Sri Lanka - ännu en strukturkatastrof

Öppnar tidningen, slås av rapporteringen. Elände och naturkatastrofer. I fokus: Australien. Det är fruktansvärt, det som sker där. Liksom i Brasilien. Men… Med risk att trötta ut alla som redan är trötta på eländesrapporter: Stora delar av Sri Lanka står under vatten just nu. En miljon människor är på flykt. De behöver också omvärldens stöd.

Tänker på den där rapporten som Diakonia la fram 2006: ”Ignorerade kriser”. Den handlar om hur vissa konflikter får stor plats i media, medan andra – som i människoliv eller annan omfattning räknat – är mycket mer omfattande, bara ignoreras. Då sa Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg: ”Människor över hela världen visar en stor solidaritet med utsatta i olika kriser och katastrofer, men människor som befinner sig i ignorerade kriser är osynliga för resten av världen. Människorättsaktivister i Kongo menar att kongoleser därför dödas två gånger, dels när de dör, dels när ingen bryr sig om att de dör.” Jag tänker att det är lite samma sak vid naturkatastrofer: De som drabbas av katastrofer som media inte belyser, får ju inte heller något omfattande stöd till att bygga upp sina liv igen.

Det är mycket fattiga människor i Sri Lanka som nu mist det lilla de ägde. De finns främst i de östra och norra delarna av landet, som också drabbades värst av kriget. De flesta av dem har flytt till släktingar eller vänner, medan runt 300 000 befinner sig i tillfälliga flyktingläger där det råder brist på det mesta.

Ringer några samtal för att få en bild av läget. Min kollega Frank Stephen, landansvarig för Diakonia i Sri Lanka, säger att det som nu sker har samma omfattning som de skador tsunamin orsakade, fast nu hann människor tack och lov sätta sig i säkerhet och därmed är dödstalen låga.

Min kollega Muru, som bor i Batticaloa, mitt i ett av de värst drabbade områdena, säger att även efter att vattnet sjunkit undan och människor börjat återvända hem, så kommer det att ta tid att bygga upp det som förstörts. Åkrar står under vatten och jordbruksredskap och fiskenät har försvunnit, så många människor kommer att få det svårt att komma igång och försörja sig igen. I de norra och östra delarna av landet finns det minor kvar sedan inbördeskriget. Dessa flyttar nu på sig, i och med att vattnet forsar fram och det blir lerskred. Vad innebär det för människor som så småningom ska flytta tillbaka och försöka bygga upp sina liv?

Och så går tanken vidare till det som en annan kollega, Christine Lejonclou, sa efter det att orkanen Ida dragit fram över El Salvador 2009: ”Det är ju egentligen inte en naturkatastrof, utan en strukturkatastrof”. I en värld där fattiga människor tvingas leva i dåligt byggda hus, byggda på bristfällig grund och på platser som är hårt utsatta, där den som inte har ekonomiska resurser har dålig tillgång till information och kunskap… Då drabbar naturkatastrofen alltid de redan mest utsatta allra hårdast. Om vi utrotar fattigdomen så skulle vi också minska på antalet drabbade vid naturkatastrofer. Tänk vilka nyheter vi skulle kunna läsa i tidningarna då…

>> Läs mer om läget i Sri Lanka på vår webbplats

>> Till Google Maps med beskrivning av läget

>> Diakonias samarbetsorganisation EHEDs bilder från översvämningarna

>> Till Groundviews med aktuell information om läget i Sri Lanka

>> Danish Demining Group röjer minor i Sri Lanka, med stöd av bl a svenska Sida

Valövervakning i Sri Lanka

I förrgår var det presidentval i Sri Lanka. Igår tillkännagavs resultatet: president Mahinda Rajapakse sitter kvar en mandatperiod till. Jag har sett och förstått att det har rapporterats en del om det även i Sverige.

