Hamas kulturella insikter och dess konsekvenser

Den tyske författaren Martin Kessel myntade det legendariska uttrycket ”På straffens hårdhet känner man igen regimens svaghet”. Det är en beskrivning som lätt kan appliceras på Hamas de-facto regim i Gaza. (De-facto regim avser en regim som har makten i ett område även om man kan ifrågasätta dess legitimitet. Om man har makten i ett område har man också ansvar för exempelvis brott mot mänskliga rättigheter.)

Jamal Abu Al-Qumsan är en känd kulturpersonlighet i Gaza och ägare till konstgalleriet Al-Itthad. Den 1 maj öppnades en utställning på Al-Itthad-galleriet med den svenska fotografen Mia Gröndahls bilder Gaza Graffiti. Med fantastiska bilder har hon dokumenterat hur palestinier skildrar sin situation via graffiti.

De hade fått tillstånd från kulturministeriet i Gaza, ett tillstånd som dock drogs in i sista sekunden då man fått klart för sig att en RAP-konsert och ett inslag med kvinnliga Dabka-dansare ingick. Dabka är en arabisk folkdans som är ett självklart inslag i den palestinska kulturen. Att förbjuda Dabka-dans i Gaza visar på ungefär samma kulturella insikter från regimen som att förbjuda svenskar att dansa ”små grodorna” på midsommar.

Ändå togs dansen och RAP-konserten bort i ett försök att undvika att utställningen skulle stoppas. Den 5 maj kom ändå en grupp från Hamas ”säkerhetspolis” och trakasserade besökarna och förde bort Jamal Abu Al-Qumsan. Trots att han förklarat att det var en konstutställning och att inga ”omoraliska” aktiviteter pågick.

Jamal tvingades att under 2 timmar svara på frågor om andra kulturpersonligheter i Gaza och utstå förolämpningar om sitt sexliv från dessa moralens väktare. Han beordrades sen att återvända dagen därpå (den 6 maj) då samma procedur upprepades under 9 timmar, följt av uppmaningen att återvända den 8 maj.

Den 8 maj upprepades frågorna kombinerat med förnedring och tortyr, med förbundna ögon piskades Jamal och tvingades hoppa runt i rummet med armarna uppsträckta medan poliserna slog honom. Jamal har godkänt att vi här på bloggen visar bilderna från ”förhören” den 8 maj. Jamal kallades till nya förhör i förrgår, den 10 maj, och Diakonias samarbetsorganisation i Gaza försöker nu få ytterligare information om hans situation.

Det är tydligt att Hamas har förlorat sin legitimitet bland folket i Gaza genom sitt bruk av censur, våld mot sin egen befolkning, rättsosäkerhet och korruption. Samtidigt har blockaden mot Gaza blivit Hamas sista räddning då folket lägger skulden på omvärlden för blockaden och inte minst är den Hamas standardsvar på all kritik. Blockaden innebär också att Hamas genom sin kontroll över smugglingen blir rikare och rikare för varje dag.

Ett vanligt men bittert skämt på gatan i Gaza är numera: ”Vilka är de enda två frågor där Israel och Hamas är eniga? Svar: Båda hatar Golstone, men älskar blockaden”.

Joakim Wohlfeil, policy officer, Diakonia

(fotnot: Domare Goldstone var ordförande för den så kallade Goldstonekommisionen som anklagar både Israel och Hamas för krigsbrott, både Israel och Hamas har fördömt Goldstonerapporten.)

PS: Tillägg den 18 maj 2010
Tisdag den 18 maj verkställde regimen i Gaza 3 dödsdomar: Matar Harb al-Shoubaki 35, Rami Mohammed Sa'id Juha 25, Saber Hussein Jundeya 33. Personerna var dömda för mord och i ett fall även för våldtäkt. Palestinska människorättsorganisationer har tydligt motsatt sig verkställandet av domarna med hänvisning till den utbredda rättsosäkerheten i Gaza. Diakonias samarbetsorganisation Al Mezan som verkar i Gaza har flera gånger kritiserat Hamas politiska inflytande i domstolsväsendet.

Kan en kvinna förtryckas mer än så?

Ja, då är vi här igen - Internationella kvinnodagen. Vilken nytta har vi av den? Har kvinnors utsatthet, marginali-sering från besluts-fattande organ samt politiskt förbättrats för att vi firar den 8 mars? Eller är det bara ett kommersiellt jippo, som Mors eller Fars Dag, då vi köper blommor och ler och får gott fika och tackas för vår omsorg och vårdande funktion i samhället?
Har den 8 mars någon funktion i vår strävan efter ett rättvist demokratiskt samhälle för allas lika värde oavsett kön, politisk eller religiös tillhörighet, sexuell orientering, social och ekonomisk status, etnicitet etc, etc?

