Spanien visar vägen – när följer Sverige efter?

Som vi tidigare har skrivit om är det djupt problematiskt att Världsbanken har och kan komma att få ännu mer kontroll över stödet till klimatanpassning i utvecklingsländerna. Hittills har banken inte visat sig vara någon klimatvänlig bank, den har ett odemokratiskt styrelsesätt och projekten som banken genomför har alltför ofta inslag av toppstyrning och villkorande.

Men för finansiering av klimatanpassning finns ett alternativ, en institution med det passande namnet Anpassningsfonden. Fonden är underställd Kyotoprotokollet och är därmed knuten till FN:s klimatkonvention. Hittills har fondens bidrag kommit från en avgift på 2 % från CDM-projekt. Även i Anpassningsfonden är dock Världsbanken inblandad, men bara som förvaltare av pengarna.

Anpassningsfonden har ett antal fördelar: i dess styrelse har mottagarländerna majoritet, fondens möten präglas av transparens och finansieringen kommer genom särskilda ”genomförandeorgan” på ett direkt sätt och i enlighet med ländernas egna prioriteringar att bidra till klimatanpassning för fattiga och utsatta människor. Under den senaste månaden har man godkänt de första nationella och multinationella ”genomförandeorganen”.

Det är alltså fullt möjligt att stödja Anpassningsfonden och det är väldigt glädjande att Spanien valt att göra just detta. EU:s ordförandeland väljer att ge 45 miljoner euro.

Spaniens beslut att stödja Anpassningsfonden är självklart bra eftersom fattiga människor redan nu drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser, men det sätter också press på andra rika länder att göra samma sak. Det sänder en stark signal om att man har tilltro till fonden och att Världsbanken inte är det enda alternativet. Dessutom kan det komma att öka förtroendet mellan rika och fattiga länder, som starkt föredrar finansiella institutioner som ligger under FN:s klimatkonvention.

Den svenska regeringen hävdar ofta i klimatsammanhang att man går före och visar vägen för andra. Nu har EU:s ordförandeland vågat ta ställning för en mer legitim institution för klimatstöd till fattiga människor. När följer Sverige?

Klimatfinansieringen: FN bör styra - inte Världsbanken

Med mindre än två månader kvar till Köpenhamnsmötet pågår intensiva förhandlingarna om ett klimatavtal. Det handlar om att sätta upp mål för utsläppsminskningar, de legala formerna för ett avtal och inte minst hur finansieringsfrågan ska lösas. När det gäller det sistnämnda handlar diskussionen i hög grad om hur mycket pengar som behövs. Men minst lika viktigt att komma fram till är hur pengarna ska kanaliseras. Vem ska sköta utbetalningen av stöd till fördämningar mot översvämningar i Moçambique, mindre utsläpp från pappersfabriker i Brasilien eller orkansäkrade hus i Thailand? Förslagen är många, och sammanfattas väl i rapporten Klimatnotan, men något som väcker oro bland folkrörelserna är de förslag som syftar till att ge Världsbanken en viktig roll i klimatfinansiering. Att använda sig av Världsbanken är problematiskt av ett antal skäl.

För det första är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Världsbanken och dess tvillinginstitution IMF har under lång tid kritiserats av det civila samhället. Folkrörelser i både Nord och Syd har ifrågasatt det faktum att institutionernas styrelseskick, där inflytande beror på ekonomisk styrka, är djupt odemokratiskt. Diskussionen om styrelseskicket och frågan om utvecklingsländernas inflytande i de internationella finansiella institutionerna är högst aktuell. Små framsteg har gjorts för att öka inflytandet, men mycket återstår innan en reell förändring sker mot ett ökat demokratiskt styre.

För det andra ser många utvecklingsländer med misstro på Världsbanken och IMF. Sedan 1980-talet har Världsbanken och IMF haft stort inflytande på många av världens utvecklingsländers ekonomiska politik. Stark kritik har riktats mot institutionernas alltför snäva analyser av de ekonomiska och politiska förhållandena i dessa länder och de policyimplikationer som analyserna lett fram till. Ett exempel som Diakonia tidigare tagit upp i kampanjen ”Tro, hopp och Hiv” är IMF:s strikta penningpolitik som lett till minskat utrymme i statsbudgetar för hiv och aids-bekämpning. Sådan politik har under de senaste decennierna förbrukat många av utvecklingsländernas förtroende för institutionerna. Att då föra fram Världsbanken som en av de viktigaste kanalerna för klimatfinansiering är inte bara tvivelaktigt i sak, utan leder också till att förhandlingarna för att nå ett klimatavtal blir än mer låsta.

