Klimaträttvisa för att utrota fattigdomen

Jag är ett av Sveriges första ”klimatoffer”! Ett pyttelitet fästingbett i somras resulterade i borrelia som gjorde mig trött och hängig som en gammal gumma. Det låter kanske mer dramatiskt än vad det var, men trots Sveriges välfungerande sjukvårdssystem så får man sig ändå en tankeställare när man råkar ut för en sjukdom som man inte kan skydda sig mot och som potentiellt kan göra en förlamad. Fästingarna har pga. klimatförändringarna och de milda vintrarna kunnat överleva lättare, blir fler och fler och därmed ökar också risken att bli smittad av de otäcka små krypen…

Men samtidigt är det ju ingenting jämfört med de effekter som klimatförändringarna kan resultera i i utvecklingsländerna. Ökad spridning och risk för malaria är bara ett av alla liknande problem som forskarna förutspår. Ökad torka, översvämningar, lerskred, minskad matproduktion, värmeböljor… allt detta kommer framförallt att drabba fattiga människor som inte ens bidragit till klimatförändringarna. Snacka om orättvist! Därför är också klimatfrågan en av vår tids största rättvisefrågor och en utmaning som Diakonia kommer att arbeta intensivt med framöver.

Diakonia arrangerade igår, tillsammans med Stockholm Environment Institute (SEI) och Svenska kyrkan, ett seminarium i Riksdagen om just detta. Forskare vid SEI har utvecklat en modell som vi hoppas och tror kan visa vägen till ett rättvist och effektivt klimatavtal vid nästa års klimattoppmöte i Köpenhamn. För om vi ska kunna utrota fattigdomen måste vi tackla klimatförändringarna. Och för att effektivt kunna minska utsläppen av växthusgaser måste vi sätta rättvisa i centrum av klimatförhandlingarna.

Modellen som presenterades kallas för ”Greenhouse Development Rights” och bygger på uträkningar om länders historiska ansvar och deras ekonomiska förmåga att bidra till klimatarbetet. Modellen kan mycket väl vara nyckeln till ett lyckat Köpenhamnsmöte. Genidraget ligger i att den kan tillämpas på alla länder. Därmed kommer man ifrån uppdelningen redan industrialiserade länder (s.k. Annex 1 länder) och utvecklingsländer (s.k. non-annex 1) som skapat så mycket problem i förhandlingarna nu när t.ex. utsläppen från Kina och Indien vuxit så kraftigt. Genom att tillämpa en ”utvecklingströskel” på $20/dag gör man skillnad mellan fattiga och rika – oavsett vilket land de bor i. De fattiga som inte varit med att bidra till problemet ska inte heller behöva vara med och betala, utan kan istället koncentrera sig på sin egen utveckling. Rika måste däremot både betala för minskningen av utsläppen, omställningen till fossilfri teknik och anpassning till oundvikliga klimatförändringar. Enligt modellen har USA och EU störst ansvar och ekonomisk förmåga och måste därmed bidra mest. Vi måste både göra åtaganden om att minska utsläppen på hemmaplan, samtidigt som vi måste stötta utsläppsminskningar, anpassning och tekniksprång i utvecklingsländerna. Det handlar alltså inte om antingen hemma eller borta som många ekonomer resonerar kring. Vi måste göra både och om vi ska klara att hålla oss under en uppvärmning på +2°C och undvika de kaskadeffekter som forskarna varnar för.

Svenska kyrkan och Diakonia kommer tillsammans med våra systerorganisationer i Europa och andra partnerorganisationer runtom i världen arbeta för att GDR-modellen får genomslag i klimatförhandlingarna. Diakonias klimatarbetet påbörjades redan förra året i samband med Kyrkornas Globala Vecka, fortsätter med årets vecka och kommer under nästa år att växa till vår huvudkampanj. Vill du vara med? Börja med att skriva under "Time to lead" och "Klimatuppropet". Varför inte cykla till jobbet imorgon eller prova på någonting vegetariskt till middag ikväll? Du kan vara en av alla dessa människor som förändra världen...

Tove Zetterström