Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.
Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.
Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.
Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.
Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.
Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.
Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.
Joakim Wohlfeil, Diakonia
Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic
PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel
