Klimatfinansieringen: FN bör styra - inte Världsbanken

Med mindre än två månader kvar till Köpenhamnsmötet pågår intensiva förhandlingarna om ett klimatavtal. Det handlar om att sätta upp mål för utsläppsminskningar, de legala formerna för ett avtal och inte minst hur finansieringsfrågan ska lösas. När det gäller det sistnämnda handlar diskussionen i hög grad om hur mycket pengar som behövs. Men minst lika viktigt att komma fram till är hur pengarna ska kanaliseras. Vem ska sköta utbetalningen av stöd till fördämningar mot översvämningar i Moçambique, mindre utsläpp från pappersfabriker i Brasilien eller orkansäkrade hus i Thailand? Förslagen är många, och sammanfattas väl i rapporten Klimatnotan, men något som väcker oro bland folkrörelserna är de förslag som syftar till att ge Världsbanken en viktig roll i klimatfinansiering. Att använda sig av Världsbanken är problematiskt av ett antal skäl.

För det första är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Världsbanken och dess tvillinginstitution IMF har under lång tid kritiserats av det civila samhället. Folkrörelser i både Nord och Syd har ifrågasatt det faktum att institutionernas styrelseskick, där inflytande beror på ekonomisk styrka, är djupt odemokratiskt. Diskussionen om styrelseskicket och frågan om utvecklingsländernas inflytande i de internationella finansiella institutionerna är högst aktuell. Små framsteg har gjorts för att öka inflytandet, men mycket återstår innan en reell förändring sker mot ett ökat demokratiskt styre.

För det andra ser många utvecklingsländer med misstro på Världsbanken och IMF. Sedan 1980-talet har Världsbanken och IMF haft stort inflytande på många av världens utvecklingsländers ekonomiska politik. Stark kritik har riktats mot institutionernas alltför snäva analyser av de ekonomiska och politiska förhållandena i dessa länder och de policyimplikationer som analyserna lett fram till. Ett exempel som Diakonia tidigare tagit upp i kampanjen ”Tro, hopp och Hiv” är IMF:s strikta penningpolitik som lett till minskat utrymme i statsbudgetar för hiv och aids-bekämpning. Sådan politik har under de senaste decennierna förbrukat många av utvecklingsländernas förtroende för institutionerna. Att då föra fram Världsbanken som en av de viktigaste kanalerna för klimatfinansiering är inte bara tvivelaktigt i sak, utan leder också till att förhandlingarna för att nå ett klimatavtal blir än mer låsta.

För det tredje är förtroendet för Världsbanken som klimatbank lågt. Även om man på senare tid glädjande nog meddelat att en översikt av sin miljö- och klimatpåverkan kommer att ske präglas institutionens investeringar i energisektorn av fokus på fossila energilösningar. Noterbart är att enligt Bank Information Center ökade Världsbanksgruppen under 2008 sin finansiering av fossila bränslen med 102 %, medan satsningarna på förnyelsebar energi endast ökade med 11 %.

Alternativet till de internationella finansiella institutionerna är självklart att tydligt placera kontrollen över klimatfinansiering hos FN:s klimatkonvention. Det går inte att förneka byråkratiska trögheter och det faktum att geopolitik är en del av FN:s vardag. Men FN-systemet har en tydligare demokratisk profil, högre anseende hos utvecklingsländerna och större trovärdighet när det gäller klimatfrågan. Som Diakonia tidigare bloggat om så måste Världsbanken bli en del av klimatfrågans lösning. Men när det gäller kontrollen över klimatfinansieringen i de pågående förhandlingarna bör Sverige som EU:s ordförandeland verka för en större roll till FN och en mindre till Världsbanken, det omvända är fel i sak och oklokt i dagens låsta förhandlingsläge.

Vart tog pengarna för vägen vägen ? En ”tribun popular” i Kongo-Kinshasa

Att uppnå en politisk post i Demokratiska Republiken Kongo innebär tyvärr fortfarande många möjligheter att berika sig själv, och tyvärr är det många som inte är sena att använda möjligheterna. Det blir inte bättre av att högt uppsatta makthavare upplevs som oåtkomliga för vanligt folk vilket undergräver respekten för det demokratiska systemet.

Men ibland kan det bli svettigt även för makthavarna. Idag organiserade Diakonias partner RECIC (Reseau Education Civique du au Congo) en av sina återkommande allmänna parlament, så kallade ”Tribun Popular”. Det är en metod som flera av Diakonias partners använder och utvecklar.

