Regeringen har beslutat och initierat ett arbete med att koncentrera och fokusera det svenska bilaterala biståndet på ett färre antal länder. Bakgrunden är att biståndsvolymen i kronor såväl som antalet mottagarländer har ökat gradvis under de senaste åren. Därmed finns det enligt regeringen en risk att uppföljningen och effektiviteten blivit sämre. Det är i alla fall arbetshypotesen.
Jag tror att vi är många som kan dela den hypotesen och därför välkomnar ett arbete med fokusering och tydlighet i svenskt bistånd.
Det är en viktig men svår process!
Därför är det förvånande att det som i så många andra fall beträffande denna regering går med en rasande hastighet. Det har varit en forcerad process med förväntningar på ambassader, Sida och UD:s regionala avdelningar att ta fram underlag för de politiska beslut som nu ska beslutas före sommaren. Det finns många hänsyn och parametrar som ska vägas in.
Den här veckan börjar de olika regionala avdelningarna på UD att rapportera sina sammanställningar och underlag till den politiska ledningen för att snabba beslut ska kunna tas före sommaren.
Samtidigt börjar man en process med att skriva en ny Afrikastrategi som ska ligga till grund för den svenska strategin i förhållande till Afrika. Utredningen ska föreläggas riksdagen i höst när alla beslut är tagna beträffande landfokusering och svenska intressen. Var finns effektiviteten i regeringens planering?
Med anledning av att processen nu går in i ett slutskede som präglas av politiska diskussioner och beslut är det viktigt att tänka på följande så att man inte kastar ut ”barnet med badvattnet”.
Det finns idag en bred politisk samstämmighet om att ”Politik för Global Utveckling” ska ligga till grund för Sveriges internationella åtaganden inom alla politik områden. Biståndsministern är inom sitt ansvarsområde tydlig på att demokrati och arbetet med de mänskliga rättigheterna är av högsta prioritet under de kommande åren.
I diskussionerna om landfokusering har nämnts att resurser ska kunna frigöras för ett tematisk fördjupningsarbete, som t ex demokrati och mänskliga rätigheter.
Demokratifrågorna har under många årtionden varit ett svenskt profilområde i det internationella biståndet grundat på den svenska erfarenheten och kompetensen. Det finns få länder som har den unika traditionen och kunskapen. Vi har haft ett brett samförstånd mellan olika aktörer i samhällsbyggandet om demokratins grunder, förutsättningar och spelregler. Erfarenheter grundade på en historik med ett folkligt engagemang genom folkrörelser, ett initiativrikt näringsliv – men också en öppen och fri debatt.
I riktlinjerna från UD har det understrukits i processen med landfokusering, att det kan finnas skäl att stödja icke-statliga aktörer i länder även om förutsättningarna saknas för ett bilateralt (stat-till-stat) samarbete. Det kan handla om fall där utvecklingsarbetet har avbrutits med hänvisning till en uppenbar ovilja från mottagarlandets regering att respektera de mänskliga rättigheternas grundläggande friheter.
Det civila samhället har en viktig roll och uppgift i att fördjupa demokratin i länder där demokratin fortfarande är bräcklig och skör. Detta arbete kan sammanfattas enligt följande:
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att förtroenden byggs mellan regeringar och medborgare.
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att regeringar respekterar de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter och den internationella humanitära rätten.
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ett juridiskt reformarbete sker i landet i enlighet med internationella standard och internationella avtal.
- Civila samhället kan bidra till att säkerställa att ekonomiskt bistånd används till rätt ändamål och att det finns någon som kan utkräva politiskt ansvar i syfte att förhindra korruption.
- Civila samhället kan folkbilda, delta i debatter om politiska policys och arbeta fram alternativa utvecklingsmodeller.
- Civila samhället kan stödja de grupper som arbetar internt eller i exil för att åstadkomma en demokratisering.
- Civila samhället kan formulera alternativa analyser och politiska förslag.
