To get to the A and T terminals of the Brussels airport you walk through a long underground corridor. The walls are covered with hundreds of square meters of publicity. The advertisements are printed in a semi-transparent plastic that lies over white and flat neon bulbs, so light filters through the colors and call your attention. They look nice and passengers forget that they’re underground.
One of the ads shows teenagers who get out of a building in their school uniforms. The sun light falls on the green intact grass and shines on the children’s hair as they run out carelessly happy. To the left part of the picture two gray haired men in their tweed suits talk with preoccupied gesture. A text bubble comes out of them, “could we prevent an illness before it strikes?” To the right of the bubble, the logo of a multinational corporation and a punch line invites us to dream of “a world of possibilities”.
The current climate crisis is an illness that has just started and of which worse is still to come, could we prevent it before it strikes? The Swedish Commission for Climate Change and Development recently launched the report Closing the Gaps, which analysis climate change and its implications to development. The introduction and the first chapter portray a field of vicious circles that tie the poor tighter to poverty. The report, as the title indicates, wants to contribute to closing the gaps that separate us from a fair and effective climate deal. The first gap we are confronted with is the trust gap. “While climate change raises many scientific, technical, and economic issues, it is often described as primarily an issue of political will”, reads the first paragraph of the second chapter. It departs from the polluter pays principle, which (since 1972, when it was first enunciated by the OECD) “helps to internalize environmental externalities of economic activities so that the prices of goods and services fully reflect the costs of production”. The polluter pays principle is, according to the report, the origin of the trust gap: developed countries have failed to deliver support using equivalent principles like 0.7% and the Doha round, to name two of them. Are they going to fall again for the same argument, “sorry guys, we broke it, we fix it, just sign here”?
From the polluter pays principle the argument moves to the values gap, where the logic gets entangled in moral and ethical considerations. Marc Hauser, Richard Dawkins and others have argued and some experiments seem to show that morality is built in our brain in a similar way that mathematics or language is: our brains are able of moral judgments because this helps us to adapt and survive by identifying individuals keen to collaborate and create cooperative groups, which perform better than groups of competing individuals. What triggers collaboration is a positive moral judgment: this person is good, I can trust her. We can be partners then.
The Swedish Commission does not close the chapter on trust with this argument, but by calling to the moral responsibility that we have towards the generations to come. If this moral argument does not kick start a “heroically strong and capable leadership”, the report fears that “serious mitigation may not occur until the planet runs short of carbon-based energy”.
Can we prevent this illness before it strikes? Mmmm… if we manage to be good, if we manage to be trustworthy, maybe we will want to partner with each other to build a sustainable world instead of competing with each other for the remaining resources of a sick planet.
PS: If budget cuts due to the economic crisis have made you change a safari or a hike in the Andes for your sommarstuga in Jämtland but you still crave for adrenaline, read the chapter ”you scratch my back, I ride in yours” of the Selfish Gene by Richard Dawkins, Moral minds: how nature designed right and wrong (just the title is shivering) by Mark Hauser or Demonic Males, by Peterson and Wrangham. Satisfaction guaranteed or money back.
fredag 29 maj 2009
onsdag 27 maj 2009
Ge en säkrare förlossning i morsdagspresent
Det är premiär i år för mig. För första gången är det jag som är föremål för firandet på mors dag. Jag blev nämligen mamma för första gången för ungefär ett år sedan. Det blev visserligen ingen ilfart till Södersjukhuset men väl lite dramatik kring fostervatten och värkarbete vilket resulterade i ett kejsarsnitt.
Det gjorde verkligen ingenting. Allt fanns där – tillräckligt med personal, lokaler, utrustning, mat och dygnetruntservice på BB. Jag och min man kände oss väl omhändertagna och i trygga händer. Jag fick den smärtlindring jag behövde, då och då tittade personalen till oss och väl på BB fortsatte omsorgerna.
När folk frågade om jag var orolig inför förlossningen hade jag bara ett svar: Om man ska föda barn så ska man göra det i Sverige. Vi hamnar nämligen i topp när man gör mätningar över vart det är bäst att bli och vara mamma någonstans.
Det är inte fallet i många av de länder där Diakonia arbetar. Många mödrar föder sina barn utan assistans från utbildad personal, tillgång till smärtlindring eller omvårdnad. Risken att dö om förlossningen är komplicerad är påtaglig.
Men det behöver inte vara så! Vi har partner vars arbete bland annat resulterat i säkrare förlossningar. Det mest påtagliga som jag känner till är vår partner i Paraguay som drivit igenom att fattiga kvinnor som ska föda kan göra det under hygieniska förhållanden, och får bedövning om det behövs. Tidigare kunde en förlossning kosta en hel månadslön. Nu är det gratis för de här kvinnorna. De får helt enkelt en box innan förlossningen med det material som behövs i form av engångshandskar, bedövning och så vidare.
Jag kan inte tänka mig en bättre morsdagspresent. Till mig, till min mamma och många andra mammor! Så gå in på Diakonias webbplats och köp en ”gör-det-själv-present”. För dig som är ute i sista minuten finns det en chans att hinna ändå. Välj bara alternativet som innebär att du får gåvobladet som pdf mailat till dig så att du kan skriva din egen ”gör-det-själv-present”.
En sådan morsdagspresent gör skillnad för de fattiga blivande mammorna i Paraguay – och hela Diakonias arbete för mänskliga rättigheter.
Det gjorde verkligen ingenting. Allt fanns där – tillräckligt med personal, lokaler, utrustning, mat och dygnetruntservice på BB. Jag och min man kände oss väl omhändertagna och i trygga händer. Jag fick den smärtlindring jag behövde, då och då tittade personalen till oss och väl på BB fortsatte omsorgerna.
När folk frågade om jag var orolig inför förlossningen hade jag bara ett svar: Om man ska föda barn så ska man göra det i Sverige. Vi hamnar nämligen i topp när man gör mätningar över vart det är bäst att bli och vara mamma någonstans.
Det är inte fallet i många av de länder där Diakonia arbetar. Många mödrar föder sina barn utan assistans från utbildad personal, tillgång till smärtlindring eller omvårdnad. Risken att dö om förlossningen är komplicerad är påtaglig.
Men det behöver inte vara så! Vi har partner vars arbete bland annat resulterat i säkrare förlossningar. Det mest påtagliga som jag känner till är vår partner i Paraguay som drivit igenom att fattiga kvinnor som ska föda kan göra det under hygieniska förhållanden, och får bedövning om det behövs. Tidigare kunde en förlossning kosta en hel månadslön. Nu är det gratis för de här kvinnorna. De får helt enkelt en box innan förlossningen med det material som behövs i form av engångshandskar, bedövning och så vidare.
Jag kan inte tänka mig en bättre morsdagspresent. Till mig, till min mamma och många andra mammor! Så gå in på Diakonias webbplats och köp en ”gör-det-själv-present”. För dig som är ute i sista minuten finns det en chans att hinna ändå. Välj bara alternativet som innebär att du får gåvobladet som pdf mailat till dig så att du kan skriva din egen ”gör-det-själv-present”.
En sådan morsdagspresent gör skillnad för de fattiga blivande mammorna i Paraguay – och hela Diakonias arbete för mänskliga rättigheter.
torsdag 21 maj 2009
Nu firas det i Colombo
Var och varannan bil eller tuktuk, som kör förbi på gatan utanför, pryds med den lankesiska flaggan. Då och då kör tutande, skrikande, ungdomar förbi. Ibland kommer de på öppna lastbilsflak, ungefär som nybakade studenter i Sverige. Vid 23-tiden igår stötte jag på ett gäng alldeles utanför mitt hus. De underhöll sig själva med trummor och trumpeter och dansade vilt på gatan. Smällare hade de förstås också. Mycket smällare går åt i dessa dagar i Colombo.