I grunden går det ut på att man sammanför lokalbefolkning och makthavare för att ta upp olika aktuella frågor. Förutom att organisera och leda möten så tar man in olika resurspersoner som jurister, experter på mänskliga rättighete och animatörer som kan spela upp situationer med små teaterstycken. Påhittigheten är enorm för att få igång diskussionen.

Trots den tryckande hettan har nästan 400 personer sökt sig till möteslokalen i Kinshasaförorten Kingabwa för att diskutera hur det egentligen går med det sen länge utlovade (och formellt påbörjade) vägbygget.

Både borgmästaren och vicepresidenten i provinsregeringen har kommit till mötet. Trots att alla artigt reser sig när vicepresidentens ankomst annonseras, och han tågar in i lokalen med sina vakter och assistenter, tvekar inte lokalbefolkningen att ställa tuffa frågor.

- Ers excellens, vet ni inte att folk dör här när bilar inte lyckas komma fram för att ta folk till sjukhus? Och hur skall vår marknad kunna utvecklas när ingen kan ta sig hit?
- Ers excellens, vad hände med pengarna till vägen? Ni har ju både samlat in pengar och dessutom tagit in en entreprenör?
Dessutom tilllägger en kvinna upprört: -Varför denna entreprenör? Om ni låtit våra män och söner bygga vägen hade den både blivit byggd och dessutom hade vi fått arbeten som väl behövs…
Nu jublar publiken.

Ytterligare en kvinna undrar om excellenserna kanske glömt bort att det ingår i deras jobb att se till Kingabwa. När nästa talare som får mikrofonen undrar om excellenserna har sett skylten på gatan där det står ”Arbete pågår”, och kommenterar att det nog snart börjar växa svamp på skylten så dånar skratten i hela lokalen.

Men även om politikerna får sina fiskar varma uppstår också bra diskussioner. Vicepresidenten är noga med att beklaga att det var en tidigare borgmästare som samlade in pengar till vägen: "Anklaga inte min nuvarande kollega för det".
- Tyvärr är både den tidigare borgmästaren och pengarna borta. Men låt mig säga att vägar alltid är statens ansvar, ge aldrig pengar till makthavare som vill ha betalt för samhällstjänster. Vill ni hjälpa till så bjud gärna byggarbetare på mat, eller hjälp till med jobbet, men ge inte pengar. Det är er rättighet att få vägarna byggda.

Här brukar experterna vara med och förklara vilka lagar som gäller, och vilka skyldigheter medborgare respektive samhället har.

Att vara med på en ”Tribun Popular” är roligt, engagerade och spännande. Man får verkligen uppleva hur lokal demokrati byggs underifrån. Mötesledarna är väl förberedda. Det är högt i tak i samtalen, men också utrymme för makthavarna att både svara och gärna agera.
När biståndsminister Gunilla Carlsson förra året talade om effektiva svenska biståndsåtgärder så nämnde hon de allmänna parlamenten. Och faktum är att de nästan alltid slutar med konkreta förbättringar. En väg blir bättre, polisen bevakar ett område bättre, korruption i förvaltningen avslöjas, man förbättrar kommunala rutiner, sophämpningen börjar fungera. Så det finns nog hopp för vägen i Kingabwa också.

Joakim Wohlfeil, Diakonia, på plats i Kongo

Baptistsamfundet vågar utmana!

I Kristi Himmelsfärdshelgen medverkade jag i Baptistsamfundets årskonferens i Helsingborg under temat – Vem bryr sig? Baptistsamfundet är en av Diakonias huvudmän. I fokus fanns klimatförändringarna i relation till fattigdomen och de globala rättvisefrågorna.

Vilken spännande konferens!

Det sägs ofta att folkrörelserna inklusive kyrkan är på utdöende. Så är inte fallet. Här finns ett intresse och framför allt ett engagemang som söker nya former. Med representanter från lokala församlingar diskuterades en helhetssyn på de globala utmaningarna utifrån teologi, faktaredovisning om klimatförändringar och dess relationer till FN:s mål om att halvera fattigdomen till 2015.

