Lever vi i en Dystopi ?

1953 publicerade författaren Ray Bradbury den dystopiska boken ”Farenheit 451”.

Dystopi (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dystopi) är ett intressant ord för en vision man absolut inte vill ska bli verklighet.
Dystopisk film och litteratur är idag en helt egen genre med filmer och böcker som beskiver mer eller mindre skräckinjagande framtidutsikter.

Boken ” Farenheit 451” beskriver ett autoritärt, anti-intellektuellt samhälle där brandkårens uppgift är att rycka ut för at bränna all litteratur, eftersom den får människor att tänka själva, drakoniska straff väntar den som utmanar de rådande normerna.
Men vad jag speciellt fastnade för när jag som tonåring läste boken var hur människor inte bara hölls fjättrade av yttre bojor, utan hur de flesta var pacificerade av att följa triviala TV-serier på den fantastiska Science-fiction produkten Telescreen eller "storbilds-TV” som vi skulle kalla det idag. (En stor TV när jag var barn var på över 20 tum, i bästa fall med färg, och alltid minst lika tjock som skärmen var bred)
När deras regering startade ett kärnvapenkrig dog de flesta framför sina TV-apparater eftersom de slutat bry sig om den riktiga världen.

Idag står Nordafrika och mellanöstern i brand, människor som i årtionden levt under maktfullkomliga diktatorer gör uppror och kastar av sig diktaturens bojor. Människor offrar livet när de trotsar sina förtryckare.

Libyens bisarre diktator Mohammad Khadaffi sägs använda sig av utländska legosoldater för att han är rädd att soldater från landets arme skulle ställa sig på folkets sida.
Det är dessa diktatorer som våra statliga exportorgan har identifierat som lämpliga affärspartners för svensk industri, det är dessa diktatorer som vi har försett med vapen för att garantera deras fortsatta makt och möjlighet att plundra sina egna länders tillgångar. Det är dessa ledare som EU stött och slutit avtal med utan att ställa besvärande frågor, det är dessa ledare vi accepterat till exempelvis FN´s råd för mänskliga rättigheter.

Under gårdagen var det svårt att släppa mina radiohörlurar för att kunna följa dramat i Libyen.
Jag beundrar hur alla dessa människor som liksom medborgarna i Ray Bradburys dystopi matats med meningslös propaganda från diktaturens media ändå har kunnat genomskåda alla lögner och kräva sina rättigheter.

Samtidigt som jag hör hur de lämnar sina medias låtsasvärld och går ut i den riktiga världen för att kräva sina rättigheter passerar jag en tidningskiosk där löpsedlarna förkunnar vad Sveriges kvällstidningar ser som dagens viktigaste nyheter den 21 mars 2011.
En dag då världshistoria skrivs utanför Sveriges gränser.

Löpsedeln skriker ut: ALLT OM SKANDALERNA I BIG BROTHER !

Hoppas ingen uppfinner en "storbilds-TV", då skulle ju 1953 år dystopi snart vara verklighet!



Joakim Wohlfeil, policy officer på Diakonia

Morden i Kampala, när våldet blir det enda målet

Mitt under det som annars är en folkfest i Ugandas huvudstad Kampala, när människor kan samlas utomhus och njuta av en VM-final så slår döden till i form av Al-Shabab milisens hänsynslösa mördare.

74 oskyldiga människor miste livet och ytterligare många skadades i ett dåd som i grunden riktar sig mot de som önskar en fredlig framtid i östra Afrika.

Al-Shabab som från början var den militära grenen av de så kallade "Islamiska Domstolarna/ICU", en konservativ islamistisk rörelse som utmanade den svaga somaliska regeringen har blivit mer våldsam och oförutsägbar sen stora delar av den politiska rörelsen ICU accepterade att verka med fredliga politiska medel.

Tyvärr är Al-Shabab inte det enda exemplet på hur de militära fraktionerna i olika rörelser löper amok när möjligheterna för politiska lösningar öppnar sig.

Tyvärr är Al-Shababmilisen inte heller ett ensamt exempel på ett problem skapat av västvärldens dubbelmoral, då Al-Shababledningen enligt många bedömare precis som talibanerna från början tränades och beväpnades av västmakterna i Afghanistan.

Problemet är att när man slutligen klippt banden med de moderata rösterna inom sina rörelser så blir våld det enda sättet att uttrycka sig, även när målen med våldet blir obegripliga för omvärlden, och inte minst meningslösa för de som man säger sig kämpa för.

Igår kostade just detta meningslösa våld livet på 74 människor som inte hade någon roll i Afrikas storpolitik.

Det enda budskap som jag tycker dessa brutala och hänsynslösa mord möjligtvis visar på är hur akut det är med ett ökat internationellt engagemang för att lösa situationen i Somalia.

Joakim Wohlfeil, Policyofficer på Diakonia

PS! Läs gärna mer om Diakonias arbete i Somalia och Uganda

Ungdomsklubb i Kongo vill lära ut rättigheter och skyldigheter

Kiwuregionerna i östra Kongo-Kinshasa har genomlevt det blodigaste kriget i världen sen 2a världskriget med flera miljoner döda. Ett krig som dessutom fortsätter i en lågintensiv form där civilbefolkningen är det främsta målet för olika väpnade grupper, eller för den egna armén som är precis lika farlig för lokalbefolkningen.

Hur hanterar man överhuvudtaget att växa upp i en omgivning med den historien och den kontexten? Hur kan man som ung människa känna hopp om framtiden?

Utanför Bukavu besöker jag högstadieskolan i Bagira, en skola med över 1000 elever och ett 50-tal lärare.

Med stöd från Diakonias samarbetsorganisation Groupe Jeremie har en grupp ungdomar startat en klubb för mänskliga rättigheter. De ordnar läger och lokala aktiviteter där man utbildar i de mänskliga rättigheterna och diskuterar rättigheter och skyldigheter.

Jean,16 år säger:
– Jag funderade vad som skulle kunna vara mitt bidrag till samhället, det är så lätt att bidra till allt negativt.
Flera av hans vänner fyller i:
–Om vi vet våra rättigheter, och kan informera människor om både vad man har rätt till och vad man kan göra för andra, så bidrar vi till ett bättre samhälle.

Klubbens filosofi är att man som medborgare inte bara har rättigheter, utan också har en skyldighet att bidra. Att det inte bara är tomt prat visar man med all önskvärd tydlighet: just innan jag kommer på besök har man organiserat en städdag på skolan för att göra snyggt, man har också planterat blommor.
- Vi visar att alla kan göra något, även enkla saker kan betyda mycket. Vår nästa idé är att försöka få besöka det lokala fängelset och göra fint där också…

Haiti, en jordbävning för de redan drabbade

När man ser de skakande bilderna från Haiti är det svårt att inte reflektera över varför det alltid verkar vara de som redan har det svårt som drabbas hårdast. Hur människor som redan kämpar för att få sin dagliga tillvaro att gå ihop, som redan lever på gränsen till vad man kan klara plötsligt drabbas av ett ytterligare obeskrivligt slag. Ett slag som gör att man undrar hur de nånsin ska orka resa sig igen. Hur samhällen som kämpar för att bygga upp infrastruktur och civilsamhälle plötsligt igen slås i spillror. Eller hur människor som lever under brutala diktaturer plötsligt även får sin fysiska tillvaro slagen i spillror.

Exemplen förskräcker. Allt från tsunamis i Asien till stormar i Burma, jordskred i Centralamerika, torka i Afrika, jordbävningen i Iran - vi hör om det på nyheterna men orkar knappast ta in vidden av det hela...

När katastrofen kommer nära
Ibland får vi del av katastroferna genom att vi är ett resande folk, eller att katastrofen drabbar människor som lever under liknande förhållanden som vi. Det är då rubrikerna blir som störst.

När tsunamin på annandag jul 2004 skakade Sverige i grundvalarna genom sorgen och desperationen över nära och kära som försvann på andra sidan jorden där turistparadisen blev dödsfällor, så krossade den samtidigt hela tillvaron för den fattiga lokalbefolkningen i de kringliggande länderna. Och inte bara i Asien. Även människor i Somalia och andra afrikanska länder drabbades.
Ingen tyfon har varit så omskriven som när orkanen Katrina i augusti 2005 svepte in över New Orleans. Plötsligt drabbades människor som vi här i Sverige kunde relatera till, som levde ungefär som vi. När orkanen Stan orsakade mångdubbel förödelse i Centralamerika, var rubrikerna istället mycket färre.

När tusentals regelbundet dör i det ibland högintensiva, det ibland lågintensiva kriget i Kongo får man leta efter rubriker, kanske hittar man en notis.

På något sätt fortsätter det hela tiden, de som redan lider drabbas om och om igen.

Just vid katastrofer blir lidandet så uppenbart, men det är viktigt att vi också arbetar långsiktigt för att stötta och utveckla svaga och sårbara samhällen, att människor får chansen till ett värdigt liv - där inte naturens nycker ständigt kan tillåtas kasta hela samhällen i förödelse, att vi jobbar för fred i de områden där krig och konflikten gör människor skyddslösa för varje olycka som kan drabba dem, att vi kan jobba för demokrati och mänskliga rättigheter för de människor vars liv varje dag förminskas av förtryckande regimer.

En av mina kollegor har tidigare här på bloggen reflekterat över om det är natur- eller kanske i själva verket STRUKTURkatastrofer som gör att de fattiga drabbas hårdast.

Ditt stöd är viktigt!
Diakonia har ingen verksamhet sedan tidigare i Haiti, och öppnar därför ingen specifik insamling. För dig som inte redan är en regelbunden givare hoppas jag du vill stötta Diakonias långsiktiga arbete för att skapa en permanent och varaktig förändring för fattiga människor i över 30 av världens länder. Att arbeta långsiktigt med utveckling är ett oerhört viktigt sätt att förebygga fruktansvärda konsekvenser då t ex en naturkatastrof slår till:
Läs mer om hur du blir månadsgivare på http://www.diakonia.se/forandringsfadder
Läs mer om hur Diakonia arbetar vid katastrofer: http://www.diakonia.se/katastrof

För dig som vill bidra till att lindra situationen för de lidande på Haiti så finns Baptisternas Världsallians på plats genom sin hjälporganisation BWAid . Du kan också ge en gåva till Svenska Missionskyrkan eller till Metodistkyrkan som förmedlar hjälp genom The United Methodist Church.

Grön planet eller "gröna" rum?

Danskarna måste ha missförstått det här med det gröna temat för Köpenhamn. Visst är det en grön planet vi alla vill ha och visst är det fint att de försöker smycka Köpenhamn i grönt så här lagom till klimatkonferensen. Men ”green rooms” – stängda förhandlingar med mindre grupper som gör uppgörelser – var någonting som vi hade hoppats att vi skulle slippa här på FN:s klimatförhandlingar...

Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!

- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.

- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.

Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.

Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december

Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA


Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

För få åtaganden från rika länder hindrar klimatavtal

Under denna vecka är världens länder återigen samlade för att förhandla om ett nytt klimatavtal. Dagarna i Barcelona är det sista officiella tillfället för förhandlingar innan COP15 i Köpenhamn i december. Verkliga framsteg är nödvändiga för att världen ska få ett klimatavtal som efterlängtad julklapp.

Tyvärr har sejouren i Barcelona hittills bjudit på få positiva överraskningar. Det förtroendegap mellan EU, USA med flera och utvecklingsländerna som hittills präglat förhandlingarna tycks inte minska. Att utvecklingsländernas förtroende för sina rikare förhandlingskollegor sinar är inte svårt att förstå. Utvecklingsländerna anser att de rika länderna bör ge tydligare besked i de stora frågorna: Kommer man att ta på sig utsläppsminskningar som går i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader? Kommer man att skapa additionell finansiering som möjliggör anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna samtidigt som människor rätt till utveckling skyddas?

Det är tydligt var det historiska ansvaret ligger, de rika länderna bör visa utvecklingsländerna att de är ambitiösa och att man fullt ut förstått, och agerar efter klimatkonventionens skrivning om att ansvaret för klimatfrågan är ”gemensamt, men differentierat”. Visserligen klargjorde EU sin syn på klimatfinansieringen i Europeiska rådet i förra veckan, men några tydliga besked om hur mycket pengar det handlar om gavs inte. När det gäller USA är de positiva beskeden ännu färre.

Den viktigaste händelsen hittills är den afrikanska gruppens krav på Annex 1 länderna (de rika länderna) att klargöra sina åtagande inom Kyotoprotokollets andra period. ”Det är absolut nödvändigt att få siffror på vilka utsläppsminskningar Annex 1 kommer att åta sig innan man kan diskutera andra frågor. Man vill se siffror både på ländernas gemensamma och enskilda åtaganden. Afrikas agerande är en ringande väckarklocka i förhandlingarna.” säger Augustine Bantar Njamnshi från Pan-African Climate Justice Alliance och pekar på behovet av tydliga besked från de rika länderna.

