Saklighet och osaklighet i Israel/Palestina-debatten

I efterdyningarna av Israels attack på hjälpkonvojen Ship to Gaza är det hoppfullt att se en enorm politisk enighet som kräver att Israel måste respektera internationell rätt och att den kontraproduktiva blockade av Gaza måste upphöra.

Det finns nyansskillnader: vissa uppmanar Israel att ta sitt ansvar gentemot palestinierna och oroas av bristande fredsvilja, medan vissa uppmanar Israel att lägga om sin politik för sin egen skull och oroas av den interna politiska utvecklingen i landet, och inte minst signalerna att blockaden istället gynnat Hamas. Och naturligtvis finns alla nyanser däremellan.
De fåtaliga röster som uttrycker sitt fulla stöd för Israels agerande mot hjälptransporten, och inte minst blockaden återfinns huvudsakligen bland mer extrema kretsar, inte sällan i kombination men rasistiska och islamofobiska förtecken.

Men det är inte bara bland dem som menar sig stödja Israel som rasismen och övertrampen blommar. Skulle ockupationen, folkrättsbrotten, diskrimineringen och en israelisk politik som verkar frånkopplad från resten av världen inte räcka för att hitta saker att kritisera.

Jag har absolut inget till övers för Israels ockupationspolitik och förtrycket mot den palestinska befolkningen, men just därför blir jag ännu mer upprörd över hatpropagandan. Varken israeler eller palestinier behöver mera av rasism eller hat. Och när debatten även i Sverige kapas av rasism och hatpropaganda hamnar alltid sakfrågorna i skymundan.

Jag blir förvånad när debattörer beskriver Palestina som ockuperat sen 1948, det låter oroande nära att förkasta det FN-beslut som grundade staten Israel. När jag läser om krav att göra olika etniska grupper kollektivt ansvarig för länders eller extremisters handlingar blir jag besviken. Det finns judar som står på barrikaderna i kampen mot Israels ockupation, den absoluta majoriteten som mördas av militanta islamister är andra muslimer, och det är bland de andra kristna som det hårdaste motståndet finns mot dem som tar kristendomen till intäkt för våld.

När jag ser en kvällstidningskrönikör illustrera helvetet med den israeliska flaggan blir jag skrämd: Israel är en ockupationsmakt som diskriminerar palestinier och bryter mot internationell rätt. Men om man utnämner själva landet till helvetet, vad antyder man då om landets invånare?

Att läsa bloggkommentarer som ångar av hat mot judar och antisemitiska antydningar fyller mig med vrede. Israel kallar sig en judisk stat, men det betyder inte att man representerar alla judar eller att judar kan hållas ansvariga för allt som Israel gör. Jag hörde få krav på kollektivt ansvar från svenskar när ”kristna” IRA sprängde oskyldiga i luften, trots att det var under en tid då vi hade kristen statskyrka i Sverige.

Jag blir så trött på alla som klistrar falska anklagelser på andra i denna debatt. Epitet som terrorsympatisörer och antisemiter har haglat från oseriösa bloggare, skrifter och debattörer, anklagelser som i grunden underminerar den verkliga kampen mot terror och antisemitism. Men lika illa blir det när man exempelvis anklagar Svenska kommittén mot antisemitism för att stödja Israels ockupation eller blockad, eller jämför dem med israeliska högerns talespersoner. Jag är övertygad om att SKMA gärna tar en kritisk debatt för saker de sagt, men låt då debatten hålla sig till det. Fri debatt är bra, från alla sidor, låt därför debattörer svara på vad man verkligen sagt och inte på etiketter andra klistrat på dem.

Men det finns också glädjande exempel att ta fasta på. Under veckan har tusentals människor marscherat i protest mot Israels blockad och i solidaritet med aktivisterna på Ship to Gaza och med de instängda palestinierna i Gaza. Värdiga demonstationer med klara budskap om både protest och solidaritet där talare efter talare framförde kritik mot Israels politik, men tog anstånd från hatpropaganda. Arrangörer som Palestinagrupperna och Ship to Gaza-nätverket reagerade snabbt mot övertramp i folkmassan. Det är så man för en bra debatt, det är så man lyfter fram sakfrågorna.

En annan glädjande tendens är en växande insikt att Israel/Palestina-debatten inte behöver mera hat och osaklighet, varken på plats i regionen eller här i Europa. Det måste vara ett gemensamt mål för alla som verkligen önskar en fredlig lösning på konflikten, och inte minst vill stärka demokrati, tolerans och samexistens även hos oss i Sverige.

