Pakistan! Talibanernas och biståndets dolda agendor!

(Bilden visar utdelning av mat via ACT-Allance/CWS, Church World services)

Den enorma humanitära katastrofen i Pakistan växer även till en moralisk och politisk katastrof. Talibanerna har meddelat att man kommer att attackera utländska biståndsarbetare, eftersom de enligt dessa kommer till Pakistan med en dold agenda.

Jag minns hur jag fascinerades av hur Ayatollah Khomeinis nya regim i Iran i början på 80-talet motsatte sig den sekulära socialvården då en alltför god levnadsstandard tog bort människornas fokus från religionen. Talibanerna står idag som goda arvtagare till dessa bisarra idéer då man är beroende av att behålla människor i fattigdom och elände, medan man själva tjänar förmögenheter på droghandel och korruption.

Genom människans historia har förtryckare till slut lett till folkliga motståndsrörelser som kämpat för befolkningen bästa, det är ingen tvekan om att militärdiktaturen i Pakistan eller de olika afghanska ledarna knappast lett sina länder mot frihet och välstånd. I Pakistan talar vi dessutom om en regim som dessutom beväpnats av den svenska vapenindustrin. När svenska regeringen idag talar om hur många miljoner i bistånd vi skall ge Pakistan så skall man inte glömma att Sverige sålt vapen till Pakistan för över 8,3 miljarder kronor. Det är 12 gånger mer än Pakistans årsbudget för vatten och sanitet. Men vilken tragedi när även alternativet är talibanernas människofientliga politik.

I augusti 2010 meddelande den islamistiska terrorgruppen Al-Shabab att man bannlyste Diakonia från Somalia. Anledningen skulle vara att Diakonia i hemlighet bedrev kristen mission i området. Här fanns dock inga projekt med religiös anknytning, däremot ett fokus på demokrati, utveckling och kvinnors rättigheter. Arbetsområden som Al-Shabab precis som talibanerna motsätter sig.

När det framgår att talibanernas agenda är att hålla kvar människor i fattigdom och elände, möjligtvis med undantag för vissa egna insatser till sina supporters så har de ju på sätt och vis rätt i att de internationella hjälporganisationerna har en ytterligare agenda. Nämligen att hjälpa långsiktigt, att människor så fort som möjligt skall kunna komma tillbaka till ett värdigt liv där de kan försörja sig själva och inte vara beroende av villkorade allmosor från religiösa extremister eller en förtryckande regim.

Joakim Wohlfeil
Policy Officer, Conflict and justice, Diakonia

Stöd biståndsarbetet till Pakistans folk via ACT-Alliance/Church World Services genom att sätta in en gåva till Diakonia (pg 903304-4). Märk inbetalningen ”Pakistan”!

Tack Kongo!!!

Östra Kongo-Kinshasa har varit skådeplats för de blodigaste striderna i världen sen andra världskriget.

Fortfarande dör nästan 1000 människor per dag i direkt våld eller i konsekvenser av det långdragna kriget. Människor utsätts för ren terror för att lämna sina marker och inte sällan begår bestialiska våldshandlingar mot civila, även kvinnor och barn.

I Kongo fungerar nästan ingenting av det vi förväntar oss från samhället, allmänna kommunikationer är osäkra, vägarna är lerstigar eller så dåligt underhållna att de rasar när det regnar. Sjukvård, skola, social säkerhet är enormt eftersatta.

Ovanpå allt detta finns som sagt det ständigt närvarande våldet där miliser, kriminella grupper och regeringens soldater alla kan delta i övergreppen på de civila, inte sällan är dessutom gränserna mellan miliserna, armen och kriminella mycket flytande.

Paradoxalt nog är inte Kongo ett fattigt land, Kongos enorma naturresurser med mineraler, metaller, diamanter, skog, vattenkraft gör det istället till ett av världens rikaste länder. Ännu mera paradoxalt så är Kongo ett av världens rikaste länder med en av världens fattigaste befolkningar.

Ända sedan de första kolonisatörerna kom i slutet på 1800-talet så har Kongos rikedomar alltid varit landets förbannelse. Medan befolkningen tvingades till slavarbete för att utvinna allt från gummi, guld och diamanter så växte kolonialherrarnas förmögenheter i andra länder.

Man skulle önska att detta var just historia, men idag finns det en sak som fortfarande fungerar perfekt i Kongo. Oavsett krig, maktstrider, sönderfallande infrastruktur pågår driften vid Kongos rika gruvor kontinuerligt. Medan alla strider om rikedomarna, pågår rovdriften utan avbrott, utan hänsyn till att lokalbefolkningen dör i tusental, oavsett att landet faller i spillror.