När förhandlingsgruppen inom Kyotoprotokollet samlades för överläggningar på måndagens eftermiddag frågade ordföranden de samlade: ”How can we move the progress forward?”, ”Hur kan vi föra processen framåt?”. Tystnaden som infann sig var talande.

Vad skulle Jesus ha gjort?!

― Vi brukade aldig bry oss om hur mycket vatten vi använde – det fanns ju alltid där! berättar Edward Kinoti från Mariene (som betyder ”vatten” på Meru-språket) medan han klättrar runt i den nästan torra flodfåran. Här vid foten av Mt. Kenya har kaffeodlarna aldrig upplevt en sådan torka som nu och gammlingarna i byn kan inte minnas att floderna eller snöfläckarna på berget någonsin varit så små...

Situationen är inte unik för Mariene. Kenya och stora delar av Östafrika lider just nu av enorm torka. Skördarna slår fel, boskapen dör som flugor när betet försvinner, folk får inte tillgång till vatten (än mindre rent vatten) med undernäring, svält och sjukdomar som följd. Många faktorer bidrar naturligtvis till den eländiga situationen – skogsavverkning, överbetat mark, orättvis resurstillgång, dålig myndighetsutövning, dålig tillgång till alternativa energi- eller inkomstkällor, m.m. Men att klimatet också är på väg att förändras verkar det inte råda något tvivel om när man pratar med bönderna som följt naturens gång över årtionden. De senaste åren har regnen helt enkelt inte kommit som de gjorde förr.

Väl tillbaka i Nairobi får vi kryssa mellan kossorna på gatorna. Längs vägkanterna och i rondellerna finns fortfarande några få gröna strån som de magra djuren försöker livnära sig på. Men i medel- och överklassområdernas badbassänger finns det ändå vatten att tillgå, och vattentankbilarna kör i skytteltrafik genom stan för dem som har råd. Sådana som jag. Provocerande kontraster.

Men Diakonia arbetar med flera lokala organisationer i som försöker förbättre situationen direkt ute bland de fattiga. Vi arbetar även tillsammans med t.ex. Pan-African Climate Justice Alliance och All African Conference of Churches som försöker mobilisera och samla kyrkor och det civila samhället över hela kontinenten för att trycka på för ett rättvist och effektivt klimatavtal i Köpenhamn i december. På ett möte som de nyligen var med och arrangerade utmanade Noblepristagerskan Wangari Maathai publiken: ”We need the religious leaders to be part of this struggle. But we need them to stop talking about what Jesus did 2000 years ago. They must start talking about what Jesus would have done if he was here today...”

Så vad skulle Jesus ha gjort – och gör du detsamma?!


Tove Zetterström
Programhandläggare för Social och Ekonomisk rättvisa
Diakonias regionkontor i Nairobi

Vart tog pengarna för vägen vägen ? En ”tribun popular” i Kongo-Kinshasa

Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.

Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.

I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.

Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.

Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.

- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.

Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.

Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.

Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.

Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.

Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo

Övergreppen i Centralafrika närmare än vi tror

På mitt skrivbord ligger en plastkasse med några stenar i. De brukar jag titta på ibland för att bli påmind om att kopplingen mellan oss och krigen långt borta är närmare än man kan tro.
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.

Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.

Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.

När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.

Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.

Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"

Förenkla inte diskussionen om biståndet!

Den 12 maj skriver Bengt Nilsson på Expressens debattsida att Sida:s bistånd förstör för Afrikas fattiga. Argumentationen är att Sida:s bistånd stärker korrupta regimer och som en följd av detta får vi ta emot mer flyktingar som belastar vår statsbudget.

Det vore väl underbart om det fanns så enkla, tydliga samband och förklaringar som Bengt Nilsson antyder. Snabba problemförklaringar – snabba svar. Tyvärr leder den typen av diskussioner bara till missförstånd och misstroenden. Bengt Nilsson missar det mål som jag hoppas att han delar med mig. Att bygga en bättre värld.

Jag har i mina inlägg försökt lyfta demokratins förutsättningar utifrån ett internationellt perspektiv med vikten av människors delaktighet i samhällsbyggandet, möjligheten att utkräva politiskt ansvar och deltagandet i framtagandet av alternativa långsiktiga utvecklingsmodeller.

