En doft av Jasmin

Försök påminna er doften av jasmin. Det inte bara luktar gudomligt gott, det är en doft man längtar efter. Just när försommaren är som intensivast, just när syrenerna håller på att blomma över så kan man de vackraste och mest stilla av kvällar känna hur luften fylls av jasminens (eller schersminen som är vanligast i norden) fantastiska doft.
Det brukar vara en sådan kväll när natten är som ljusast, en sån kväll man stoppar undan i sitt minne att tänka på när det är som mörkast och kallast.
Det är såna dagar och kvällar man önskar att alla människor på jorden fick uppleva.

Men det finns de som önskar att doften av Jasmin aldrig skall nå andra människor, det är mellanösterns korrumperade härskare.
De diktatorer som vi i de rika länderna ställt oss bakom, där vi blundat när de roffat åt sig av sina folks tillgångar, där vi varit tysta när de kränkt sina befolkningars rättigheter, där vi sålt de vapen som de använt att förslava sina länder.

Men, nu sitter de där, trots alla sina vapen så sipprar doften av Tunisiens jasminrevolution ut till folken i mellanöstern . Samma doft av jasmin som despoterna nu fruktar. Trots brutala säkerhetstjänster, trots censurerade media, trots undantagstillstånd så letar sig en doft av jasmin och frihet ut till de förtryckta.

Utmaningarna är tyvärr många, åratal av vanstyre har skapat en enorm fattig underklass och bara några få rika, en utbildad medelklass som skulle kunna stabilisera utvecklingen och motverka extremism är svag.
Skulle en demokratiskt vald ledare ta över makten kommer enorma förväntningar på snabba förändringar skapa grogrund för bakslag, och i skuggorna lurar alltid extrema krafter beredda att ta över eller underminera varje demokratisk ambition.

Men precis som man kan drömma om en vacker sommarkväll när jasmindoften stilla sprider sig så måste man få ta sig privilegiet att drömma om vart mellanösterns jasmindoft kan föra.
Tänk om Tunisiens folk skulle få slippa se den diktator de störtat ersättas av nya despoter, tänk om de skulle slippa intoleranta religiösa ledares inflytande utan istället skulle vinna en riktig demokrati.
Vilken seger för Tunisiens folk, och vilken inspiration för en region där rättvisa och demokrati så länge förnekats dess invånare.
Vilken ironi att detta också händer samtidig som högerextremisterna i Israel gör allt för att inskränka den publika debatten och yttrandefriheten.
Och till sist vilken svår fråga för oss i de rika demokratiska staterna den dag mellanösterns folk kan njuta av sin frihet. Hur skall vi förklara åratal av support till despoterna, åratal av tystnad inför orättvisorna och övergreppen, och inte minst regelbundna vapenleveranser till mellanösterns förtryckare?

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Är bosättningar viktigare än fred, är tystnad viktigare än demokrati?

I natt upphörde israeliska regeringens byggstopp för de illegala bosättningarna. Ett enigt världssamfund har krävt att Israel måste sluta kolonisera det ockuperade palestinska territoriet, det är också ett av de grundläggande kraven på Israel i den så kallade färdplanen för fred.

Detta sker samtidigt som Israel försöker stoppa palestiniernas möjligheter till fredliga protester mot ockupationen, det senaste offret är den palestinska människorättsaktivisten Abdallah Abu Rahmah’s som Israel fängslat för han organiserat i protester mot Israels illegala barriär. En annan anklagelse är att Abu Rahmah bedrivit hets mot Israel, detta skall ha skett genom att han samlat in rester av Israeliska projektiler och tårgasgranater som dokumentation för den Israeliska arméns metoder.

Arresteringen av Abu Rahmah har upprört många demokratiska stater och bland annat EU har genom sin utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton uttryckte stor oro för fallet Abu Rahmah.

Det är dock inte bara för palestinierna man kan känna oro. Frågan som ställs i omvärlden blir mer och mer vilken typ av stat Israel strävar efter att vara. Hur värderar man egentligen sig egen befolknings säkerhet när möjligheterna att kvadratmeter för kvadratmeter stjäla och exploatera palestinsk mark är viktigare än fred? Hur ska palestinierna uppfatta ett Israel som inte ens tillåter fredliga protester mot landstölder från bosättare, från Israeliska myndigheter eller övergrepp från Israels militär?

Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

"Jag vet att aktivisternas budskap nått hela världen"

Diakonia har intervjuat Shirin Al Shobaki. Hon lever i Gaza och arbetar som kommunikatör på den palestinska människorättsorganisationen Al Mezan, som är en av Diakonias samarbetspartner. Diakonia ställde tre frågor till Shirin.

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.

Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.

Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.

Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.

Israel måste sluta ljuga om Ship To Gaza!

När de första internerade personerna från Ship to Gaza-konvojen nu börjar släppas blir det också tydligt varför de fängslades och isolerades. Genom att tysta alla andra röster från en kontroversiell händelse kan den starkare parten kontrollera nyhetsflödet under de första kritiska timmarna. Har man dessutom tur så har då de största rubrikerna redan satts och andra beskrivningar av verkligheten hamnar i bästa fall inte på förstasidan.

Genom att tvinga in fartygen i Ship to Gaza-konvojen till Israel, ta ifrån människor deras telefoner och inte låta någon träffa advokater eller diplomater kunde Israel vinna värdefull tid och under nästan ett dygn regissera nyhetsrapporteringen från attacken på hjälpkonvojen.

Israel har förmedlat en bild där deras soldater inte skulle ha initierat några våldsamheter utan blivit oförklarligt angripna.

När den svenske riksdagsledamoten Mehmet Kaplan i natt återvände från sin fångenskap i Israel kunde han berätta om hur obeväpnade besättningsmedlemmar utsattes för chocker från elpistoler (stun Guns) och beskjutning på nära håll från Paintgevär. Kaplan beskriver hur besättningen på det grekisk/svenska fartyget Sofia inte gjorde något våldsamt motstånd utan informerade angriparna om att de var på ett fartyg under EU-flagg, på internationellt vatten och att soldaterna iförda rånarluvor inte hade rätt att befinna sig ombord.
Det intressanta är att Israel tidigare under tisdagen meddelade att soldaterna inte mötte våldsamt motstånd på mer än ett fartyg, och att dessa bordningar gick lugnt till, vilket bekräftar Kaplans uppgifter.
Vad Israel inte nämnde var att man brutalt misshandlade människor på de fartyg man uppger bordningen gick lugnt till. Soldaterna har dessutom tagit plånböcker, telefoner och kameror utan att dessa har återlämnats.

Man kan verkligen fundera över hur Israels militärmakt definierar att något gått lugnt till, när det utbryter slagsmål så är det uppenbarligen inte lugnt. Men när soldaterna misshandlar obeväpnade civila som inte slår tillbaka är all "lugnt".

Det som har hänt är ovärdigt en demokratisk stat. Ett anfall mot civila fartyg på internationellt vatten är under inga förhållanden acceptabelt. Men de fakta som nu kryper fram är så djupt chockerande att det är svårt att överblicka konsekvenserna.

Hur skall någon nu kunna lita på andra uppgifter från Israel?

De närmaste dagarna kommer förhoppnings ge mera klarhet i denna tragedi, men redan nu har Israels förklaringar visat sig innehålla rena lögner kring angreppen på andra fartyg i konvojen.
När nu det inte bara är Israels version som är tillgänglig hoppas jag att media har sparat utrymme för sanningen om den tragedi som utspelades på östra Medelhavet i förrgår morse.


Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

Världssamfundet måste ta sitt ansvar

Diakonia och våra samarbetsorganisationer i Gaza fördömer Israels attack mot Ship to Gaza.

- Om det dessutom är sant att attacken skedde på internationellt vatten, har Israel begått ett avskyvärt dåd och det är oerhört viktigt att de ansvariga snarast ställs inför rätta, säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia och Issam Younis, generalsekreterare på människorättsorganisationen Al Mezan i Gaza.

Nattens händelser sätter återigen fokus på Israels illegala blockad av de 1,5 miljoner människor, de flesta civila, som lever i Gaza.

Blockaden utgör en kollektiv bestraffning och det är välkänt att blockaden bara drabbar civilbefolkningen, medan de militanta grupperna i Gaza drar politisk och ekonomisk nytta av situationen.

Nu är det dags för världssamfundet ta sitt ansvar. Blockaden måste brytas.

- Nästa Ship to Gaza skall inte komma från aktivister utan från Europas stater, säger Bo Forsberg.