För det tredje är förtroendet för Världsbanken som klimatbank lågt. Även om man på senare tid glädjande nog meddelat att en översikt av sin miljö- och klimatpåverkan kommer att ske präglas institutionens investeringar i energisektorn av fokus på fossila energilösningar. Noterbart är att enligt Bank Information Center ökade Världsbanksgruppen under 2008 sin finansiering av fossila bränslen med 102 %, medan satsningarna på förnyelsebar energi endast ökade med 11 %.

Alternativet till de internationella finansiella institutionerna är självklart att tydligt placera kontrollen över klimatfinansiering hos FN:s klimatkonvention. Det går inte att förneka byråkratiska trögheter och det faktum att geopolitik är en del av FN:s vardag. Men FN-systemet har en tydligare demokratisk profil, högre anseende hos utvecklingsländerna och större trovärdighet när det gäller klimatfrågan. Som Diakonia tidigare bloggat om så måste Världsbanken bli en del av klimatfrågans lösning. Men när det gäller kontrollen över klimatfinansieringen i de pågående förhandlingarna bör Sverige som EU:s ordförandeland verka för en större roll till FN och en mindre till Världsbanken, det omvända är fel i sak och oklokt i dagens låsta förhandlingsläge.

I finanskrisens skugga - Diakonia i Washington

De blommande körsbärsträden i Washington står i bjärt kontrast till allvaret i de frågor som diskuteras inför de stundande IMF- och Världsbanksmötena i helgen. När de officiella delegationerna träffas på 2009-års vårmöten för de båda institutionerna är det den globala finanskrisen som står i centrum.

På ett möte med diverse toppchefer från Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken talades om konsekvenserna av krisen för utvecklingsländer. Det är en mörk bild som tecknas. Effekterna av finanskrisen är nu kännbara i Afrika och andra utvecklingsländer. En minskad efterfrågan av varor som dessa länder exporterar, i kombination med prisfall, leder till minskade inkomster. De pengar migrantarbetare skickar hem förväntas minskat kraftigt och likaså även biståndet. Kort och gott står fattiga länder inför allvarliga finansieringsunderskott som konkret betyder mindre pengar till fattigdomsbekämpning - detta i ett skede när behoven av stöd ökar.

Utvecklingsländer, som inte skapat krisen, är helt klart de som drabbas värst av den. Enligt Världsbanken förväntas ca 50 miljoner fler människor hamna under fattigdomsstrecket på grund av krisen.

G20-mötet (se tidigare blogg) enades i början av april om en rad åtgärder för att stimulera den globala ekonomin. Vårmötena här i Washington kommer till stor del att handla om hur G20-paketet ska omsättas i praktiken där framförallt IMF getts en ledande roll i att kanalisera stimulansåtgärderna.

Det råder stora oklarheter kring hur mycket av de 750 miljarder dollar som IMF, enligt G20, ska förfoga över som faktiskt kommer gå till de fattigaste länderna. Analyser av nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i, visar att de verkar handla om en mycket liten del (ca 24 miljarder dollar). Detta kan jämföras med ett betalningsbalansunderskott som för 38 av de fattigaste länderna 2009 kan komma att uppgå till 216 miljarder enligt IMF:s siffror. Det råder dock mycket oklarheter och diskussionerna blir lätt mycket tekniska, tex kring en försäljning av IMF:s guld som skulle kunna generera nya pengar. Det finns också en stor farhåga att mer pengar utlovas i retoriken, men inte realiseras i praktiken. Fortfarande har de biståndslöften som gavs på G8-mötet i Gleneagles 2005, inte infriats.

Det finns en del reformer som IMF gjort, som ett svar på finanskrisen och som civila samhället välkomnar; mer resurser i form av lån med låga räntor och IMF har också fasat ut det som kallas ”Structural Performance Criteria”, vilket betyder mer flexibla lånevillkor (dock ej oansvarsfulla, vilket vi inte vill se!).