Det är klart att jag uppskattar blommor och erkännande av min eventuella vårdande och sociala kapacitet. Jag uppskattar själv gärna manliga vänner och kollegor för samma sak. Men när får dessa för människan så basala och viktiga kompetenser en likvärdig erkänsla i maktens korridorer? När kan de vara del av stora globala beslut om vår överlevnad som i klimatfrågan?

Ja, jag är otålig. Man får göra det i en blogg. En av de mest grymma och förnedrande sätt att förtrycka kvinnor är kvinnlig könsstympning (FGM). Det görs dessutom i religionens namn – i tolkningen av en religion. Det är ett extremt verkligt problem för flickor och kvinnor runt om i världen. 100-140 miljoner flickor och kvinnor i världen har enligt UNICEF genomgått FGM och mer än 3 miljoner riskerar den närmaste tiden att utsättas för denna grymma sed. Beroende på vilken typ av omskärelse det rör sig om, utgör den en risk för kvinnans psykiska och fysiska hälsa och kan i värsta fall leda till döden. Enligt Världshälsoorganisationen orsakar FGM bland annat riskfyllda och svåra förlossningar, ibland med dödlig utgång för barn eller mor eller båda. En omskuren kvinna har ständiga smärtor, ofta infektioner som kan orsaka barnlöshet, oförmåga att hålla sin urin, olika former av cystor och varbölder samt oförmåga till ett positivt sexuellt liv.

Kan en kvinna förtryckas mer än så? Hur ska en kvinna kunna resa sig ur detta och bli en likvärdig samhällsmedlem och ta aktiv del i utvecklingsprocesser och beslutsfattande? Vad har inte världen förlorat av erfarenhet och kunskap i och med att dessa kvinnor är uteslutna från att bidra till en positiv social och ekonomisk utveckling i sina samhällen?

Vi inom Diakonia har förmånen att få ta del av och stödja våra partners outtröttliga dagliga kamp, att stoppa förtryck och grymma förnedrande traditioner. Just ett sådant arbete, som ger hopp, gäller kvinnlig könsstympning.

I Egypten har 91 % av kvinnor i åldern 15-49 år utsatts för FGM och 80 % av dessa var i åldern 15-19 år. 2008 infördes en lag i Egypten som förbjuder kvinnlig könsstympning. Lagen har dock inte implementerats på ett effektivt sätt. Därför arbetar Diakonias fantastiska samarbetsorganisation BLACD med att informera och mobilisera mot kvinnlig könsstympning. De har engagerat olika grupper i samhället; religiösa och traditionella ledare, män, kvinnor, flickor, vårdpersonal och politiker. Och det har gett resultat. Speciellt viktigt har varit att stärka flickors kunskap och styrka att kunna säga nej och hänvisa till sina rättigheter. Och - män deltog aktivt – representanter för makt och beslut. I de samhällen BLACD arbetar har andelen som utövar kvinnlig könsstympning sjunkit till under 20 % vilket är ett stort framsteg. Resterande del är mobiliserade och på god väg att avsluta denna sed. På FN:s dag för nolltolerans mot kvinnlig könsstympning genomfördes en protestmarsch där över 1 000 flickor demonstrerade och krävde att lagen följs.

Jag vet inte om internationella kvinnodagen firas i Egypten, men låt oss ta tillfället att påminna oss om förtryck och att lika värde inte är verklighet för majoriteten av kvinnor i vår värld. Låt oss lova oss själva och varandra att bli ytterligare aktiva i denna kamp för en rättvis värld för alla.

Mirjam Dahlgren, hiv/aids- och jämställdhetssamordnare

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice

Var finns hoppet?

Av en medarbetare som nyligen besökte Zimbabwe fick jag denna berättelse som jag vill dela med mig av:

"I dagarna har Zimbabwe fått en ny koalitionsregering och en premiärminister. Morgan Tsvangirai, som enligt internationella valobservatörer fick en majoritet av rösterna i president- och parlamentsvalet i mars, ska nu dela den politiska makten med de personer som tidigare bedrivit öppen terror och misshandlat både honom själv och andra företrädare för oppositionen MDC. Tanken är svindlande.