Grannlandet Rwanda är en av de aktörer som oftast pekas ut som en huvudintressent i plundringen, ett land som i dagsläget upplever en ekonomisk boom genom att exportera resurser och dyrbara mineraler som inte finns inom landets egna gränser.

I Rwandas huvudstad Kigali byggs det så det knakar, den ena enorma lyxvillan byggs upp bredvid den andra.


Men då kan man ju undra vart pengarna i det teoretiskt rika grannlandet Kongo tar vägen? Precis som i många konfliktområden kan man lära sig mycket om verkligheten genom att lyssna på vad folk skämtar om.

En tydlig ledtråd vart Kongos rikedomar tagit vägen får man genom lokalbefolkningens öknamn på det senaste lyxområdet som växer fram i Kigali, området med taggtrådsinhägnade lyxvillor, och exklusiva lägenheter kallas i folkmun ”Merci Congo” eller på svenska ”Tack Kongo”...

Joakim Wohlfeil, Uganda, 100419

Exportera Exportrådet till Norge

Ibland är det lätt att bli imponerad över vårt lilla västra syskonland (Broderland känns numera lite gammalmodigt ur ett genderperspektiv), ett småsyskon som inte längre är ett småsyskon när vi talar ekonomi.

Sitter just på ett roundtable som anordnas av Norwegian Church Aid ihop med den norska branschorganisationen för elektronikindustrin, en branschorganisation med 900 medlemmar som omsätter 30 miljarder NOK per år.

Men varför är den kristna biståndsorganisationen Diakonia inbjuden till ett möte med norska storföretag i elektronik, IT och Telecombranschen? Jo, i Norge vill elektronikindustrin lära sig hur man ska agera i konfliktområden som exempelvis östra Kongo, man vill sitta ner med experter från forskningsinstitutioner och biståndsorganisationer som har erfarenhet från situationen på marken. Man vill skaffa kunskap och få hjälp för att inte förstärka konflikten, inte hindra utvecklingen och kunna garantera sina kunder att produkterna man säljer inte bidrar till brott mot internationell rätt.

Man vill skaffa sig kunskap och rutiner för att undvika att köpa konfliktmineraler, och kunna ställa relevanta krav mot sina leverantörer.

Självklart handlar det om att det finns ett kundintresse för schyssta produkter, självklart handlar det om att företagen och deras anställda inte vill bidra till en av världens blodigaste konflikter, men det handlar också om att företagen och norska myndigheter insett att etiska normer är bra business.

Jag kan inte låta bli att känna sorg över Sveriges gammalmodiga exportråd som hävdar att affärer och politik inte hör ihop, som springer och gömmer sig för SVT:s reporter som vill ställa frågor om etik och affärer i konfliktområden.
Eller handelsministerns statssekreterare som inte vågar svara på frågor om hur man ser på svenska företag i kontroversiella konflikter.
Jämfört med de initierade, uppriktiga och konstruktiva samtal som vi får delta i här i Oslo så har Sveriges exportråd och näringsministerns rådgivare tydligen fastnat i en svunnen tid. En tid när rättvisa och internationell rätt sågs som hinder för affärsverksamhet och handelsrelationer, när dagens verklighet visar att det är precis tvärtom.

(Titta gärna på denna länk hur exportrådet och ambassadpersonal springer och gömmer sig när de får frågor från SVT-rapport http://svtplay.se/v/1776859/rapport/sverige_ovilligt_att_tala_om_mass-narvaro )

Skillnaden mellan den norska modellen som bygger på samtal, utbildning och samarbete, blir tydlig gentemot den svenska modellen som bygger på att exportrådet och politiker springer och gömmer sig….

Joakim Wohlfeil, Policy officer, Conflict and Justice

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice

Sanningen i krig

En minister här i Sri Lanka har sagt att kriget är över inom tre veckor. Och det sade han redan för en vecka sedan (31 mars). Detta var bara en i raden av dylika förutsägelser och en del av dem har redan kommit på skam (deras ”bäst före-datum” har gått ut). Hittills har rapporter om våldsamma strider fortsatt att strömma in från fronten, dag efter dag, förutsägelserna om det nära förestående slutet till trots. Det är omöjligt och olidligt att tänka sig vad de långdragna striderna innebär för de människor som befinner sig i krigsområdet och som har mycket små möjligheter att ta sig därifrån.