Själv har jag tillbringat fyra dagar med ett valövervaknings-team från en av Diakonias samarbetsorganisationer, PAFFREL (People’s Action for Free and Fair Elections), som hade placerat ut 3 500 observatörer i vallokaler runt om i landet. Dessa volontärer hade till uppgift att övervaka hur allt gick till i en vallokal från dess öppnande kl. 07.00 på morgonen till stängningsdags kl. 16.00. Förutom de stationära observatörerna organiserade PAFFREL också 352 mobila team. Om alla team består av fyra personer, så som det var i mitt fall, så rörde det sig sammanlagt om bortåt 5 000 personer. Det säger sig självt att det är en stor bedrift att koordinera alla dessa människor och att ta in och bearbeta den ofantliga mängd information som observatörerna samlar in.

För att underlätta faktainsamlingen finns det formulär att fylla i och listor med frågor att bevaka. Observatörerna ska t ex notera om skärmar är placerade för att säkerställa hemlig röstning, om det finns vapen inne i vallokalen och hur det står till med vallokalernas tillgänglighet för människor med fysiska funktionshinder. Antalet röstande fram till det klockslag då man besöker vallokalen i förhållande till antalet röstberättigade noteras också.

Det första som hände mitt team på valdagens morgon var att vi hörde rykten om skottlossning i Jaffna under natten. Någon sade att det var fyra smärre exposioner, kanske bensinbomber. Sedan ändrades det till att en bomb briserat. Några sade att det hänt i Point Pedro, längre norrut. Vi hörde att ett annat PAFFREL-team var på väg till Point Pedro och skulle kunna kolla upp den uppgiften där. Själva lämnade vi hela den frågan åt sidan och koncentrerade oss på den vallokal vi då befann oss i. När vi sedan förflyttade oss från vallokal till vallokal var vi mycket noga med att inte själva bidra till ryktesspridning, väl medvetna om att det är möjligt att de påstådda explosionerna (eller vad det nu var) men också själva ryktesspridningen hade som syfte att skrämma Jaffnabor från att rösta.

Det finns en annan valvövervakningsorganisation i Sri Lanka, som specialiserar sig mera på just valrelaterat våld och som är oerhört skickliga i att snabbt få ut bra information om incidenter av olika slag. Den organisationen heter CMEV, vilket står för Centre for Monitoring of Election Violence, och den startades av bland andra en annan av Diakonias samarbetsorganisationer, Centre for Policy Alternatives (CPA). Jag blev glad över att se CMEVs antivåldsaffischer på väggar runt om i Jaffna (liksom även på andra håll i landet). Titta gärna på CMEVs interaktiva karta på våldsamma incidenter på valdagen på http://bit.ly/electiondaymap och betänk att själva valdagen betraktas som relativt lugn och fridfull (jämfört med kampanjperioden innan – det finns en karta på det också om du surfar vidare).

Mitt på dagen åkte vi en bit söderut till Kilinochchi, som valadministrativt (ej i annat hänseende) tillhör Jaffna. När gerillan, LTTE, styrde denna del av Sri Lanka var Kilinochchi deras administrativa centrum. Om jag förstått det hela rätt var det en högst livaktig liten stad då. Det är svårt att tro nu. Kilinochchi är idag helt förött av kriget. En spökstad.

Kilinochchis invånare (de som fortfarande var vid liv då) flydde innan regeringstruppernas slutliga intåg där. Detta hände för ett år sedan. För att hålla val i Kilinochchi hade man nu satt upp något som liknade rader av marknadsstånd på ett stort fält. Hit skulle de som står på röstlängden i Kilinochchi och som fortfarande befinner sig i flyktingläger på annat håll i landet, få komma och rösta. Valmyndigheten skulle organisera gratis busstransporter från lägren.
Klocka 15.55 hade ett par bussar precis anlänt och människor kom springande för allt vad tygen höll ut på fältet. En man på kryckor (förmodligen en krigsskada) hoppade och linkade ut så fort han bara kunde. Dessa människor blev nu avvisade med hänvisning till att vallokalerna skulle stänga klockan 16.00. En grupp av upprörda människor samlades nu runt oss och berättade att de hade väntat på en utlovad busstransport sedan klockan sex på morgonen. Två bussar hade kommit, men det var helt otillräckligt för alla som ville åka med. Först kl 13.30 kom en ny buss, men när den väl kom fram till Kilinochchi så var det alltså för sent. Dessa människor, som förlorat allt i regeringssidans slutliga stora offensiv mot gerillan och som ägnat hela dagen åt att försöka ta sig till vallokalen i enlighet med myndigheternas instruktioner, fick aldrig avge sina röster.