Detta var mitt andra besök i Zimbabwe och huvudstaden Harare sedan oktober 2008. Mitt starkaste intryck den gången var den apati och närmast demonstrativa likgiltighet varmed man blev bemött av hotellpersonal och folk inom servicesektorn. Jag liksom kom på mig själv med att knyta näven i byxfickan och försöka förstå. Detta kan man tycka är ett lyxproblem. Kanske till och med en självklarhet i ett land där 2/3 eller mer av den kvalificerade arbetskraften sedan länge har flytt landet och de flesta människor man träffar har givit upp tron på allmänna val och politiken som instrument. Icke desto mindre var det oerhört påtagligt och frustrerande.

Till min förvåning var denna känsla av apati förbytt när jag nu besökte landet igen. Istället fick jag nu intrycket av att alla i hemlighet gick och väntade på att något måste hända – ”Zvakwana” som är shona och betyder ungefär ”Nu räcker det!”.

Parallella världar
I Harare, där det råder fullständigt kaos i avsaknad av i stort sett alla grundläggande nyttigheter som vatten, sanitet och mat, upphör man aldrig att förvånas över de oaser av frid och den uppfinningsrikedom som zimbabwierna besitter. Mitt i stan, nära Mugabe Road, ligger det förnämliga bokkaféet där man kan lyssna på traditionell musik samtidigt som man surfar trådlöst och någon deklamerar en dikt – en absurd känsla. Vägg i vägg ligger även en jazzklubb dit folk kommer för att spisa jazz och kanske ta en öl. Man kan promenera dit på breda boulevarder som är i närmast perfekt skick, där folk lever sitt liv som vanligt och känslan av osäkerhet är som bortblåst. Självklart är jag inte så naiv att jag inte förstår att läget ser olika ut på olika ställen i Harare och att jag är oerhört privilegierad, men ändå.

Hur överlever vanligt folk?
Vad som skett sedan mitt förra besök är att regeringen officiellt erkänt US-dollar som betalningsmedel i dagligvaruhandel och för löner till statstjänstemän. De få mataffärer som nu har öppnat accepterar endast dollar. Det är dock fortfarande oerhört svårt att få tag på dollar och växel är det ingen som har. Vanligt är att man blir erbjuden att köpa ett par påsar extra mjöl eller någon avdankad hushållsapparat i stället för att få växel tillbaks. En gång blev jag erbjuden en get – men avböjde artigt.

Var finns det hopp?
Det tålamod som zimbabwierna uppvisar med den inkompetenta, korrupta och förtryckande regimen är närmast ofattbart och har ingen motsvarighet i Afrika. Någon har sagt att detta tålamod kanske är en av de främsta anledningarna till varför det aldrig kan bli någon folklig resning. Hur länge detta tålamod räcker och vad det beror på får jag återkomma till."

Vem stöder vem?

Hamas talesman Ayman Taha har annonserat att den sex månader långa vapenvilan med Israel går ut idag den 19 december.
Man kan fråga sig med vilken rätt de gör det. Majoriteten av palestinierna i Gaza stöder inte raketattackerna och är hjärtligt trötta på Hamas styre.

Nu kommer ju frågan; beror Hamas vikande stöd på Israels blockad av Gaza? Knappast, enligt palestinska Hamaskritiker inne i Gaza.
Hamas har inget att förlora på blockaden, de har allt de behöver, de finansieras utifrån och tar dessutom ”skatt” på livsmedel och förnödenheter som smugglas och säljs till ockerpriser inne i Gaza.
Hamas problem blev istället att när de väl tagit över makten så började de lägga sig i rättsväsendet, ordningsmakten, begränsa yttrandefriheten, hota oppositionella. Polisen började se mellan fingrarna om brottslingarna hade länkar till Hamas.

En känd kritiker inne i Gaza sade:
– Hamas ger möjligtvis en slags ordning inne i Gaza, men ingen lag.

Hamas vann valet som en protest mot korruptionen inom det styrande Fatahpartiet. När de till slut fick makten över ett område visade de sig vara likadana själva. Man kan naturligtvis säga att det var en omöjlig uppgift att sköta ett civilt styre under blockad, men det förklarar inte korruptionen.

Blockaden och mer våld vore istället räddningen för alla extremister i Gaza. Under hela tiden som blockaden pågått har det förts en debatt i Israel huruvida den verkligen är effektiv för att minska Hamas inflytande, eller om den är kontraproduktiv. Jag är rätt säker på det senare.