Jag förstår att många är glada. Sammandrabbningarna som pågått så länge – i det senaste intensiva skedet sedan förra sommaren – har resulterat i många stupade på båda sidor. Exakt hur många är det fortfarande ingen som vet. Och nu ser man ett slut på den typen av intensiv krigföring. Det är klart att det finns en glädje och en lättnad i det!
Å andra sidan är jag rädd att det finns en viss underström av triumfalism, skadeglädje och vilja att ge igen. Varför samlades annars något/ några (uppgifterna går isär) tusental personer utanför brittiska högkommissariatet häromdagen, slog sönder fönsterrutor och brände dockor föreställande brittiske utrikesministern David Milliband (en av dem som Carl Bildt skulle ha rest tillsammans med till Sri Lanka om den resan blivit av för hans del). Milliband har riktat kritik mot den sri lankesiska regeringen och det var därför en uppretad och segerrusig folkmassa samlades utanför kommissionen. Toleranströskeln för kritik är väldigt låg. I måndags träffade jag en välkänd krönikör och fredsvän, en av de få som öppet vågat rikta kritik mot regeringen såväl som LTTE för övervåld i samband med krigföringen. Han berättade att han, som brukar sitta i framsätet, nu satte sig i baksätet i bilen och försökte göra sig så liten som möjligt av rädsla för att den segerrusiga folkmassan skulle få syn på honom.
Sedan kan man naturligtvis undra hur människor över huvud taget klarar av att jubla när den seger de firar har skett till ett så fruktansvärt högt pris. Den humanitära krisen pågår ju fortfarande. Så sent som i går uppskattade FN att 220 000 internflyktingar nu befinner sig i de läger som upprättats för dem, men att ytterligare 40 000 – 60 000 människor var på väg dit. Så många tusentals människor har gång på gång tvingats fly vidare in i en ständigt krympande zon, där de beskjutits från två håll. Så många har dött. Så många är skadade. Allt detta är ett kollektivt trauma som kommer att kasta sin skugga över utvecklingen för lång tid framöver.
Det som sker nu i Sri Lanka är sannerligen historiskt, men erfarenheten och tolkningarna av de händelser som ledde hit går isär. Det är med andra ord en erfarenhet som splittrar, snarare än enar – de braskande tidningsrubrikerna om landets enande till trots. Det är sant att ytterst få sörjer LTTE, som ju har ägnat sig åt tvångsrekryteringar, tuffa beskattningar och grovt våld mot och dödande av civila. Men det hindrar inte att det finns ett stort avstånd och splittring mellan folk här i landet i synen på vad som har hänt och att det befäster konfliktens skiljelinjer. Det finns mycket att göra om man vill slå in på vägen till fred.
Jag förstår att många är glada. Sammandrabbningarna som pågått så länge – i det senaste intensiva skedet sedan förra sommaren – har resulterat i många stupade på båda sidor. Exakt hur många är det fortfarande ingen som vet. Och nu ser man ett slut på den typen av intensiv krigföring. Det är klart att det finns en glädje och en lättnad i det!
Å andra sidan är jag rädd att det finns en viss underström av triumfalism, skadeglädje och vilja att ge igen. Varför samlades annars något/ några (uppgifterna går isär) tusental personer utanför brittiska högkommissariatet häromdagen, slog sönder fönsterrutor och brände dockor föreställande brittiske utrikesministern David Milliband (en av dem som Carl Bildt skulle ha rest tillsammans med till Sri Lanka om den resan blivit av för hans del). Milliband har riktat kritik mot den sri lankesiska regeringen och det var därför en uppretad och segerrusig folkmassa samlades utanför kommissionen. Toleranströskeln för kritik är väldigt låg. I måndags träffade jag en välkänd krönikör och fredsvän, en av de få som öppet vågat rikta kritik mot regeringen såväl som LTTE för övervåld i samband med krigföringen. Han berättade att han, som brukar sitta i framsätet, nu satte sig i baksätet i bilen och försökte göra sig så liten som möjligt av rädsla för att den segerrusiga folkmassan skulle få syn på honom.