Både PAFFREL och CMEV är väl kända. Människor vet vad de står för och kommer fram till dem och berättar. De har också möjlighet att komma in i vallokaler och observatörer runt om i landet lämnar in information som läggs ihop och tillsammans ger en bild av verkligheten som inte kommer fram på annat vis. Det är ett viktigt jobb som dessa lokala medborgarorganisationer utför.

Sanningen i krig

En minister här i Sri Lanka har sagt att kriget är över inom tre veckor. Och det sade han redan för en vecka sedan (31 mars). Detta var bara en i raden av dylika förutsägelser och en del av dem har redan kommit på skam (deras ”bäst före-datum” har gått ut). Hittills har rapporter om våldsamma strider fortsatt att strömma in från fronten, dag efter dag, förutsägelserna om det nära förestående slutet till trots. Det är omöjligt och olidligt att tänka sig vad de långdragna striderna innebär för de människor som befinner sig i krigsområdet och som har mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Men ändå. Allt tyder på att ett militärt skede av konflikten går mot sitt slut. När landets militär återtagit kontrollen över den sista landremsa, som ännu hålls av gerillan, blir det slut på de regelrätta strider mellan armé och gerilla, som rasat de senaste två åren. (Det betyder dock inte vare sig att konflikten är över eller att våldet nödvändigtvis är över).

Förutom striderna på slagfältet pågår en strid om sanningen. Mediafrihet och yttrandefrihet har begränsats till följd av kriget. Sri Lanka sjönk från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året – av sammanlagt 173 länder. Det betyder att Sri Lanka är den demokrati i världen som rankas sämst vad gäller pressfrihet, något som kan sättas i samband med kriget. Försvarsministern, presidentens bror, har som svar på en fråga i en intervju i BBC sagt att kritik mot regeringen i krigstid är att betrakta som förräderi. Just BBC upphörde i februari i år att sända över det nationella radionätet i Sri Lanka i protest mot att nyhetssändningarna censurerats. Detta tillkännagivande orsakade inget större rabalder i landet. Jag tror att det beror på att de flesta ändå redan kände till att det finns viss censur (och säkert en ännu större självcensur). Gissningsvis finns det också en hel del människor som tycker att man måste acceptera att det är så i ett land i krig.

Segraren skriver historia, brukar det heta. Nu när Sri Lankas militär håller på att vinna en avgörande seger på slagfältet ligger det en fara för regeringssidan i lockelsen att ensam skriva historia. Särskilt om det skulle komma att innebära att man håller fast vid krigspropagandans endimensionella sanning och låter den bli den dominerande historieskrivningen som ska bära in i framtiden. En sådan historieskrivning skulle så fortsatt split och splittring.

Yttrandefrihet, mediafrihet och civila samhällets mångfald är därför mycket viktiga för att öka chanserna till fred. Undanträngda sanningar behöver komma fram i ljuset och bearbetas i offentliga samtal. Mångfald måste respekteras. För att ge fred en chans är jag övertygad om att man också behöver ta tag i grundfrågorna i konflikten. Dessa finns nämligen kvar även om de nuvarande militära sammandrabbningarna skulle upphöra.

En av Diakonias partners, Center for Policy Alternative, uppmuntrar till medborgarjournalism på landets olika språk. På en av de webportaler, som de tagit initiativ till, ställdes frågan om vad som borde prioriteras i dagens avgörande skede i konflikten. Bland de olika synpunkter och förslag, som enskilda människor skickade in, saxar jag följande: att undvika triumfalism och hämnd, stärkande av minoriteters rättigheter, ett helt nytt demokratiskt system, likhet inför lagen och respekt för mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling av eftersatta regioner i landet samt att den tamilska minoritetens kamp får utrymme att fortsätta att utkämpas – nu i form av en ickevåldskamp. Det är till stora delar en uppmuntrande läsning – även om långt ifrån alla är särskilt optimistiska inför framtiden.