För det första: om man vill förklara biståndets konsekvenser med den förklaring som Bengt Nilsson ger bortser man från Europas och USA:s exploatering av denna kontinent under århundraden. Vem har korrumperat Afrikas ledare i rovdriften på alla de rikedomar Afrika har i form av råvaror?

Under mina sex år i Kongo i början av åttiotalet fick jag förmånen att samtala om situationen i landet med USA:s ambassadör under några minuter i samband med ett cocktailparty. Det han sa med ett glas i handen var: ”Jag har skrivit hem till min regering att nu kan vi inte stödja denna korrupta regering längre utan att vår egen moral kommer att urholkas och sammanblandas med Mobutu regimens korrupta intressen och sönderfall av etik”.

Stödet fortsatte under flera årtionden och pågår förmodligen än idag på grund av politiska och framför allt ekonomiska intressen. Oljan, diamanterna, kopparn, kobolten och alla de unika metaller som bland annat återfinns i våra mobiltelefoner finns i Afrika. Granska Frankrikes ELF:s intressen, mobilföretagens intressen, gruvindustrins intressen, d v s Europas och USA:s fortsatta exploatering av kontinenten.

Då sticker det i ögonen när man läser Bengt Nilssons artikel att Sidas bistånd leder till korruption. Vidga perspektiven: Sidas stöd till utbildning, hälsa, freds- och demokratiinsatser etc är ett försök till att återbetala den skuld vi har till denna kontinent.

Dessutom finns det mängder av rapporter från Världsbanken, UNDP och andra internationella organ som jag håller högre i trovärdighet och kunskap än Bengt Nilsson, som visar på biståndets resultat och effektivitet.

För det andra: en konstruktiv diskussion måste ta fasta på vad svenskt modernt bistånd handlar om idag.

En svensk profilfråga i utvecklingssamarbetet är demokrati och mänskliga rättigheter, ett arbete som grundar sig på den av Sveriges riksdag fastslagna ”Politik för global utveckling”.

Svenska folkrörelser arbetar idag med att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Genom folkbildning, organisering av människor och kapacitetsutveckling av lokala organisationer bidrar detta arbete till:

• att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption
• att säkerställa att ett juridiska reformarbete sker i landet i enlighet med internationell standard och internationella avtal
• att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten
• att initiera debatter och framtagande av alternativa utvecklingsmodeller i syfte att påverka politiken på lokal, nationell och internationell nivå

Vi har mängder av exempel på hur detta arbete varit framgångsrikt som till exempel framtagandet av en lagstiftning om kvinnors rättigheter i Mocambique, utbildningsinsatser inför förra årets val i Kongo-Kinshasa (landets första demokratiska val på över 40 år!), ökat kvinnligt valdeltagande i Zambia etc.

Det är ett helt annat arbete än det Bengt Nilsson försöker måla upp.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, Expressen, Kongo, mänskliga rättigheter, Politik för Global Utveckling

Demokrati är folkligt engagemang och en öppen debatt

I slutet av förra veckan medverkade jag i en rad debatter, konferenser och möten som alla handlade om demokrati, men utifrån väldigt olika aspekter och nivåer.

På onsdagen träffade vi tillsammans med Mr Francis som arbetar för Economic Justice Network (ett nätverk bestående av 11 nationella ekumeniska kyrkoråd i Södra Afrika) representanter från olika partier i riksdagen. Syftet med dessa möten var att förklara konsekvenserna av de regionala handelsavtal som EU diskuterar med länderna i Södra Afrika.

Huvudpunkterna var:

• Hur kan vi säkerställa att de afrikanska länderna kan driva en egen ekonomisk politik, kan skydda sitt eget jordbruk i konkurrensen med EU:s skattesubventionerade politik och snedvridande av jordbruksmarknaden?
• Hur säkerställer vi den demokratiska processen i förhandlingarna så att beslut och avtal är förankrade?

När Francis förklarade att problemet är att parlamentariker i Södra Afrika inte vet och känner till konsekvenserna av WTO/EPA förhandlingarna – var svaret från våra svenska parlamentariker: ”Det vet inte vi heller!”

På torsdag kväll medverkade vi i ett samtal som blev en livlig debatt i Uppsala Missionskyrka under temat ”Finns det något hopp för Afrika”? Svante Weyler, journalist och författare, hävdade att Afrikas problem handlar om beroendet och solidariteten inom den afrikanska familjen och klanen. Den leder till nepotism och korruption. Demokratin, konkurrensen och ansvarstagande för helheten undergrävs av detta faktum. Vi, som Diakonia, beskylls för att inte våga ta upp detta tema utan hela tiden lägga skulden på andra utomstående aktörer som Världsbanken, IMF och WTO.