Men ändå. Allt tyder på att ett militärt skede av konflikten går mot sitt slut. När landets militär återtagit kontrollen över den sista landremsa, som ännu hålls av gerillan, blir det slut på de regelrätta strider mellan armé och gerilla, som rasat de senaste två åren. (Det betyder dock inte vare sig att konflikten är över eller att våldet nödvändigtvis är över).

Förutom striderna på slagfältet pågår en strid om sanningen. Mediafrihet och yttrandefrihet har begränsats till följd av kriget. Sri Lanka sjönk från 156:e till 165:e plats på Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex förra året – av sammanlagt 173 länder. Det betyder att Sri Lanka är den demokrati i världen som rankas sämst vad gäller pressfrihet, något som kan sättas i samband med kriget. Försvarsministern, presidentens bror, har som svar på en fråga i en intervju i BBC sagt att kritik mot regeringen i krigstid är att betrakta som förräderi. Just BBC upphörde i februari i år att sända över det nationella radionätet i Sri Lanka i protest mot att nyhetssändningarna censurerats. Detta tillkännagivande orsakade inget större rabalder i landet. Jag tror att det beror på att de flesta ändå redan kände till att det finns viss censur (och säkert en ännu större självcensur). Gissningsvis finns det också en hel del människor som tycker att man måste acceptera att det är så i ett land i krig.

Segraren skriver historia, brukar det heta. Nu när Sri Lankas militär håller på att vinna en avgörande seger på slagfältet ligger det en fara för regeringssidan i lockelsen att ensam skriva historia. Särskilt om det skulle komma att innebära att man håller fast vid krigspropagandans endimensionella sanning och låter den bli den dominerande historieskrivningen som ska bära in i framtiden. En sådan historieskrivning skulle så fortsatt split och splittring.

Yttrandefrihet, mediafrihet och civila samhällets mångfald är därför mycket viktiga för att öka chanserna till fred. Undanträngda sanningar behöver komma fram i ljuset och bearbetas i offentliga samtal. Mångfald måste respekteras. För att ge fred en chans är jag övertygad om att man också behöver ta tag i grundfrågorna i konflikten. Dessa finns nämligen kvar även om de nuvarande militära sammandrabbningarna skulle upphöra.

En av Diakonias partners, Center for Policy Alternative, uppmuntrar till medborgarjournalism på landets olika språk. På en av de webportaler, som de tagit initiativ till, ställdes frågan om vad som borde prioriteras i dagens avgörande skede i konflikten. Bland de olika synpunkter och förslag, som enskilda människor skickade in, saxar jag följande: att undvika triumfalism och hämnd, stärkande av minoriteters rättigheter, ett helt nytt demokratiskt system, likhet inför lagen och respekt för mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling av eftersatta regioner i landet samt att den tamilska minoritetens kamp får utrymme att fortsätta att utkämpas – nu i form av en ickevåldskamp. Det är till stora delar en uppmuntrande läsning – även om långt ifrån alla är särskilt optimistiska inför framtiden.

Israel avslutade vad extremisterna påbörjade

Den 21 april 2007 försökte den militanta islamist-gruppen
”Rättvisans Svärd” spränga den amerikanska skolan i Gaza eftersom de

ansåg skolan vara "en symbol för västerlandet och USA”.
Ett flertal beväpnade och maskerade män bröt sig in i skolan och stal datorer, kopiatorer och annan värdefull utrustning innan de till slut hällde ut bensin och tände på, samt kastade in en sprängladdning på rektorns kontor.

Den militanta gruppen lyckades dock inte förstöra skolan, trots det enorma hotet som man tydligen såg i en skola som undervisade enligt västerländsk läroplan, och tog upp ämnen som mänskliga rättigheter och demokrati, en skola som stolt förklarade att man inte hade det minsta att göra med USAs utrikespolitik men ville erbjuda den bästa möjliga utbildningen för Gazas ungdomar.

Den 9 januari 2008 var det dags igen. Då genomfördes nästa attack av en grupp med det fantasieggande namnet Mujahidi Beit al-Makdes (Jerusalems heliga krigare) som tydligen inte var heligare än att de ansåg det bättre att försöka spränga skolan än att ungdomarna i Gaza skulle utsättas för hotet av en erkänd utbildning med internationell klass. En utbildning som skulle ge dem möjlighet att kunna bygga upp samhället i Gaza, en utbildning som kanske skulle kunna fostra ansvariga framtida politiker och ledare, en utbildning som skulle kunna hjälpa eleverna att bygga upp ett välstånd i Gaza.