Sedan kan man naturligtvis undra hur människor över huvud taget klarar av att jubla när den seger de firar har skett till ett så fruktansvärt högt pris. Den humanitära krisen pågår ju fortfarande. Så sent som i går uppskattade FN att 220 000 internflyktingar nu befinner sig i de läger som upprättats för dem, men att ytterligare 40 000 – 60 000 människor var på väg dit. Så många tusentals människor har gång på gång tvingats fly vidare in i en ständigt krympande zon, där de beskjutits från två håll. Så många har dött. Så många är skadade. Allt detta är ett kollektivt trauma som kommer att kasta sin skugga över utvecklingen för lång tid framöver.
Det som sker nu i Sri Lanka är sannerligen historiskt, men erfarenheten och tolkningarna av de händelser som ledde hit går isär. Det är med andra ord en erfarenhet som splittrar, snarare än enar – de braskande tidningsrubrikerna om landets enande till trots. Det är sant att ytterst få sörjer LTTE, som ju har ägnat sig åt tvångsrekryteringar, tuffa beskattningar och grovt våld mot och dödande av civila. Men det hindrar inte att det finns ett stort avstånd och splittring mellan folk här i landet i synen på vad som har hänt och att det befäster konfliktens skiljelinjer. Det finns mycket att göra om man vill slå in på vägen till fred.
måndag 11 maj 2009
En ny 'approach' till Mellanösten
Kanske är en av de viktigaste utmaningarna för världens fred, säkerhet och utveckling relationerna mellan öst och väst. Vi såg hur mycket dåligt den förre amerikanska presidenten George W. Bush ställde till med i relationerna med den muslimska världen, framför allt i Mellanöstern. Den nye amerikanske presidenten Barack Obama talar om 'förändring', om en ny mer ödmjuk 'approach' till omvärlden. Han vill föra en dialog med länder som Iran och Syrien. Dessutom vill han aktivt främja fred i Mellanösten, speciellt mellan israeler och palestinier. Än så länge större dock policyförändringar med sin frånvaro, men skiftet väntas ske gradvis.
Jag tänker ofta på att västvärlden måste förändra sitt förhållningssätt till Mellanöstern. Att lyssna, föra dialog, respektera varandra, förstå kulturella olikheter och finna gemensamma vägar framåt. Jämför hur mycket tid och kraft som har lagts ned av västerländska politiker och framför allt affärsmän att förstå kulturella skillnader i öst- och sydostasien. Hur många böcker, studier och manualer har inte gjorts om att 'göra affärer' i Japan, Kina etc. Frågan är om lika mycket tid och kraft har lagts ner på att förstå kulturen och söka ett framgångsrikt angreppssätt i främre Asien, dvs. i Mellanöstern?
Men även om man kommer med goda intentioner från väst, visar respekt, öppenhet och förståelse, så kan man lätt utnyttjas. Egenintressen och 'hidden agendas' florerar ofta i kölvattnet av ödmjukhet och humanitet. Respekt och förståelse måste därför vara ömsesidigt, detta är hela grunden för mänskliga relationer. Ord och handling måste också föras samman, annars faller trovärdigheten. Det gäller såväl på högsta politiska nivå som på gräsrotsnivå.
Mellanöstern är en oerhört komplex region. Vi från väst har oerhört mycket att vinna på en ny 'approach' gentemot denna region, även för världens fred, säkerhet och utveckling. Respekt, öppenhet och förståelse måste kopplas samman med tydlighet, ärlighet och handlingskraft.
Det finns mycket gemensamt mellan öst och väst, mellan islam, kristedom och judendom, samt mellan vanliga människor i båda regionerna. Detta måste vi främja och jobba för.
Jag tänker ofta på att västvärlden måste förändra sitt förhållningssätt till Mellanöstern. Att lyssna, föra dialog, respektera varandra, förstå kulturella olikheter och finna gemensamma vägar framåt. Jämför hur mycket tid och kraft som har lagts ned av västerländska politiker och framför allt affärsmän att förstå kulturella skillnader i öst- och sydostasien. Hur många böcker, studier och manualer har inte gjorts om att 'göra affärer' i Japan, Kina etc. Frågan är om lika mycket tid och kraft har lagts ner på att förstå kulturen och söka ett framgångsrikt angreppssätt i främre Asien, dvs. i Mellanöstern?