Det finns ett stråk av sanning i det Svante Weyler påstår. Det vet jag efter mina sex år i Kongo. Men det sätt han säger det på är örongodis för den som inte vill se sanningen i vitögat och ta ansvar för de missgärningar vi i nord har utsatt de afrikanska folken för: slavhandel, kolonialism, exploatering av råvaror, stöd till diktaturer utifrån eget intresse och så vidare.

Jag väntar t ex på en genomgripande utredning om oljebolaget ELF:s och den franska regeringens ekonomiska och politiska spel i Afrikas konflikter – då talar vi om demokrati.

En dag kommer vi att få betala priset för det vi orsakat i Afrika. Då kommer inte den afrikanska familjens sammanhållning att stå i centrum för problemformuleringen.
Den ena sanningen utesluter inte den andra. Frågan är väl hur vi kan stödja Afrika att delta i den globala utvecklingen genom att på lokalplanet folkbilda och inspirera, och på det globala planet avslöja de onda strukturerna som bara tjänar de rikas egenintressen.

På fredag deltog jag i en konferens arrangerad av Nykterhetsrörelsens bildningsförbund om alkoholen och hälsan i ett globalt perspektiv. Alkohol skapar sjukdomar och ohälsa i sig själv, det är vi medvetna om.

Vi vet att 70 procent av spridandet av hiv/aids sker under alkohol eller drogmissbruk Våldet mot kvinnor och kriminaliteten är direkt kopplat till missbruk. Kunskapen finns där! Men den räcker uppenbarligen inte till för att förändra villkoren. Därför att det finns så starka ekonomiska intressen från producenterna i nord som lägger miljoner och åter miljoner på marknadsföring i utvecklingsländerna och lobbying på regeringarna här hemma.

Fundera och titta t ex på hur varumärket ABSOLUT eller CARSLBERG marknadsförs nästa gång du är ute och reser.

Det diskussionen handlar om är:

• Kapitalismen är som en tiger. Den har stor kraft och potential, men måste tyglas och tämjas utifrån humanitära intressen, annars river den sönder allt
• I Sverige och många andra länder tyglar vi den genom skattelagstiftning, konkurrenslagstiftning, social- alkohol- och hälsolagstiftning, etc.
• Men var finns reglerna som tyglar de ekonomiska intressena på global nivå. Där är ”tigern fri”. Där räcker inte demokratins spelregler till.
• WHO:s mandat om internationell hälsa kontra WTO-intressen om fri handel.
  

Så till Umeå Missionskyrka lördag och söndag med Diakonias kampanj – Var går gränsen?

Det var ett stort engagemang med seminarium om konflikten mellan Israel och Palestina.
Frågeställningen var om vi tror på att fysiska murar skapar trygget, frihet och fred eller att det handlar om att rasera murar av fördomar, hat och hämnd genom dialog och förtroendebyggande åtgärder. Efter det en underbar konsert med kör och orkester med en blandning av svensk och musik från Mellanöstern.

Och så avslutningen – en gudstjänst om den teologiska utmaningen i området. En fråga som blivit så svår i kyrkliga kretsar men påverkar engagemanget och arbetet med fred i området.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, biståndspolitik, EPA, folkhälsa, Israel/Palestina, Världsbanken, IMF, WTO

Stressig process när regeringen ska genomföra landkoncentrationen

Regeringen har beslutat och initierat ett arbete med att koncentrera och fokusera det svenska bilaterala biståndet på ett färre antal länder. Bakgrunden är att biståndsvolymen i kronor såväl som antalet mottagarländer har ökat gradvis under de senaste åren. Därmed finns det enligt regeringen en risk att uppföljningen och effektiviteten blivit sämre. Det är i alla fall arbetshypotesen.

Jag tror att vi är många som kan dela den hypotesen och därför välkomnar ett arbete med fokusering och tydlighet i svenskt bistånd.

Det är en viktig men svår process!

Därför är det förvånande att det som i så många andra fall beträffande denna regering går med en rasande hastighet. Det har varit en forcerad process med förväntningar på ambassader, Sida och UD:s regionala avdelningar att ta fram underlag för de politiska beslut som nu ska beslutas före sommaren. Det finns många hänsyn och parametrar som ska vägas in.