Istället sköt man in en raket i skolan som förstörde flera klassrum. Men trots allt detta lyckades man inte förstöra skolan och dess höga ambitioner.

Men nu behöver varken Rättvisans svärd, Mujahidi Beit al-Makdes, Al-Aqsa-brigaderna eller Hamas sörja de misslyckade attackerna längre. Nu behöver de inte frukta att The American school skall erbjuda Gazas ungdomar en utbildning som ger dem möjlighet att skapa ett bättre liv för sig själva och andra.

Istället tog Israel itu med hotet från den amerikanska skolan och bombade hela skolan till en rykande ruinhög. Skolbyggnaderna kommer aldrig att kunna renoveras, bibliotek och datorhallar är förkolnade rester. Fotbollsplaner, utomhusteater och andra anläggningar där palestinska barn kunde sporta och utöva kulturverksamhet är förstörda eller täckta av bråte från de sprängda byggnaderna. Skolans vaktmästare har dödats.

UNRWAs chef i Gaza, John Ging, som jag träffade i måndags, den 9 februari, frågar sig uppgivet: - Var finns meningen med detta meningslösa dåd? Har det på något sätt blivit svårare för de militanta grupperna att skjuta raketer från ruinerna på skolområdet?

När jag står framför entrén på den raserade skolan är det med en känsla av hopplöshet. När skall vi i västvärlden sluta att underminera allt arbete för mänskliga rättigheter, folkrätt och demokrati? Hur skall vi någonsin kunna bemöta de extrema grupper som säger att lagen bara är till nytta för västerlänningar, att demokrati bara är en idé som passar västerlandet?

När jag står framför ruinerna av den före detta The American school of Gaza kan jag inte annat än också fundera på den fråga Gazas invånare ställer:
- Vem var det här kriget egentligen riktat mot när Israel avslutar vad extremisterna påbörjar?

Joakim Wohlfeil, Gaza, februari 2009
Foto: Aida Alibegovic

Andelen dödade civila palestinier är högre än 25%!

I det nu mer än tio dagar långa kriget mellan Israel och Hamas sägs det ofta i medierna att andelen dödade palestinier i Gaza är 25 procent. Hänvisning sker till olika uttalanden och initiala rapporter från olika FN-organ. Men denna andel civila dödade inkluderar enbart kvinnor och barn. Andelen civila dödade palestinier är i själva verket betydligt högre.

De rapporterade dödstalen bland palestinier rapporteras idag vara närmare 670 personer. Diakonias partnerorganisation Al Mezan Centre for Human Rights, i Gaza, rapporterar om minst 668 dödade, varav 123 barn och 44 kvinnor. Till detta kommer över 2500 skadade. Det är naturligtvis oerhört svårt att få exakta siffror i nuläget på grund av det kaotiska läget på sjukhus och hos myndigheterna. Helt klart är att antalet dödade är betydligt fler, delvis eftersom många döda fortfarande ligger begravda under sönderbombade byggnader.

När FN hänvisar till minst 25 procent dödade civila palestinier räknar de alltså enbart kvinnor och barn som civila. Det finns all anledning att tro att många män som också har dödats är civila. Dessutom har många polismän med civila funktioner även dödats, liksom anhängare till Hamas som inte deltar i striderna. Det rapporteras att enbart en handfull militanta palestinier som aktivt deltar i striderna har dödats.

Tyvärr används dessa siffror från FN av Israels officiella talespersoner för att påvisa hur försiktig den israeliska militären är med att undvika civila mål. Man hävdar att 25 procent är en rimlig siffra för kollateral skada. Israel hävdar dessutom att allt som är kopplat till Hamas är legitima militära mål, inklusive infrastrukturen runt Hamas och alla palestinier som direkt eller indirekt är en del av Hamas.

Det är oerhört viktigt att andelen civila dödade beräknas i enlighet med den internationella humanitära rättens principer. Det primära syftet med internationell humanitär rätt är att skydda dem som inte deltar i striderna. Distinktionsprincipen förbjuder alla stridsmedel och stridsmetoder som inte gör åtskillnad mellan de som deltar i fientligheterna och de som är skyddade civila personer. Det är troligt att många dödade palestinier inte kan anses som kombattanter och aktivt deltagande i striderna. Därför är andelen dödade civila palestinier betydligt högre är 25 procent.