Men även om man kommer med goda intentioner från väst, visar respekt, öppenhet och förståelse, så kan man lätt utnyttjas. Egenintressen och 'hidden agendas' florerar ofta i kölvattnet av ödmjukhet och humanitet. Respekt och förståelse måste därför vara ömsesidigt, detta är hela grunden för mänskliga relationer. Ord och handling måste också föras samman, annars faller trovärdigheten. Det gäller såväl på högsta politiska nivå som på gräsrotsnivå.
Mellanöstern är en oerhört komplex region. Vi från väst har oerhört mycket att vinna på en ny 'approach' gentemot denna region, även för världens fred, säkerhet och utveckling. Respekt, öppenhet och förståelse måste kopplas samman med tydlighet, ärlighet och handlingskraft.
Det finns mycket gemensamt mellan öst och väst, mellan islam, kristedom och judendom, samt mellan vanliga människor i båda regionerna. Detta måste vi främja och jobba för.
torsdag 7 maj 2009
Viktigt att mäta biståndets resultat – och inte tappa fokus på helheten
Diakonia välkomnar regeringens skrivelse om resultat i biståndet som presenterades idag. Vi välkomnar också ambitionen att ständigt förbättra redovisningen av vad biståndet faktiskt åstadkommer till våra folkvalda och till allmänhet.
Diakonia har tillsammans med partner och folkrörelser världen över på olika sätt under många år arbetat med att förbättra resultatet av biståndets insatser, men även för att alla politikområden ska bidra till och inte motverka det som biståndet vill åstadkomma.
Vi har till exempel arbetat för att Internationella Valutafondens (IMFs) villkor på fattiga länder ska gynna fattigdomsbekämpning. Just för att vi vill se resultat för fattiga människor så har vi ställt oss kritiska till de makroekonomiska villkor IMF ställt på fattiga länder som, enligt IMF:s oberoende utvärderingsorgan, resulterat i att biståndet istället för att rädda liv gått till att bygga upp valutareserver eller till att betala av interna skulder. Här har IMF på senare tid delvis hörsamma kritiken och delvis ändrat en del av de makroekonomiska villkoren i och med att finanskrisen drabbar fattiga länder.
Vi har också stött partners arbete med att bekämpa fattigdom och att ställa sina beslutsfattare till svars för att de ska prioritera fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter och miljöhänsyn över kortsiktiga särintressen. På vår hemsida finns en inspirerande lista med exempel på arbete som våra partner genomfört de senaste tre åren. Där kan du också läsa om Diakonias mycket omfattande arbete för att säkerställa att de biståndspengar vi kanaliserar faktiskt ger resultat.
Det är dock viktigt att komma ihåg att biståndet inte är och kan aldrig vara lösningen på världens utmaningar i form av fattigdom och marginalisering. Detta påpekades av Gunilla Carlsson då hon på dagens presskonferens påpekade att bistånd måste ses i sitt sammanhang och att andra politikområden och biståndet måste samverka.
I det perspektivet är det absurt att resursflödena från fattiga länder till rika är mycket större än tvärtom. Varje år försvinner mellan 500 – 800 miljarder dollar från utvecklingsländer i så kallad kapitalflykt där den största andelen, två tredjedelar, kan härledas till olika typer av laglig skatteflykt av kommersiella aktörer, ofta via skatteparadis. Så länge detta fortgår kan biståndet, som totalt uppgår till knappt ca 100 miljader dollar per år, endast lappa och laga. Här behövs en samstämmig politik för global utveckling från rika länder.
Det är också därför det är så viktigt att analysera resultaten av hela politiken utifrån ett fattigdoms och utvecklingsperspektiv. Diakonia hoppas att vi kommer att få se fler resultatskrivelser om Sveriges politik för global utveckling (PGU) såväl som biståndet framöver.