Det har sagts förut, men förtjänar att upprepas: Antisemitism och hatbudskap mot befolkningen i Israel är inte solidaritet med palestinierna. Islamofobi och hatbudskap mot den palestinska befolkningen eller andra araber är inte solidaritet med israelerna.

Joakim Wohlfeil
Policy officer, Conflict and Justice, Diakonia
f d Generalsekreterare Ungdom mot rasism/AllaOlikaAllaLika


PS: Med anledning den stora mängd aktörer som förekommit i frågorna om Gaza, ibland med ifrågasatta agendor, vill jag gärna lägga in en länk som beskriver Diakonias mål och policy i Israel/Palestina-frågan.

PS 2: Tack Palestinagrupperna för lånet av bilden från Sergels Torg den 31 maj.

"Jag vet att aktivisternas budskap nått hela världen"

Diakonia har intervjuat Shirin Al Shobaki. Hon lever i Gaza och arbetar som kommunikatör på den palestinska människorättsorganisationen Al Mezan, som är en av Diakonias samarbetspartner. Diakonia ställde tre frågor till Shirin.

Hur reagerade du på attacken mot Ship to Gaza?
Jag vill prata i egenskap av en palestinsk medborgare. Attacken var ett brott riktat mot civila människor som var på väg till Gaza i humanitärt syfte. Jag hade en av mina väninnor ombord på skeppen. Hon är palestinier och lever i Israel och jag hade inte sett henne sedan 2006. När jag hörde nyheten om attacken var jag förtvivlad, då jag inte visste hon var död eller levande. Jag hoppades att vi i Gaza kunde ha tagit emot aktivisterna med blommor. Tyvärr blev det inte så. Men jag vet att aktivisternas budskap har nått hela världen. De har lyckats bryta tystnaden om Gaza och väcka omvärldens samvete. Det uppskattar vi mycket i Gaza.

Vad säger människorna i Gaza om situationen i Gaza?
Folk säger att Gaza har blivit ett stort fängelse. Människorna i Gaza önskar att resa i världen, utbilda sig och familjer som lever i olika delar av världen vill återförenas. Det är normala saker som alla människor i världen önskar. Men vi i Gaza kan inte röra oss. Folk tittar runt omkring sig och vad är det de ser? Ingen elektricitet tolv timmar om dagen i heta sommaren. Nittio procent av dricksvattnet är orent. Cancersjuka människor får ingen behandling och dör. Ungdomar blir frustrerade och använder droger. Familjer blir tvungna att köpa varor via tunnlar som när som helst kan rasa eller bli attackerade av Israel. Vi kan inte planera vår framtid. Vi är beroende av Israels goda vilja.

Omvärlden tror att Gaza är Hamas. Det är inte sant. Här i Gaza finns människor tillhörande olika politiska partier, här finns olika politiska åsikter och här finns de som inte tillhör något parti alls.

Hur ser du på framtiden?
Jag lever i ett land där framtiden är svår att förutse. Ockupationen är hemsk. Blockaden är hemsk. Men vad som är värst och vad som vi palestinier inte har råd med är konflikten mellan de två största palestinska partierna, Hamas och Fatah. Om vi inte kan förenas så kommer vi ingenvart. Förr i tiden brukade jag följa nyheterna flera gånger om dagen. Det fanns tal om att Hamas och Fatah skulle samarbeta och bilda en regering. Det brukade ge mig stort hopp. Men förhandlingarna har strandat totalt. Nu ser jag bara mörker. Det som ger mig tröst är erfarenheterna från andra frihetsrörelser i historien. Så gott som alla folk som har kämpat för sin frihet har fått det. Min dröm är att vakna på morgonen och få höra: Palestinierna har slutat strida mot varandra, blockaden är borta och ockupationen är över. Då känner jag mig fri.

Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier?

Precis som för många människor under svåra förhållanden så har palestinierna genom åren utvecklat en svart humor där man driver med både sig själva och en vardag full av diskriminering, förnedring och våld.
Ett välkänd skämtsam gåta lyder ”Vad fruktar Israel mer än militanta palestinier, Svar: fredliga palestinier”.

Både frågan och svaret ter sig lätt kryptiskt för utomstående, men för palestinierna som levt igenom en historia där motståndet mot ockupationen, och Israels svar på motståndet tagit sig många uttryck så beskriver skämtet ett välkänt fenomen. Det är hur oresonligt hårt Israel slagit till mot olika försök från palestinierna att organisera ett motstånd baserat på ickevåld och fredliga metoder. Inte minst är detta aktuellt bland de kristna palestinierna där ickevåldmetoder varit en framträdande filosofi.