Blockaden: ett övergrepp mot Gazaborna, ett fiasko för Israel

I samband med att Ship To Gaza-konvojens åtta fartyg påbörjat sin resa mot Gaza börjar också den offentliga debatten om blockadens effekter ta fart i Israel.

Bland sakkunniga, även israeler som jobbat konkret med Gaza, har det sen länge varit känt att blockaden utvecklats till ett fiasko för Israel. Hamas, som blockaden skulle ha riktat sig emot, klarar sig utmärkt. Deras ledare och aktiva saknar ingenting av livets goda och drar istället både politisk och ekonomisk nytta av blockaden. Gazas civilbefolkning lider däremot av brist på varor och förnödenheter. De kan inte resa, hälsovården är osäker då sjukhusen inte kan fungera utan material och reservdelar och överlag har det civila samhället fallit samman.

Alternativet är naturligtvis att köpa dyra smuggelvaror från tunneltrafiken, något som många inte har råd med. Andra har kanske pengar, men vill inte stödja Hamas som skalar av en rejäl vinstandel på allt som smugglas.

I den israeliska tidningen Haaretz talar man klarspråk på ledarsidan den 25 maj. Blockaden försvagar inte Hamas, blockaden hjälper inte för att få den fångne israeliske soldaten Gilead Shalit fri. Israel har kört fast i ett dike medan verkligheten rullat vidare…

Samtidigt medger Yigal Palmor, talesman på israeliska UD, att konvojen inte kan ses som ett säkerhetshot, men den måste stoppas för att inte bli en ”propagandaseger”. Till syvende och sist handlar blockaden alltså inte om säkerhet eller att gynna en en demokratisk utveckling i Mellanöstern, utan om prestige.

Den här debatten behövs. Blockaden gynnar idag enbart israeliska politiker, Fatahpolitiker på Västbanken och i Egypten som vill slippa erkänna sina misstag, och den gynnar extrema krafter i Gaza som stärks i sitt inflytande och i dagsläget har fri tillgång till pengar och alla vapen de kan önska sig.

Nu är det bara att hoppas att alla agerar förnuftigt:
- Israel har som ockupationsmakt rätt att inspektera men inte att hindra fartygen, alltså kan man försäkra sig om att inga vapen finns ombord innan de angör Gaza.
- Aktivisterna ombord på fartygen kan med alla medel visa att man är där för civilbefolkningen och civila organisationer, men bojkotta aktiviteter och möten med Hamas.
- Världsamfundet, EU och USA kan omedelbart följa exemplet och skicka egna fartyg för att öppna handelsvägarna och kommunikationen med Gaza.

Det om något skulle gynna säkerheten för både israeler och palestininer, och inte minst en demokratisk utveckling i Mellanöstern.

Ship to Gaza-projektet har redan innan det nått fram blivit en framgång för aktivisterna på båtarna då de faktiskt lyckats med det som vi humanitära aktörer, israeliska experter och militärer, internationella samfundets representanter misslyckats med; Nämligen att berätta vilket humanitärt, politiskt och säkerhetsmässigt fiasko blockaden mot Gaza utvecklats till.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer, Diakonia

PS! Uppdatering torsdag den 27 maj:
Flera israeliska tidningar uppger att Israel officiellt erbjuder båtarna att angöra en israelisk hamn och att samtliga varor därfrån skall föras in i Gaza. Att Israel nu erbjuder att slopa sina bizarra listor som förbuder allt från vissa kryddor, ritblock, reservdelar för sjukvården till godis för Gazas barn är ytterligare en framgång för Ship To Gaza.
Två frågor återstår fortfarande;
- Varför kunde man inte erbjudit detta när FN och biståndsorganisationerna sedan länge påpekat både behoven i Gaza. Att neka Gazas barn lördagsgodis varken stoppar raketer från extremisterna eller får Gilead Shalit fri.
- Varför nu inte ta det naturliga beslutet att låta fartygen istället gå direkt till Gaza, upphäva den meningslösa blockaden och istället samarbeta för en internationell kontrollrutin mot vapensmuggling. Då kan dessutom omvärldens skattebetalare som betalar för biståndet till Gaza slippa Isarels bizarra policy tvinga ex. EU att köpa viktiga förnödenheter från israeliska leverantörer.
Och inte minst, genom att öppna för naturlig export och handel kommer Gazaborna inte tvingas leva på humanitärt bistånd framöver.