- Civila samhället kan inspirera till folkligt engagemang och transparenta processer.
- Civila samhället kan genom internationella nätverk och kampanjer i nord/syd skapa global folkbildning /opinion för att påverka berörda regeringar.
- Civila samhället kan möjliggöra för internationellt utbyte och byggande av internationella nätverk så att nationella grupper och organisationer kan få stimulans och stöd i demokratiserings processer.
Diakonia har många goda erfarenheter från denna typ av demokratiarbete från ett fyrtiotal länder som vi arbetar i.
Som t ex i Mozambique där våra samarbetsorganisationer varit drivande i framtagandet av en ny familjelagstiftning för att stärka kvinnors rättigheter och en ny lagstiftning för att skydda hiv/aids sjukas medborgerliga rättigheter. Andra exempel är Diakonias avgörande betydelse i arbetet med sanningskommissionerna i Paraguay och Peru.
För att säkerställa ett fortsatt svenskt stöd till demokrati och MR-arbetet i länder där Sverige fasar ut det bilaterala biståndet föreslår Diakonia att regionala fonder upprättas. Syftet med dessa fonder kan sammanfattas enligt följande:
- Stöd till det civila samhället, dess nationella partners och internationella nätverk för att fördjupa demokratin och MR-arbetet i nya och sköra demokratier enligt ovanstående som t ex i Kambodja, Honduras, Nicaragua, Congo, Burkina Faso etc.
- Stöd till Sanningskommissioner som t ex i Peru, Colombia och Kambodja.
- Stöd till FN:s ombudsmän och rapportörer i olika delar av världen.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: Afrika, bistånd, biståndspolitik, demokrati, landkoncentration, mänskliga rättigheter
tisdag 24 april 2007
Skrämmande okunskap på DN:s ledarsida
På ledarsidan i söndagens Dagens Nyheter fanns rubriken ”Bolag bättre än bistånd”. Sedan följde en text som vi som arbetat hela livet med demokratibistånd inte förstod någonting av.
Rubriken antyder att det finns en motsättning, ett antingen eller, i valet mellan att stödja näringslivet eller det demokratiarbete som sker genom biståndet. Varför det skulle finnas en sådan motsättning och hur den i så fall ser ut förblir dock oklart. Hela texten saknar analys och lämnar efter sig en rad frågor: Vilken typ av bolag är det som har överlevt? Hur har de bidragit till fattigdomsbekämpningen och framväxten av demokrati i de länder de verkar?
Samtidigt avslöjar ledarskribenten sin okunskap beträffande svenska folkrörelsers demokratibistånd när det insinueras att de skulle ”uppifrån och med skattepengar som lockbete berätta vilka intresseorganisationer som enligt förmenande borde startas i Afrika”. Om detta är debattnivån beträffande svenskt framtida bistånd så är det mycket oroande.
Diakonia har lång erfarenhet av demokratibistånd från t ex Sydafrika och Centralamerika. Under apartheidtiden i Sydafrika, och diktaturerna och inbördeskrigens tid i Centralamerika, var det inte näringslivets aktörer som längtade efter att bidra till demokratiska förändringar. Snarare motsatsen, genom att försvara sina egna intressen och misstänkliggöra de krafter som stod upp för människors rätt att leva ett värdigt liv.
Förändringarna kom genom ett nätverksbyggande mellan organisationer, kyrkor och enskilda i dessa länder, i Sverige och internationellt. Nätverk som skapade opinion, avslöjade hur systemen förgrep sig på människor och arbetade för en förändring. Ett arbete byggt på att försvara friheten, respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratins grunder.
Diakonias stöd till personer som Beyers Naudé, Frank Chikane, Desmund Tutu och de kyrkor och organisationer de representerade, var av avgörande betydelse för avskaffandet av apartheid – tillsammans med alla andra som arbetade i de internationella nätverken med samma målsättning.