Temat diskuterades i seminarier, behandlades i förhandlingar och upplevdes i gudstjänster
Exempel på frågor som diskuterades:

• Det är ett faktum att naturkatastroferna har ökat i antal under de senaste årtiondena. Det är framför allt katastrofer som är relaterade till översvämningar och torka enligt FN och Internationella Röda Korset. I länder som t ex Moçambique och Bangladesh försvinner årligen odlingsbar jord på grund av översvämningar medan torkan i delar av Sudan, Afrikas Horn och Kenya omöjliggör för människor att få mat och vatten för dagen.
• Den rika världen som släpper ut i särklass mest koldioxid och som förorsakar klimatförändringarna märker än så länge inte så mycket av problemen. Den fattiga delen av världen, som t ex delar av Afrika får – som så många gånger tidigare – betala priset för att vi ska uppehålla vår välfärd.
• Antalet klimatflyktingar ökar och utgör idag en majoritet av världens flyktingar. De står vid EU:s gräns och inga barriärer kommer att kunna hindra dem när de söker mat och vatten för dagen.
• WTO:s handelsavtal, biståndet och miljöpolitiken måste samordnas för att vi ska kunna möta utmaningarna och hitta lösningar.
• Vad kan jag göra som enskild, vad gör vi som kyrka och hur påverkar vi politiken på nationell och regional och globala nivå så att kloka beslut fattas?

Spännande diskussioner med stort engagemang resulterade i ett antagande av en policy för samfundet i klimatfrågan samt en uppmaning till församlingarna att arbeta vidare med att ta fram lokala handlingsplaner.

Själv fick jag vara med om något nytt när jag dialogpredikade med en av Sveriges främsta kontrabasister i en jazzgudstjänst under temat klimatförändringar och global rättvisa.

Det finns verkligen hopp när man ser människors engagemang, vilja, kompetens och visioner.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Baptistsamfundet, folkrörelser, klimatförändringar, fattigdomsbekämpning

Skrämmande okunskap på DN:s ledarsida

På ledarsidan i söndagens Dagens Nyheter fanns rubriken ”Bolag bättre än bistånd”. Sedan följde en text som vi som arbetat hela livet med demokratibistånd inte förstod någonting av.

Rubriken antyder att det finns en motsättning, ett antingen eller, i valet mellan att stödja näringslivet eller det demokratiarbete som sker genom biståndet. Varför det skulle finnas en sådan motsättning och hur den i så fall ser ut förblir dock oklart. Hela texten saknar analys och lämnar efter sig en rad frågor: Vilken typ av bolag är det som har överlevt? Hur har de bidragit till fattigdomsbekämpningen och framväxten av demokrati i de länder de verkar?

Samtidigt avslöjar ledarskribenten sin okunskap beträffande svenska folkrörelsers demokratibistånd när det insinueras att de skulle ”uppifrån och med skattepengar som lockbete berätta vilka intresseorganisationer som enligt förmenande borde startas i Afrika”. Om detta är debattnivån beträffande svenskt framtida bistånd så är det mycket oroande.

Diakonia har lång erfarenhet av demokratibistånd från t ex Sydafrika och Centralamerika. Under apartheidtiden i Sydafrika, och diktaturerna och inbördeskrigens tid i Centralamerika, var det inte näringslivets aktörer som längtade efter att bidra till demokratiska förändringar. Snarare motsatsen, genom att försvara sina egna intressen och misstänkliggöra de krafter som stod upp för människors rätt att leva ett värdigt liv.

Förändringarna kom genom ett nätverksbyggande mellan organisationer, kyrkor och enskilda i dessa länder, i Sverige och internationellt. Nätverk som skapade opinion, avslöjade hur systemen förgrep sig på människor och arbetade för en förändring. Ett arbete byggt på att försvara friheten, respekten för de mänskliga rättigheterna och demokratins grunder.

Diakonias stöd till personer som Beyers Naudé, Frank Chikane, Desmund Tutu och de kyrkor och organisationer de representerade, var av avgörande betydelse för avskaffandet av apartheid – tillsammans med alla andra som arbetade i de internationella nätverken med samma målsättning.

Idag låter det som att alla kämpade för apartheids avskaffande och bidrog till förändringen. Så var det inte! För att få en mer nyanserad debatt och ett historiskt perspektiv uppmanar jag DN:s ledarskribenter att läsa till exempel Diakonias bok I livets tjänst.

I Centralamerika blev samma stöd till kyrkor och organisationer samt utbildningsinsatserna till flyktingarna en av många faktorer som bidrog till freden och demokratibyggandet.

Idag arbetar Diakonia på samma sätt med de erfarenheter vi har, för att skapa demokratiska förutsättningar i länder där vi finner totalitära regimer eller där konflikten slagit sönder alla förutsättningar för demokrati och MR-relaterat arbete. I länder som, Burma, Irak, Somalia, Palestina, Zimbabwe, Cuba etc. Jag har tyvärr inte sett bolagens intresse av att delta i dessa processer.

Svenskt folkrörelsebistånd har en roll och näringslivet en annan. Men ställ inte dessa roller mot varandra.

Bo Forsberg

Andra bloggar om: Dagens Nyheter, bistånd, biståndspolitik, demokratibistånd, folkrörelser