Penny Davies, expert finansiering för utveckling, Diakonia
Diakonia har tillsammans med partner och folkrörelser världen över på olika sätt under många år arbetat med att förbättra resultatet av biståndets insatser, men även för att alla politikområden ska bidra till och inte motverka det som biståndet vill åstadkomma.
Vi har till exempel arbetat för att Internationella Valutafondens (IMFs) villkor på fattiga länder ska gynna fattigdomsbekämpning. Just för att vi vill se resultat för fattiga människor så har vi ställt oss kritiska till de makroekonomiska villkor IMF ställt på fattiga länder som, enligt IMF:s oberoende utvärderingsorgan, resulterat i att biståndet istället för att rädda liv gått till att bygga upp valutareserver eller till att betala av interna skulder. Här har IMF på senare tid delvis hörsamma kritiken och delvis ändrat en del av de makroekonomiska villkoren i och med att finanskrisen drabbar fattiga länder.
Vi har också stött partners arbete med att bekämpa fattigdom och att ställa sina beslutsfattare till svars för att de ska prioritera fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter och miljöhänsyn över kortsiktiga särintressen. På vår hemsida finns en inspirerande lista med exempel på arbete som våra partner genomfört de senaste tre åren. Där kan du också läsa om Diakonias mycket omfattande arbete för att säkerställa att de biståndspengar vi kanaliserar faktiskt ger resultat.
Det är dock viktigt att komma ihåg att biståndet inte är och kan aldrig vara lösningen på världens utmaningar i form av fattigdom och marginalisering. Detta påpekades av Gunilla Carlsson då hon på dagens presskonferens påpekade att bistånd måste ses i sitt sammanhang och att andra politikområden och biståndet måste samverka.
I det perspektivet är det absurt att resursflödena från fattiga länder till rika är mycket större än tvärtom. Varje år försvinner mellan 500 – 800 miljarder dollar från utvecklingsländer i så kallad kapitalflykt där den största andelen, två tredjedelar, kan härledas till olika typer av laglig skatteflykt av kommersiella aktörer, ofta via skatteparadis. Så länge detta fortgår kan biståndet, som totalt uppgår till knappt ca 100 miljader dollar per år, endast lappa och laga. Här behövs en samstämmig politik för global utveckling från rika länder.
Det är också därför det är så viktigt att analysera resultaten av hela politiken utifrån ett fattigdoms och utvecklingsperspektiv. Diakonia hoppas att vi kommer att få se fler resultatskrivelser om Sveriges politik för global utveckling (PGU) såväl som biståndet framöver.
Penny Davies, expert finansiering för utveckling, Diakonia
söndag 3 maj 2009
Anden i lampan analyserar Mellanösternpolitiken
Kvinna framför resterna av sitt rivna hus i Östra Jerusalem. Bild: Aida Alibegovic
I Jerusalem har just en av mina palestinska kollegor fått reda på att deras lägenhet skall rivas i Israels senaste offensiv mot den palestinska befolkningen i Jerusalem. Officiellt heter det som alltid att man skall riva hus som byggts utan bygglov, men av en märklig slump så får palestinier så gott som aldrig några bygglov, inte ens på mark som de själva äger. De israeliska bosättarna på ockuperad mark slår däremot gärna ner sina bopålar på mark som stulits från palestinierna, när de hållit fast vid marken ett tag så drar staten dit elektricitet, vägar och annan samhällsservice. 2 olika folk, 2 olika tillvägagångssätt.
Östra Jerusalem är extremt trångbott och när man nu river palestiniernas bostäder så går hyrorna upp till fantasinivåer för de hus som blir kvar. Valet som återstår är att lämna sin hemstad Jerusalem och flytta öster om muren.