Men det finns anledning till oro. På ett övergripande plan handlar de åtgärder som G20 enades om, och som nu diskuteras på vårmötena, i stort om att fixa till systemet för att återgå till det som varit. Den politik, eller snarare brist på den, och de institutioner som var med och skapade krisen kan inte utan omfattande reformer vara lösningen på den. Här finns en grundläggande kritik om att IMF och Världsbanken styrs av en liten grupp rika länder medan fattiga länder, trots reformer, har lite att säga till om.

Finanskrisen borde rimligen ses som en unik möjlighet att skapa en vision om en ny ekonomisk världsordning som är mer hållbar socialt och miljömässigt. Denna fråga lyser än så länge med sin frånvaro i Washington, såvida den inte är gömd bakom alla tekniska förkortningar…

Penny Davies, expert finansiering för utveckling, Diakonia

Inför toppmöte om en ny internationell finansiell struktur - möjliggör en öppen och demokratisk process!

Den 15 november har USA:s president kallat medlemsländer i den så kallade G20 gruppen* till ett möte för att i kölvattnet av den globala finansiella krisen diskutera hur ett nytt finansiellt system och regelverk ska se ut. Mötet går under namnet "Bretton Woods II", vilket anspelar på den första Bretton Woods-konferensen som hölls i orten med samma namn 1944, efter andra världskriget, med syfte att förbättra mellanstatligt ekonomiskt och monetärt samarbete. Konferensen födde fram Internationella Valutafonden (IMF) och Världsbanken, dessa giganter som på gott och ont spelat en så stor roll i utvecklingsländer, och som går under namnet Bretton Woods-institutionerna.

Konferensen den 15 november är den första i det som förmodligen kommer att bli en serie möten för att "rita om kartan" av det internationella finansiella systemet. Flera ledare runtom i världen har pekat på behovet av ett sådant möte.

Och visst behövs det ett möte för att skapa ett finansiellt regelverk och inte minst internationella finansiella institutioner som på ett mycket bättre sätt kan möta de utmaningar vi står inför. Och framförallt institutioner som är mer demokratiska. Dagens Bretton Woods-institutioner styrs av rika länder medan fattiga, som påverkas mest av besluten som fattas i Världsbanken och IMF, har mycket lite att säga till om.

Problemet med mötet den 15 november är just att det återigen är en liten klick rikare länder som bjuds in, medan resten utesluts. Även om den finansiella krisen startade i rika "Nord"-länder kommer den att slå mycket hårt mot utvecklingsländer. Alla länder som berörs borde naturligtvis få vara med i processen att förändra den internationella finansiella arkitekturen. Detta kan inte lämnas åt en "liten klubb av eliter".

Inför mötet har folkrörelser tagit fram ett upprop med ett antal krav, som även Diakonia skrivit under. Vi är positiva till att ett möte med syfte att forma en ny internationell finansiell arkitektur hålls, det är på tiden! Men uppropet påpekar att ett sådant möte måste:

• inkludera och möjliggöra deltagande av alla världens regeringar;


• inkludera representanter från det civila samhället, medborgare och andra intressenter;
  
• ha en tydlig tidsplan och process för regionala konsultationer, speciellt med dem som drabbas hårdast av den finansiella krisen;


• vara vittomfattande och hantera flera frågor och institutioner;
  
• vara transparent - förslag och resultat bör göras offentliga och bör kunna diskuteras i god tid före mötet.

Uppropet har på kort tid fått över 1500 undertecknare och finns på engelska, franska, spanska, italienska och portugisiska. Även privatpersoner kan skriva under, du hittar det på: http://www.choike.org/bw2/

* G20 består av de rika G7-länderna plus Argentina, Australien, Brasilien, Kina, Indien, Indonesien, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet och EU. IMF och Världsbanken deltar också.

Penny Davies

Demokrati är folkligt engagemang och en öppen debatt

I slutet av förra veckan medverkade jag i en rad debatter, konferenser och möten som alla handlade om demokrati, men utifrån väldigt olika aspekter och nivåer.

På onsdagen träffade vi tillsammans med Mr Francis som arbetar för Economic Justice Network (ett nätverk bestående av 11 nationella ekumeniska kyrkoråd i Södra Afrika) representanter från olika partier i riksdagen. Syftet med dessa möten var att förklara konsekvenserna av de regionala handelsavtal som EU diskuterar med länderna i Södra Afrika.