Proportionalitetsprincipen innebär att även om det finns ett tydligt militärt mål så är det inte tillåtet att genomföra en attack om risken för skador på skyddade personer eller civil egendom är större än den förväntade militära fördelen. Det är mycket svårt att se den militära fördelen för Israel efter sina attacker, då raketbeskjutningar mot Israel fortsätter och stödet för Hamas verkar öka bland palestinier och i övriga arabvärlden. De förstörda civila egendomarna och det civila lidandet överstiger vida Israels militära fördelar.

Det kommer nog att dröja länge innan vi vet hela sanningen om vad som verkligen händer i Gaza just nu. Men det civila lidandet är onekligen enormt och antalet civila dödade är betydligt högre än hittills beräknat och rapporterat om i medierna.

Christoffer Sjöholm, regionchef, Diakonia i Mellanöstern

Säkerhet för civila i krigets Gaza?

Idag, den 6 januari, besköt israelisk militär UNWRA-skolor i Gaza. Skolorna var fulla med civila som förtvivlat sökte en tillflykt undan striderna.
Den israeliska militären har gjort en stor sak av att man varnar civila med flygblad och SMS innan man attackerar och uppmanar dem att uppsöka säkra ställen.

När jag talar med mina vänner i Gaza berättar de hur de förtvivlat försöker lista ut vad som är en säker plats i det överfulla Gaza, men till och med Röda Korset säger att man inte kan svara på frågorna från panikslagna civila vart Israel menar de skall ta vägen.

Många civila har sökt sig till FN:s anläggningar, men nu fick de som sökte skydd där ett besked, det var inte rätt plats att vara på. Precis som under Libanonkriget så angriper Israel FN-relaterade mål trots att deras position är känd på metern när för Israels flygvapen och armé.

Gaza är just nu den enda krigsskådeplatsen i världen där civila är innestängda i en krigszon.

Övergreppen i Centralafrika närmare än vi tror

På mitt skrivbord ligger en plastkasse med några stenar i. De brukar jag titta på ibland för att bli påmind om att kopplingen mellan oss och krigen långt borta är närmare än man kan tro.
Stenarna har jag plockat i sydöstra Kongo och enligt en gruvexpert som jag visade dem för så är det kobolt och kopparmalm av högsta kvalitet.
I förra veckan höll Sida en konferens om könsrelaterat våld. Det ledde till att kvinnornas situation i speciellt Centralafrikas konflikter uppmärksammades, både på konferensen och i svenska medier. Det är bra. Det finns all anledning att både berätta om, och fundera över, hur vi skall motverka de fruktansvärda sexuella övergrepp som kvinnor och barn och till viss del även män utsätts för.

Det jag reagerar emot är att det ibland finns en attityd av att dessa övergrepp är lätta att fördöma för att de sker så långt bort och i en kultur som är så olik vår. Lite som att luta sig tillbaka på vårt europeiska koloniala arv och säga:– Titta så ociviliserade de är i Afrika.

Visst finns det kulturella inslag i delar av det sexuella våldet i Centralafrika, visst finns det en kvinnosyn och syn på maskulinitet som man skulle ha önskat stannat kvar på den medeltid där det hör hemma, men det är inte hela sanningen. Sexuellt våld som strategi i krig är verkligen inte ett nytt afrikanskt fenomen, det har förekommit i alla tider och inte minst på vår egen hemmaplan. Balkankrigen på 1990-talet är ett närliggande exempel.

När sexuellt våld används som vapen i krig handlar det om att förnedra, krossa och slå sönder samhällen, familjer och människor. I Centralafrika har det alltid haft en gemensam nämnare, oavsett aktörer, krigsherrar, politiska eller statliga allianser, nämligen kontrollen över Afrikas råvaror. Samma råvaror som hitintills varit dessa länders förbannelse, från kolonialtiden då Europa och USA delade upp världen vid slutna intriger eller påkostade Berlinkonferenser. Samma råvaror som ständigt gjort alla utom Afrikas egna invånare rika. De råvaror som skapat paradoxen Kongo-Kinshasa: ett av världens rikaste länder, med ett av världens fattigaste folk.

Och plötsligt är inte övergreppen inte så långt från vår egen shoppinggata. Så länge det finns människor som köper plundrade råvaror och företag som vill exploatera utan att göra rätt för sig så finns det förmögenheter att göra för kriminella krigsherrar och korrumperade ledare. Så länge finns det behov av att kontrollera landet och hålla lagen borta från marken där rikedomarna finns. Så länge finns det behov att av kontrollera och terrorisera den inhemska befolkningen. Så länge finns det någon som tjänar på att våldtäkterna fortsätter.

Joakim Wohlfeil, handläggare tema "Konflikt och Rättvisa"