Detta är bara delar i det ekonomiska krig som Israel ständigt bedriver mot den palestinska befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem. Bygglov, resemöjligheter, pensionspengar, samhällsservice, vem man kan gifta sig och leva med är bara några exempel på områden där Israel obstruerar möjligheterna till ett vanligt liv. Som en palestinier uttryckte det:
- Israel ser till att allt är svårt för oss palestinier, utom en sak, att flytta.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Israel själva kallar politik för "demografisk balans". När man frågar om bakgrunden till trakasserierna så brukar tjänstemännen på Jerusalems kommunförvaltning förklara att man anser det viktigt att minst 72 procent av befolkningen i Jerusalem skall vara judisk och då är man orolig för att de kristna och muslimska araberna föder fler barn.
En annan märklig del av den ekonomiska krigföringen är hur man hindrar handel mellan de palestinska områdena. Palestinier i Jerusalem får inte handla något i Ramallah där priserna är lägre. En taxichaufför berättade hur man fått sin hämtlunch han köpt vid en körning till Ramallah beslagtagen när han skulle passera en israelisk checkpoint.
- Skall du handla något så skall du göra det på vår sida om muren, fick han veta.
För israeler är det kriminellt att skicka sina bilar på reparation till Ramallah, eller att köpa byggmaterial, eller andra varor därifrån. Detta handlar alltså inte om att ta in materialet i Israel utan om kommunikation mellan olika palestinska områden mellan vilka Israel satt upp spärrar.
Det går inte låta bli att undra om Israel helst vill ha palestinier som driver restauranger, företag och lagar bilar, eller palestinier som bygger raketer? Å ena sidan talar man vackert om ekonomiskt samarbete, å andra sidan underminerar man vardaglig ekonomisk utveckling som är ett av de bästa medlen mot extremism.
Något som utvecklas hela tiden är dock palestiniernas galghumor om livet i ”Absurdistan” som de själva kallar de ockuperade områdena och Israels regelverk. Vill man höra de allra senaste skämten så skall man fråga taxichaufförerna som lägger en ära i att vara uppdaterade, här kommer den senaste:
En köpman i Hebron hittade en gammal oljelampa. När han skulle putsa den visade det sig vara Alladins lampa som återfunnits (vi är ju i Mellanöstern). Anden uppenbarade sig plötsligt och sade till den förvånade köpmannen: - På grund av de dåliga tiderna så får du bara en önskan, men då får du önska dig vad du vill… Köpmannen tänkte en stund sen sade han: - O ande, det är dåliga tider för mig. Hela stan är avspärrad och jag kan inte sälja mina varor, men jag har hört att Kina är världens största marknad, jag önskar mig en väg mellan Hebron och Kina, en tvåfilig väg så våra lastbilar kan köra åt båda hållen och mötas utan att behöva stanna.
Nu blev Anden tyst en stund, sen sa han: – Kära köpman, det var en vacker önskan, men du måste förstå att Kina är mycket fjärran från Hebron, det är mycket mycket svårt att bygga en sådan väg. Jag vet att jag sa att du fick önska dig allt, men kan du inte välja någon enklare.
Köpmannen som var en vänlig själ förstod att han begärde mycket av Anden och sade istället: - Vördade Ande, du ser att vårt liv är svårt ibland, men vem är jag att klaga, men jag skulle bli så glad om du kunde ingjuta lite förnuft hos ledare som Netanyahu, Abbas, Lieberman, Zahhar, även om du kanske inte kan förvandla dem till goda människor så kanske du bara kan ge dem lite förnuft och medmänsklighet.
Nu blev anden tyst en stund igen innan han tog till orda och sa: - Kära köpman, hur var det nu med vägen, ville du ha tre eller fyra filer...
I Jerusalem har just en av mina palestinska kollegor fått reda på att deras lägenhet skall rivas i Israels senaste offensiv mot den palestinska befolkningen i Jerusalem. Officiellt heter det som alltid att man skall riva hus som byggts utan bygglov, men av en märklig slump så får palestinier så gott som aldrig några bygglov, inte ens på mark som de själva äger. De israeliska bosättarna på ockuperad mark slår däremot gärna ner sina bopålar på mark som stulits från palestinierna, när de hållit fast vid marken ett tag så drar staten dit elektricitet, vägar och annan samhällsservice. 2 olika folk, 2 olika tillvägagångssätt.