Anden i lampan analyserar Mellanösternpolitiken

Kvinna framför resterna av sitt rivna hus i Östra Jerusalem. Bild: Aida Alibegovic

I Jerusalem har just en av mina palestinska kollegor fått reda på att deras lägenhet skall rivas i Israels senaste offensiv mot den palestinska befolkningen i Jerusalem. Officiellt heter det som alltid att man skall riva hus som byggts utan bygglov, men av en märklig slump så får palestinier så gott som aldrig några bygglov, inte ens på mark som de själva äger. De israeliska bosättarna på ockuperad mark slår däremot gärna ner sina bopålar på mark som stulits från palestinierna, när de hållit fast vid marken ett tag så drar staten dit elektricitet, vägar och annan samhällsservice. 2 olika folk, 2 olika tillvägagångssätt.

Östra Jerusalem är extremt trångbott och när man nu river palestiniernas bostäder så går hyrorna upp till fantasinivåer för de hus som blir kvar. Valet som återstår är att lämna sin hemstad Jerusalem och flytta öster om muren.

Detta är bara delar i det ekonomiska krig som Israel ständigt bedriver mot den palestinska befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem. Bygglov, resemöjligheter, pensionspengar, samhällsservice, vem man kan gifta sig och leva med är bara några exempel på områden där Israel obstruerar möjligheterna till ett vanligt liv. Som en palestinier uttryckte det:
- Israel ser till att allt är svårt för oss palestinier, utom en sak, att flytta.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Israel själva kallar politik för "demografisk balans". När man frågar om bakgrunden till trakasserierna så brukar tjänstemännen på Jerusalems kommunförvaltning förklara att man anser det viktigt att minst 72 procent av befolkningen i Jerusalem skall vara judisk och då är man orolig för att de kristna och muslimska araberna föder fler barn.

En annan märklig del av den ekonomiska krigföringen är hur man hindrar handel mellan de palestinska områdena. Palestinier i Jerusalem får inte handla något i Ramallah där priserna är lägre. En taxichaufför berättade hur man fått sin hämtlunch han köpt vid en körning till Ramallah beslagtagen när han skulle passera en israelisk checkpoint.
- Skall du handla något så skall du göra det på vår sida om muren, fick han veta.

För israeler är det kriminellt att skicka sina bilar på reparation till Ramallah, eller att köpa byggmaterial, eller andra varor därifrån. Detta handlar alltså inte om att ta in materialet i Israel utan om kommunikation mellan olika palestinska områden mellan vilka Israel satt upp spärrar.

Det går inte låta bli att undra om Israel helst vill ha palestinier som driver restauranger, företag och lagar bilar, eller palestinier som bygger raketer? Å ena sidan talar man vackert om ekonomiskt samarbete, å andra sidan underminerar man vardaglig ekonomisk utveckling som är ett av de bästa medlen mot extremism.

Något som utvecklas hela tiden är dock palestiniernas galghumor om livet i ”Absurdistan” som de själva kallar de ockuperade områdena och Israels regelverk. Vill man höra de allra senaste skämten så skall man fråga taxichaufförerna som lägger en ära i att vara uppdaterade, här kommer den senaste:
En köpman i Hebron hittade en gammal oljelampa. När han skulle putsa den visade det sig vara Alladins lampa som återfunnits (vi är ju i Mellanöstern). Anden uppenbarade sig plötsligt och sade till den förvånade köpmannen: - På grund av de dåliga tiderna så får du bara en önskan, men då får du önska dig vad du vill… Köpmannen tänkte en stund sen sade han: - O ande, det är dåliga tider för mig. Hela stan är avspärrad och jag kan inte sälja mina varor, men jag har hört att Kina är världens största marknad, jag önskar mig en väg mellan Hebron och Kina, en tvåfilig väg så våra lastbilar kan köra åt båda hållen och mötas utan att behöva stanna.

Nu blev Anden tyst en stund, sen sa han: – Kära köpman, det var en vacker önskan, men du måste förstå att Kina är mycket fjärran från Hebron, det är mycket mycket svårt att bygga en sådan väg. Jag vet att jag sa att du fick önska dig allt, men kan du inte välja någon enklare.