Den här veckan börjar de olika regionala avdelningarna på UD att rapportera sina sammanställningar och underlag till den politiska ledningen för att snabba beslut ska kunna tas före sommaren.

Samtidigt börjar man en process med att skriva en ny Afrikastrategi som ska ligga till grund för den svenska strategin i förhållande till Afrika. Utredningen ska föreläggas riksdagen i höst när alla beslut är tagna beträffande landfokusering och svenska intressen. Var finns effektiviteten i regeringens planering?

Med anledning av att processen nu går in i ett slutskede som präglas av politiska diskussioner och beslut är det viktigt att tänka på följande så att man inte kastar ut ”barnet med badvattnet”.

Det finns idag en bred politisk samstämmighet om att ”Politik för Global Utveckling” ska ligga till grund för Sveriges internationella åtaganden inom alla politik områden. Biståndsministern är inom sitt ansvarsområde tydlig på att demokrati och arbetet med de mänskliga rättigheterna är av högsta prioritet under de kommande åren.

I diskussionerna om landfokusering har nämnts att resurser ska kunna frigöras för ett tematisk fördjupningsarbete, som t ex demokrati och mänskliga rätigheter.

Demokratifrågorna har under många årtionden varit ett svenskt profilområde i det internationella biståndet grundat på den svenska erfarenheten och kompetensen. Det finns få länder som har den unika traditionen och kunskapen. Vi har haft ett brett samförstånd mellan olika aktörer i samhällsbyggandet om demokratins grunder, förutsättningar och spelregler. Erfarenheter grundade på en historik med ett folkligt engagemang genom folkrörelser, ett initiativrikt näringsliv – men också en öppen och fri debatt.

I riktlinjerna från UD har det understrukits i processen med landfokusering, att det kan finnas skäl att stödja icke-statliga aktörer i länder även om förutsättningarna saknas för ett bilateralt (stat-till-stat) samarbete. Det kan handla om fall där utvecklingsarbetet har avbrutits med hänvisning till en uppenbar ovilja från mottagarlandets regering att respektera de mänskliga rättigheternas grundläggande friheter.

Det civila samhället har en viktig roll och uppgift i att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Detta arbete kan sammanfattas enligt följande:

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att förtroenden byggs mellan regeringar och medborgare.

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten.

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ett juridiskt reformarbete sker i landet i enlighet med internationella standard och internationella avtal.

- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption.

- Civila samhället kan folkbilda, delta i debatter om politiska policys och arbeta fram alternativa utvecklingsmodeller.

- Civila samhället kan stödja de grupper som arbetar internt eller i exil för att åstadkomma en demokratisering.

- Civila samhället kan formulera alternativa analyser och politiska förslag.

- Civila samhället kan inspirera till folkligt engagemang och transparenta processer.

- Civila samhället kan genom internationella nätverk och kampanjer i nord/syd skapa global folkbildning /opinion för att påverka berörda regeringar.

- Civila samhället kan möjliggöra för internationellt utbyte och byggande av internationella nätverk så att nationella grupper och organisationer kan få stimulans och stöd i demokratiserings processer.

Diakonia har många goda erfarenheter från denna typ av demokratiarbete från ett fyrtiotal länder som vi arbetar i.

Som t ex i Mozambique där våra samarbetsorganisationer varit drivande i framtagandet av en ny familjelagstiftning för att stärka kvinnors rättigheter och en ny lagstiftning för att skydda hiv/aids sjukas medborgerliga rättigheter. Andra exempel är Diakonias avgörande betydelse i arbetet med sanningskommissionerna i Paraguay och Peru.

För att säkerställa ett fortsatt svenskt stöd till demokrati och MR-arbetet i länder där Sverige fasar ut det bilaterala biståndet föreslår Diakonia att regionala fonder upprättas. Syftet med dessa fonder kan sammanfattas enligt följande:

- Stöd till det civila samhället, dess nationella partners och internationella nätverk för att fördjupa demokratin och MR-arbetet i nya och sköra demokratier enligt ovanstående som t ex i Kambodja, Honduras, Nicaragua, Congo, Burkina Faso etc.

- Stöd till Sanningskommissioner som t ex i Peru, Colombia och Kambodja.

- Stöd till FN:s ombudsmän och rapportörer i olika delar av världen.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokrati, landkoncentration, mänskliga rättigheter