Huvudpunkterna var:

• Hur kan vi säkerställa att de afrikanska länderna kan driva en egen ekonomisk politik, kan skydda sitt eget jordbruk i konkurrensen med EU:s skattesubventionerade politik och snedvridande av jordbruksmarknaden?
• Hur säkerställer vi den demokratiska processen i förhandlingarna så att beslut och avtal är förankrade?

När Francis förklarade att problemet är att parlamentariker i Södra Afrika inte vet och känner till konsekvenserna av WTO/EPA förhandlingarna – var svaret från våra svenska parlamentariker: ”Det vet inte vi heller!”

På torsdag kväll medverkade vi i ett samtal som blev en livlig debatt i Uppsala Missionskyrka under temat ”Finns det något hopp för Afrika”? Svante Weyler, journalist och författare, hävdade att Afrikas problem handlar om beroendet och solidariteten inom den afrikanska familjen och klanen. Den leder till nepotism och korruption. Demokratin, konkurrensen och ansvarstagande för helheten undergrävs av detta faktum. Vi, som Diakonia, beskylls för att inte våga ta upp detta tema utan hela tiden lägga skulden på andra utomstående aktörer som Världsbanken, IMF och WTO.

Det finns ett stråk av sanning i det Svante Weyler påstår. Det vet jag efter mina sex år i Kongo. Men det sätt han säger det på är örongodis för den som inte vill se sanningen i vitögat och ta ansvar för de missgärningar vi i nord har utsatt de afrikanska folken för: slavhandel, kolonialism, exploatering av råvaror, stöd till diktaturer utifrån eget intresse och så vidare.

Jag väntar t ex på en genomgripande utredning om oljebolaget ELF:s och den franska regeringens ekonomiska och politiska spel i Afrikas konflikter – då talar vi om demokrati.

En dag kommer vi att få betala priset för det vi orsakat i Afrika. Då kommer inte den afrikanska familjens sammanhållning att stå i centrum för problemformuleringen.
Den ena sanningen utesluter inte den andra. Frågan är väl hur vi kan stödja Afrika att delta i den globala utvecklingen genom att på lokalplanet folkbilda och inspirera, och på det globala planet avslöja de onda strukturerna som bara tjänar de rikas egenintressen.

På fredag deltog jag i en konferens arrangerad av Nykterhetsrörelsens bildningsförbund om alkoholen och hälsan i ett globalt perspektiv. Alkohol skapar sjukdomar och ohälsa i sig själv, det är vi medvetna om.

Vi vet att 70 procent av spridandet av hiv/aids sker under alkohol eller drogmissbruk Våldet mot kvinnor och kriminaliteten är direkt kopplat till missbruk. Kunskapen finns där! Men den räcker uppenbarligen inte till för att förändra villkoren. Därför att det finns så starka ekonomiska intressen från producenterna i nord som lägger miljoner och åter miljoner på marknadsföring i utvecklingsländerna och lobbying på regeringarna här hemma.

Fundera och titta t ex på hur varumärket ABSOLUT eller CARSLBERG marknadsförs nästa gång du är ute och reser.

Det diskussionen handlar om är:

• Kapitalismen är som en tiger. Den har stor kraft och potential, men måste tyglas och tämjas utifrån humanitära intressen, annars river den sönder allt
• I Sverige och många andra länder tyglar vi den genom skattelagstiftning, konkurrenslagstiftning, social- alkohol- och hälsolagstiftning, etc.
• Men var finns reglerna som tyglar de ekonomiska intressena på global nivå. Där är ”tigern fri”. Där räcker inte demokratins spelregler till.
• WHO:s mandat om internationell hälsa kontra WTO-intressen om fri handel.
  

Så till Umeå Missionskyrka lördag och söndag med Diakonias kampanj – Var går gränsen?

Det var ett stort engagemang med seminarium om konflikten mellan Israel och Palestina.
Frågeställningen var om vi tror på att fysiska murar skapar trygget, frihet och fred eller att det handlar om att rasera murar av fördomar, hat och hämnd genom dialog och förtroendebyggande åtgärder. Efter det en underbar konsert med kör och orkester med en blandning av svensk och musik från Mellanöstern.

Och så avslutningen – en gudstjänst om den teologiska utmaningen i området. En fråga som blivit så svår i kyrkliga kretsar men påverkar engagemanget och arbetet med fred i området.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Afrika, biståndspolitik, EPA, folkhälsa, Israel/Palestina, Världsbanken, IMF, WTO