Köpmannen som var en vänlig själ förstod att han begärde mycket av Anden och sade istället: - Vördade Ande, du ser att vårt liv är svårt ibland, men vem är jag att klaga, men jag skulle bli så glad om du kunde ingjuta lite förnuft hos ledare som Netanyahu, Abbas, Lieberman, Zahhar, även om du kanske inte kan förvandla dem till goda människor så kanske du bara kan ge dem lite förnuft och medmänsklighet.

Nu blev anden tyst en stund igen innan han tog till orda och sa: - Kära köpman, hur var det nu med vägen, ville du ha tre eller fyra filer...

Gaza: Vi får inte förbli tysta

Den 8 februari försökte jag resa in i Gaza. Tillsammans med ett par kollegor skulle vi besöka partners, inventera behoven och ha möten med FN och Röda korset på plats. Jag kom dock inte längre än till gränsstationen. Där stoppades jag av israeliska gränsvakter som upplyste mig om att jag, till skillnad från mina kollegor, inte fått min ansökan om inresetillstånd beviljad. Något skäl kunde de inte uppge. Efter ett par telefonsamtal och ännu mer väntan fick jag veta att jag stoppats av ”säkerhetsskäl”. Inga förklaringar om varför. Under några timmar fick jag ett smakprov på det godtycke och den förnedring som palestinier utsätts för varje dag.

Medan mina kollegor passerade in genom det välbevakade gränsstängslet för att ta del av människors berättelser och vittnesmål fick jag själv vända tillbaka till Jerusalem. Där träffade jag FN-personal, människorättsaktivister, representanter för kyrkorna och personer som hunnit besöka Gaza efter kriget. Alla vittnar de om samma sak – att flagranta brott mot krigets lagar har begåtts mot civilbefolkningen. På kvällen pratade jag med våra palestinska kollegor i Gaza city via videolänk.

Trots att de själva varit rädda, trötta och drabbade på olika sätt har de under hela kriget arbetat dag och natt med att dokumentera och samla in vittnesmål. Mitt i kaoset, och många gånger med fara för eget liv, har de sökt upp skadade och anhöriga. Lugnt och metodiskt har de samlat in uppgifter. Namn. Ålder. Kön. Plats för attacken. Konsekvenser och skador.

En kvinna berättade hur hon, när en stridsvagn närmade sig huset, gick ut på gatan viftandes med en vit näsduk. Med sig hade hon sina två döttrar. Soldaten i stridsvagnen öppnade eld och en av flickorna dog omedelbart. Medan den andra låg skadad på marken kom pappan i familjen utrusande. Förtvivlad lyfte han upp sin blödande dotter i famnen och sprang mot den häst och vagn som kom mot dem längre bort på gatan. Då lyfte soldaten åter sitt gevär och sköt. Först hästen och sen mannen som körde.

Ingen jag träffade vill längre höra talas om en tvåstatslösning. Ingen vill ta ordet fred i sin mun. För många ligger en fredlig lösning på konflikten så oerhört långt bort just nu att det inte ens är möjligt att föreställa sig. Orden tog slut. Till slut satt vi bara tysta tillsammans.

Behoven i dagens Gaza är så stora och omfattande att det är svårt att veta var man ska börja. Bristen på mat och vatten är ett hälsoproblem i sig. Trots att en skör vapenvila råder och Israel har börjat släppa in hjälpsändningar hindras FN fortfarande i sitt arbete. 900 000 människor är i behov av matpaket men bara 30 000 ransoner per dag får föras in. En miljon människor är traumatiserade och behöver psykosocial hjälp. Flera tusen svårt skadade människor behöver behandling och tusentals familjer är utan tak över huvudet. Många känner sig fullständigt övergivna.

Nu måste resten av världen agera. De ansvariga på bägge sidor måste ställas till svars för de brott som begåtts mot civila i det här kriget. Oberoende utredningar behöver tillsättas. Om FN, EU och resten av världen förblir tysta nu kommer vi aldrig mer att kunna tala om internationell humanitär rätt med någon som helst trovärdighet.

Bo Forsberg, generalsekreterare, Diakonia

Till Diakonias webbplats med mer information om Diakonias arbete i Gaza efter kriget
Till Diakonias webbplats och vår förbön efter kriget i Gaza