Idag låter det som att alla kämpade för apartheids avskaffande och bidrog till förändringen. Så var det inte! För att få en mer nyanserad debatt och ett historiskt perspektiv uppmanar jag DN:s ledarskribenter att läsa till exempel Diakonias bok I livets tjänst.
I Centralamerika blev samma stöd till kyrkor och organisationer samt utbildningsinsatserna till flyktingarna en av många faktorer som bidrog till freden och demokratibyggandet.
Idag arbetar Diakonia på samma sätt med de erfarenheter vi har, för att skapa demokratiska förutsättningar i länder där vi finner totalitära regimer eller där konflikten slagit sönder alla förutsättningar för demokrati och MR-relaterat arbete. I länder som, Burma, Irak, Somalia, Palestina, Zimbabwe, Cuba etc. Jag har tyvärr inte sett bolagens intresse av att delta i dessa processer.
Svenskt folkrörelsebistånd har en roll och näringslivet en annan. Men ställ inte dessa roller mot varandra.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: Dagens Nyheter, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, folkrörelser
Rubriken antyder att det finns en motsättning, ett antingen eller, i valet mellan att stödja näringslivet eller det demokratiarbete som sker genom biståndet. Varför det skulle finnas en sådan motsättning och hur den i så fall ser ut förblir dock oklart. Hela texten saknar analys och lämnar efter sig en rad frågor: Vilken typ av bolag är det som har överlevt? Hur har de bidragit till fattigdomsbekämpningen och framväxten av demokrati i de länder de verkar?
Samtidigt avslöjar ledarskribenten sin okunskap beträffande svenska folkrörelsers demokratibistånd när det insinueras att de skulle ”uppifrån och med skattepengar som lockbete berätta vilka intresseorganisationer som enligt förmenande borde startas i Afrika”. Om detta är debattnivån beträffande svenskt framtida bistånd så är det mycket oroande.
Diakonia har lång erfarenhet av demokratibistånd från t ex Sydafrika och Centralamerika. Under apartheidtiden i Sydafrika, och diktaturerna och inbördeskrigens tid i Centralamerika, var det inte näringslivets aktörer som längtade efter att bidra till demokratiska förändringar. Snarare motsatsen, genom att försvara sina egna intressen och misstänkliggöra de krafter som stod upp för människors rätt att leva ett värdigt liv.
Förändringarna kom genom ett nätverksbyggande mellan organisationer, kyrkor och enskilda i dessa länder, i Sverige och internationellt. Nätverk som skapade opinion, avslöjade hur systemen förgrep sig på människor och arbetade för en förändring. Ett arbete byggt på att försvara friheten, respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratins grunder.
Diakonias stöd till personer som Beyers Naudé, Frank Chikane, Desmund Tutu och de kyrkor och organisationer de representerade, var av avgörande betydelse för avskaffandet av apartheid – tillsammans med alla andra som arbetade i de internationella nätverken med samma målsättning.
Idag låter det som att alla kämpade för apartheids avskaffande och bidrog till förändringen. Så var det inte! För att få en mer nyanserad debatt och ett historiskt perspektiv uppmanar jag DN:s ledarskribenter att läsa till exempel Diakonias bok I livets tjänst.
I Centralamerika blev samma stöd till kyrkor och organisationer samt utbildningsinsatserna till flyktingarna en av många faktorer som bidrog till freden och demokratibyggandet.
Idag arbetar Diakonia på samma sätt med de erfarenheter vi har, för att skapa demokratiska förutsättningar i länder där vi finner totalitära regimer eller där konflikten slagit sönder alla förutsättningar för demokrati och MR-relaterat arbete. I länder som, Burma, Irak, Somalia, Palestina, Zimbabwe, Cuba etc. Jag har tyvärr inte sett bolagens intresse av att delta i dessa processer.
Svenskt folkrörelsebistånd har en roll och näringslivet en annan. Men ställ inte dessa roller mot varandra.
Bo Forsberg
Andra bloggar om: Dagens Nyheter, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, folkrörelser
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