Östra Jerusalem är extremt trångbott och när man nu river palestiniernas bostäder så går hyrorna upp till fantasinivåer för de hus som blir kvar. Valet som återstår är att lämna sin hemstad Jerusalem och flytta öster om muren.
Detta är bara delar i det ekonomiska krig som Israel ständigt bedriver mot den palestinska befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem. Bygglov, resemöjligheter, pensionspengar, samhällsservice, vem man kan gifta sig och leva med är bara några exempel på områden där Israel obstruerar möjligheterna till ett vanligt liv. Som en palestinier uttryckte det:
- Israel ser till att allt är svårt för oss palestinier, utom en sak, att flytta.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Israel själva kallar politik för "demografisk balans". När man frågar om bakgrunden till trakasserierna så brukar tjänstemännen på Jerusalems kommunförvaltning förklara att man anser det viktigt att minst 72 procent av befolkningen i Jerusalem skall vara judisk och då är man orolig för att de kristna och muslimska araberna föder fler barn.
En annan märklig del av den ekonomiska krigföringen är hur man hindrar handel mellan de palestinska områdena. Palestinier i Jerusalem får inte handla något i Ramallah där priserna är lägre. En taxichaufför berättade hur man fått sin hämtlunch han köpt vid en körning till Ramallah beslagtagen när han skulle passera en israelisk checkpoint.
- Skall du handla något så skall du göra det på vår sida om muren, fick han veta.
För israeler är det kriminellt att skicka sina bilar på reparation till Ramallah, eller att köpa byggmaterial, eller andra varor därifrån. Detta handlar alltså inte om att ta in materialet i Israel utan om kommunikation mellan olika palestinska områden mellan vilka Israel satt upp spärrar.
Det går inte låta bli att undra om Israel helst vill ha palestinier som driver restauranger, företag och lagar bilar, eller palestinier som bygger raketer? Å ena sidan talar man vackert om ekonomiskt samarbete, å andra sidan underminerar man vardaglig ekonomisk utveckling som är ett av de bästa medlen mot extremism.
Något som utvecklas hela tiden är dock palestiniernas galghumor om livet i ”Absurdistan” som de själva kallar de ockuperade områdena och Israels regelverk. Vill man höra de allra senaste skämten så skall man fråga taxichaufförerna som lägger en ära i att vara uppdaterade, här kommer den senaste:
En köpman i Hebron hittade en gammal oljelampa. När han skulle putsa den visade det sig vara Alladins lampa som återfunnits (vi är ju i Mellanöstern). Anden uppenbarade sig plötsligt och sade till den förvånade köpmannen: - På grund av de dåliga tiderna så får du bara en önskan, men då får du önska dig vad du vill… Köpmannen tänkte en stund sen sade han: - O ande, det är dåliga tider för mig. Hela stan är avspärrad och jag kan inte sälja mina varor, men jag har hört att Kina är världens största marknad, jag önskar mig en väg mellan Hebron och Kina, en tvåfilig väg så våra lastbilar kan köra åt båda hållen och mötas utan att behöva stanna.
Nu blev Anden tyst en stund, sen sa han: – Kära köpman, det var en vacker önskan, men du måste förstå att Kina är mycket fjärran från Hebron, det är mycket mycket svårt att bygga en sådan väg. Jag vet att jag sa att du fick önska dig allt, men kan du inte välja någon enklare.
Köpmannen som var en vänlig själ förstod att han begärde mycket av Anden och sade istället: - Vördade Ande, du ser att vårt liv är svårt ibland, men vem är jag att klaga, men jag skulle bli så glad om du kunde ingjuta lite förnuft hos ledare som Netanyahu, Abbas, Lieberman, Zahhar, även om du kanske inte kan förvandla dem till goda människor så kanske du bara kan ge dem lite förnuft och medmänsklighet.
Nu blev anden tyst en stund igen innan han tog till orda och sa: - Kära köpman, hur var det nu med vägen, ville du ha tre eller fyra filer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