Hoten mot extremisterna kommer mindre från Israel än från fred och utveckling, istället göder extremisterna varandra. Naturligtvis vet Hamas att Israel också snart går till val, naturligtvis vet de att våld eller hot om våld alltid styrker mer militanta tongångar i Israel.

Med andra ord är det rätt tydligt att Hamas nog hellre ser Likud i kombination med olika extrempartier i som israelisk regering än en fredsinriktad koalition.
Naturligtvis vet Hamas att ju hårdare Israel slår mot palestinierna, ju mer vägspärrar, ju fler checkpoints och murar, ju mer bosättningarna växer, ju mer stöd de militanta bosättarna får, ju fler övergrepp mot palestininer som kan dokumenteras - desto mer undergräver man palestiniernas förtroende för en fredsprocess, och desto mer ökar stödet för Hamas.

Så fortsätter det! Våldet gynnar våldet! Fred, förhandlingar och uppgörelser hotar extremisternas paradis på båda sidor.

Joakim Wohlfeil

Jag förstod inte varför jag snubblade så ofta...

Vi sitter i ett mötesrum som vi fått låna av ministeriet för jämställdhetsfrågor hos den palestinska myndigheten i Ramallah. Vi skall träffa några av Diakonias partner som jobbar för kvinnors rättigheter i det palestinska samhället.

Det var inte helt lätt att hitta hit för just den här myndigheten hade inga skyltar. Vi träffar en man som kan peka ut vart vi ska, men när vi frågar varför det inte finns skyltar så får vi en tidig försmak av de historier vi kommer att få höra.
– Skyltar till ministeriet för jämställdhetsfrågor, där jobbar ju bara kvinnor, vem skulle vilja möta dem, skrattar han.

Vi får många starka intryck när vi får höra om barnäktenskap, diskriminering, hur kvinnorna drabbas dubbelt av den pågående ockupationen, men också om hur modiga kvinnor kämpar för jämställdhet i ett patriarkalt system. Konservativa krafter med religiösa och kulturella argument försöker hindra kvinnors medbestämmande. När man inte kan övertala kvinnorna att låta bli att kandidera politiskt så får deras män höra att de inte är herrar i sina hus och hur olämpligt det är för dem som män att deras kvinnor är med och bestämmer.

Vi får höra hur kvinnor som trots allt tar sig in i styrelserummen negligeras och trakasseras. En kvinna berättar hur männen bestämde att det var olämpligt att kvinnor och män satt vid samma bord vid sammanträdena. Männen löste det genom att kvinnorna fick sitta bakom ett draperi. Eftersom det är svårt att begära ordet från andra sidan av ett tygskynke kunde männen glatt berätta att de haft rätt hela tiden: trots att det satt kvinnor med på mötena så gjorde de inga inlägg i debatten.

Den som gör starkast intryck är Shatha. Hon kommer från ”Stars of hope”, en av Diakonias partnerorganisationer som jobbar med handikappades rättigheter. Shatha är en ung kvinna som först lite blygt tar upp sitt papper med punktskrift och säger att hon nog behöver lite stödord för att tala. Men snart ligger pappret i knäet och hon berättar med både ilska, engagemang och ibland med ironi om situationen för handikappade.

Shatha berättar om ett samtal med en blind svensk man på en konferens, som berättade att de handikappade behandlas som andra klassens människor i Sverige.
– Vilken lycka att få vara andra klassens människor. Som handikappad och kvinna är jag fjärde klassens människa här. Först kommer de friska männen, sen kommer de handikappade männen, sen kommer kvinnorna och sen vi handikappade kvinnor, svarade Shatha.

Hon berättar om okunskap och fördomar, hur föräldrar som ändå älskar sina handikappade barn inte vet hur de ska stödja dem.

Men hon säger också att det ibland kan ge styrka:
– Jag har alltid fått lära mig att ta för mig och vara stark, mina föräldrar vågade släppa ut mig och leka med de andra barnen. Under många år förstod jag inte varför jag så ofta snubblade och gjorde illa mig när vi lekte. Det var först när jag blivit lite äldre som jag insåg att de andra kunde något som jag inte kunde. Ingen hade berättat för mig att jag var blind.

Joakim Wohlfeil, Diakonia

Fotot på Shatha Abu Srour frår Stars of Hope i Ramallah är taget av Aida Alibegovic

PS! Den 3 december demonstrerade 1000-tals handikappade för sina rättigheter i det palestinska samhället. Läs mer i tidningen Dagens artikel