Därför åker jag med Ship to Gaza

Inom några veckor är det dags för ett fartyg lastat med förnödenheter och solidaritet till den belägrade befolkningen i Gaza att avsegla. På fartygen som avgår mot Gaza finns många olika organisationer och åsikter representerade, men som alla enats om att bryta Gazas isolering. Ombord kommer det att finnas över 500 passagerare från fler än 50 länder, däribland parlamentsledamöter, företrädare för folkrörelser, församlingar, solidaritetsrörelser, fackföreningsledare, liksom representanter för den israeliska fredsrörelsen och internationell media.

Nu har Israel och Egypten upprätthållit sin illegala och omänskliga blockad mot Gaza sen juni 2007, under tiden har Gazas civilbefolkning fått uppleva ett fullskalligt krig och hur hela det civila samhället rasat samman.

Diakonia har under lång tid hävdat att den illegala blockaden mot Gaza måste upphöra. För min del står jag för den agenda Diakonia långsiktigt driver för att öka respekten för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Diakonia arbetar långsiktigt tillsammans med partner från både den palestinska och israeliska sidan, med utgångspunkt i FN:s och det internationella samfundets förslag till lösning, som sätter folkrätten – den humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna – i första rummet.

I Gaza ska jag träffa våra partners på plats och representanter för det civila samhället, men jag kommer inte att acceptera några kontakter med Hamasregimen i Gaza.

Blockaden har blivit en garant för Hamas illegala makt och kontroll över Gaza. Blockaden är en huvudkomponent i Israels kollektiva bestraffning mot Gazas civilbefolkning. Blockaden har gjort människor som vill försörja sig själva beroende av bistånd. Blockaden är idag en symbol för omvärldens svek mot Gazas civilbefolkning. Blockaden måste brytas.
Därför reser jag med ”Ship to Gaza”

Situationen i Gaza är idag katastrofal. Civilbefolkningen drabbas hårt. Hjälpen har svårt att nå fram. Över hälften av befolkningen i Gaza är barn – medelåldern är 16 år. På lång sikt påverkas en hel generation som får psykiska men och som berövas sin framtidstro.

Att skydda civilbefolkningen och att kunna ge humanitärt bistånd är grundläggande i folkrätten, men den internationella humanitära rätten efterlevs inte av någon part.

Den israeliska befolkningen i närheten av Gaza lever också under press då palestinska väpnade grupper fortsätter att avfyra raketer mot städer och byar i södra Israel. Som historien gång på gång har visat finns det ingen militär lösning på situationen. Fred och säkerhet måste nås på andra vägar.

Idag tillåter Israel bara ca 30 basvaror att passera in i Gaza och bara i begränsade mängder, det innebär att sjukhusen i Gaza saknar utrustning och reservdelar. När civilpersoner under förra årets krig fördes till sjukhusen med fruktansvärda skador från de israeliska sprängbomberna, splittergranaterna, eller brännskador från vit fosfor så kunde personalen ibland bara se på hur de dog under svåra plågor.

Skolorna i Gaza har hindrats att föra in böcker och papper att skriva på. Under kriget 2008-2009, förstörde Israel utan militära skäl stora delar av Gazas fabriker och industrier, idag hindrar man genom blockaden återuppbyggnaden av dessa.

Gazas civila samhällsfunktioner, näringsliv och exportindustri har fallit samman och ersatts av en svart marknad baserad på smuggling. Samtidigt står Hamas och de andra militanta grupperna är starkare än någonsin och lider varken brist på pengar, lyxartiklar eller vapen.

Befolkningen får välja att klara sig på knappa ransoner, eller att köpa varor till ockerpriser där övervinsterna går till deras egna förtryckare.

Det finns rättmätiga krav på Hamas regim i Gaza, exempelvis att respektera Folkrätten och omedelbart upphöra med attackerna mot israeliska civila, garantera rättigheterna för den tillfångatagna israeliska soldaten Gilead Shalit, och inte minst att respektera de mänskliga rättigheterna för befolkningen i Gaza. I samtliga av dessa fall har blockaden visat sig vara kontraproduktiv.

Blockaden som påstås vara riktad mot Hamas styre i Gaza har istället blivit en guldgruva där man genom kontrollen över den svarta ekonomin tjänar förmögenheter. Blockaden har även blivit Hamas politiska räddningsplanka och ursäkt för den ökande interna kritiken mot rättsövergrepp, vanstyre och korruption.

UNWRA-chefen i Gaza, John Ging har uppmanat världen att öppna handelsvägarna till Gaza via havet.

Bo Forsberg, generalsekreterare Diakonia

PS: Den 20 maj 2010.

När jag i våras blev inbjuden att åka med Ship To Gaza var det under förutsättning att det passade in tidsmässigt med andra åtaganden jag har under maj och juni. Då datum för avresan flyttats framåt kommer jag tyvärr inte att kunna åka med.

Min och Diakonias syn på den illegala blockaden mot Gaza står dock fast. En kollektiv bestraffning mot en hel civilbefolkning är oacceptabel. Blockaden är orättfärdig och kontraproduktiv och den förhindrar att Israel och Hamas kan hållas ansvariga för sina brott mot internationell lag. Blockaden måste snarast upphöra! Skulden för blockaden delas av det internationella samfundet som i dagsläget accepterar situationen.

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

Sanningen i krig

En minister här i Sri Lanka har sagt att kriget är över inom tre veckor. Och det sade han redan för en vecka sedan (31 mars). Detta var bara en i raden av dylika förutsägelser och en del av dem har redan kommit på skam (deras ”bäst före-datum” har gått ut). Hittills har rapporter om våldsamma strider fortsatt att strömma in från fronten, dag efter dag, förutsägelserna om det nära förestående slutet till trots. Det är omöjligt och olidligt att tänka sig vad de långdragna striderna innebär för de människor som befinner sig i krigsområdet och som har mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Men ändå. Allt tyder på att ett militärt skede av konflikten går mot sitt slut. När landets militär återtagit kontrollen över den sista landremsa, som ännu hålls av gerillan, blir det slut på de regelrätta strider mellan armé och gerilla, som rasat de senaste två åren. (Det betyder dock inte vare sig att konflikten är över eller att våldet nödvändigtvis är över).

Förutom striderna på slagfältet pågår en strid om sanningen. Mediafrihet och yttrandefrihet har begränsats till följd av kriget. Sri Lanka sjönk från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året – av sammanlagt 173 länder. Det betyder att Sri Lanka är den demokrati i världen som rankas sämst vad gäller pressfrihet, något som kan sättas i samband med kriget. Försvarsministern, presidentens bror, har som svar på en fråga i en intervju i BBC sagt att kritik mot regeringen i krigstid är att betrakta som förräderi. Just BBC upphörde i februari i år att sända över det nationella radionätet i Sri Lanka i protest mot att nyhetssändningarna censurerats. Detta tillkännagivande orsakade inget större rabalder i landet. Jag tror att det beror på att de flesta ändå redan kände till att det finns viss censur (och säkert en ännu större självcensur). Gissningsvis finns det också en hel del människor som tycker att man måste acceptera att det är så i ett land i krig.

Segraren skriver historia, brukar det heta. Nu när Sri Lankas militär håller på att vinna en avgörande seger på slagfältet ligger det en fara för regeringssidan i lockelsen att ensam skriva historia. Särskilt om det skulle komma att innebära att man håller fast vid krigspropagandans endimensionella sanning och låter den bli den dominerande historieskrivningen som ska bära in i framtiden. En sådan historieskrivning skulle så fortsatt split och splittring.

Yttrandefrihet, mediafrihet och civila samhällets mångfald är därför mycket viktiga för att öka chanserna till fred. Undanträngda sanningar behöver komma fram i ljuset och bearbetas i offentliga samtal. Mångfald måste respekteras. För att ge fred en chans är jag övertygad om att man också behöver ta tag i grundfrågorna i konflikten. Dessa finns nämligen kvar även om de nuvarande militära sammandrabbningarna skulle upphöra.

En av Diakonias partners, Center for Policy Alternative, uppmuntrar till medborgarjournalism på landets olika språk. På en av de webportaler, som de tagit initiativ till, ställdes frågan om vad som borde prioriteras i dagens avgörande skede i konflikten. Bland de olika synpunkter och förslag, som enskilda människor skickade in, saxar jag följande: att undvika triumfalism och hämnd, stärkande av minoriteters rättigheter, ett helt nytt demokratiskt system, likhet inför lagen och respekt för mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling av eftersatta regioner i landet samt att den tamilska minoritetens kamp får utrymme att fortsätta att utkämpas – nu i form av en ickevåldskamp. Det är till stora delar en uppmuntrande läsning – även om långt ifrån alla är särskilt optimistiska inför framtiden.