska erfarenheten och kompetensen. Det finns få länder som har den unika traditionen och kunskapen. Vi har haft ett brett samförstånd mellan olika aktörer i samhällsbyggandet om demokratins grunder, förutsättningar och spelregler. Erfarenheter grundade på en historik med ett folkligt engagemang genom folkrörelser, ett initiativrikt näringsliv – men också en öppen och fri debatt.
I riktlinjerna från UD har det understrukits i processen med landfokusering, att det kan finnas skäl att stödja icke-statliga aktörer i länder även om förutsättningarna saknas för ett bilateralt (stat-till-stat) samarbete. Det kan handla om fall där utvecklingsarbetet har avbrutits med hänvisning till en uppenbar ovilja från mottagarlandets regering att respektera de mänskliga rättigheternas grundläggande friheter.
Det civila samhället har en viktig roll och uppgift i att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Detta arbete kan sammanfattas enligt följande:
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att förtroenden byggs mellan regeringar och medborgare.
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten.
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ett juridiskt reformarbete sker i landet i enlighet med internationella standard och internationella avtal.
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption.
- Civila samhället kan folkbilda, delta i debatter om politiska policys och arbeta fram alternativa utvecklingsmodeller.
- Civila samhället kan stödja de grupper som arbetar internt eller i exil för att åstadkomma en demokratisering.
- Civila samhället kan formulera alternativa analyser och politiska förslag.
- Civila samhället kan inspirera till folkligt engagemang och transparenta processer.
- Civila samhället kan genom internationella nätverk och kampanjer i nord/syd skapa global folkbildning /opinion för att påverka berörda regeringar.
- Civila samhället kan möjliggöra för internationellt utbyte och byggande av internationella nätverk så att nationella grupper och organisationer kan få stimulans och stöd i demokratiserings processer.
Diakonia har många goda erfarenheter från denna typ av demokratiarbete från ett fyrtiotal länder som vi arbetar i.
Som t ex i Mozambique där våra samarbetsorganisationer varit drivande i framtagandet av en ny familjelagstiftning för att stärka kvinnors rättigheter och en ny lagstiftning för att skydda hiv/aids sjukas medborgerliga rättigheter. Andra exempel är Diakonias avgörande betydelse i arbetet med sanningskommissionerna i Paraguay och Peru.
För att säkerställa ett fortsatt svenskt stöd till demokrati och MR-arbetet i länder där Sverige fasar ut det bilaterala biståndet föreslår Diakonia att regionala fonder upprättas. Syftet med dessa fonder kan sammanfattas enligt följande:
- Stöd till det civila samhället, dess nationella partners och internationella nätverk för att fördjupa demokratin och MR-arbetet i nya och sköra demokratier enligt ovanstående som t ex i Kambodja, Honduras, Nicaragua, Congo, Burkina Faso etc.
- Stöd till Sanningskommissioner som t ex i Peru, Colombia och Kambodja.
- Stöd till FN:s ombudsmän och rapportörer i olika delar av världen.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokrati, landkoncentration, mänskliga rättigheter
skip to main |
skip to sidebar
