Den 8 februari försökte jag resa in i Gaza. Tillsammans med ett par kollegor skulle vi besöka partners, inventera behoven och ha möten med FN och Röda korset på plats. Jag kom dock inte längre än till gränsstationen. Där stoppades jag av israeliska gränsvakter som upplyste mig om att jag, till skillnad från mina kollegor, inte fått min ansökan om inresetillstånd beviljad. Något skäl kunde de inte uppge. Efter ett par telefonsamtal och ännu mer väntan fick jag veta att jag stoppats av ”säkerhetsskäl”. Inga förklaringar om varför. Under några timmar fick jag ett smakprov på det godtycke och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag.
Medan mina kollegor passerade in genom det välbevakade gränsstängslet för att ta del av människors berättelser och vittnesmål fick jag själv vända tillbaka till Jerusalem. Där träffade jag FN-personal, människorättsaktivister, representanter för kyrkorna och personer som hunnit besöka Gaza efter kriget. Alla vittnar de om samma sak – att flagranta brott mot krigets lagar har begåtts mot civilbefolkningen. På kvällen pratade jag med våra palestinska kollegor i Gaza city via videolänk.
Trots att de själva varit rädda, trötta och drabbade på olika sätt har de under hela kriget arbetat dag och natt med att dokumentera och samla in vittnesmål. Mitt i kaoset, och många gånger med fara för eget liv, har de sökt upp skadade och anhöriga. Lugnt och metodiskt har de samlat in uppgifter. Namn. Ålder. Kön. Plats för attacken. Konsekvenser och skador.
En kvinna berättade hur hon, när en stridsvagn närmade sig huset, gick ut på gatan viftandes med en vit näsduk. Med sig hade hon sina två döttrar. Soldaten i stridsvagnen öppnade eld och en av flickorna dog omedelbart. Medan den andra låg skadad på marken kom pappan i familjen utrusande. Förtvivlad lyfte han upp sin blödande dotter i famnen och sprang mot den häst och vagn som kom mot dem längre bort på gatan. Då lyfte soldaten åter sitt gevär och sköt. Först hästen och sen mannen som körde.
Ingen jag träffade vill längre höra talas om en tvåstatslösning. Ingen vill ta ordet fred i sin mun. För många ligger en fredlig lösning på konflikten så oerhört långt bort just nu att det inte ens är möjligt att föreställa sig. Orden tog slut. Till slut satt vi bara tysta tillsammans.
Behoven i dagens Gaza är så stora och omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Bristen på mat och vatten är ett hälsoproblem i sig. Trots att en skör vapenvila råder och Israel har börjat släppa in hjälpsändningar hindras FN fortfarande i sitt arbete. 900 000 människor är i behov av matpaket men bara 30 000 ransoner per dag får föras in. En miljon människor är traumatiserade och behöver psykosocial hjälp. Flera tusen svårt skadade människor behöver behandling och tusentals familjer är utan tak över huvudet. Många känner sig fullständigt övergivna.
Nu måste resten av världen agera. De ansvariga på bägge sidor måste ställas till svars för de brott som begåtts mot civila i det här kriget. Oberoende utredningar behöver tillsättas. Om FN, EU och resten av världen förblir tysta nu kommer vi aldrig mer att kunna tala om internationell humanitär rätt med någon som helst trovärdighet.
Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia
Till Diakonias webbplats med mer information om Diakonias arbete i Gaza efter kriget
Till Diakonias webbplats och vår förbön efter kriget i Gaza
skip to main |
skip to sidebar