Den kände thrillerförfattaren Tom Clancy beskriver i inledningen av sin bok ”Summan av skräck” hur Israel tvingas till ett fredsavtal när palestinierna under ledning av en karismatisk ickevåldsaktivist organiserar ickevåldsaktioner mot ockupationen. En person som nämns som inspirationskälla till bokens inledning är den kristna palestinske psykologen Mubarak Awad (även kallad palestiniernas Gandhi) som blev känd för sina både påhittiga och mediala ickevåldsprotester mot Israels ockupation. Hans popularitet växte så snabbt att han i extrema bosättarkretsar kallades för Israels farligaste fiende, 1988 deporterades han av Israel. Ett märkligt öde för en person som tydligt drivit linjen att palestinierna skulle kämpa för sina rättigheter utan att döda, skada eller hota någon Israel.

När invånarna i den palestinska byn Beit Sahour vägrade betala de extraskatter som den israeliska militären införde under den första Intifadan så slog Israel tillbaka med månadslånga utegångsförbud och hårda fängelsestraff för organisatörerna av alla typer av ickevåldsprotester.

Det går tyvärr att fortsätta rada upp exempel på hur ibland staten Israel, och ibland israeliska extremister trakasserar och underminerar de palestinier som vill arbeta för sina rättigheter utan att använda våld.

Olika organisationer med kopplingar till bosättarrörelsen driver en ständig kamp mot organisationer för fred och mänskliga rättigheter som genom juridiska processer vill försvara palestiniernas rättigheter, man kallar det för ”lawfare” för att ge intrycket av att Israel utsätts för aggressiva krigshandlingar, fenomenet blir tydligt då man både försvarar det våld som används mot palestinierna, men beskriver det som ett stort problem när palestinierna väljer vägar för sitt motstånd som inte kan bemötas med våld.

Samtidigt pågår sen flera år exempelvis Israels oacceptabla blockad av sjö och luftvägarna till Gaza, en blockad som mer och mer kommit att utgöra det politiska och ekonomiska fundamentet för Hamasrörelsens makt.

På Västbanken skär Israels mur av kontakterna mellan palestinier och palestinier långt inne på ockuperat land där den inte skyddar några israeliska liv, men utgör en ständig inspirationskälla för militanta grupper.

Just nu upplever Israel en hård press när både USA och EU kräver att Israel skall stoppa all utbyggnad av illegala bosättningar, samtidigt som moderata palestinska krafter uppmärksammas. En ironisk artikel i den israeliska tidningen Haaretz uppmanar palestininerna att "Rädda Israel från fredsförhandlingar med en ny våldsam intifada!" och påminner hur våldsamheter tidigare kommit lägligt för Israel när fokus varit på en fredlig utveckling.

I påskhelgen nåddes vi av nyheten hur Israel avvisat tre svensk-palestinier och trakasserat de judiska deltagarna från den svenska projektet ”Låt oss tala om Fred!”. Ett projekt där judar och palestinier tillsammans besöker skolor för att visa att man kan leva tillsammans och söka gemensamma lösningar. De israeliska myndigheterna uppger att man agerade av ”säkerhetsskäl”.

Frågan blir vilken säkerhet som hotas av att palestinska och israeliska skolbarn möter palestinier och judar som vill visa att man kan leva tillsammans? Vilka intressen hotas av palestinier som väljer att protestera mot orättvisor, förtryck och ockupation utan att hota eller skada några israeler?

Tyvärr blir den palestinska analysen att Israel fruktar fredliga palestinier mer än militanta, man säger att ett land som satsat så mycket resurser och prestige på att vara helt överlägset i användning av våld helt enkelt inte har råd, och till och med känner sig lurande, när palestinierna väljer ickevåld som metod.

När dessutom det officiella Israel ständigt fortsätter att bekräfta den analysen så blir vinnarna och förlorarna tydliga:
- Förlorarna blir de som ser fred, rättvisa och samförstånd som vägen framåt.
- Vinnarna blir som så ofta förr, extrema bosättare och militanta palestinier, alla de som vill förneka den andra sidan sina rättigheter. Som önskar fortsatt konflikt, att få bygga ut bosättningar och murar, de som hävdar att judarna alternativt palestinierna inte hör hemma i deras förlovade land.

En liten stickad katt från Gaza

Alla barn har drömmar, de skall bli lokförare, filmstjärnor, fotbollsproffs, doktorer, piloter, godisaffärsägare, de ska göra allt och resa överallt.

Ibland tycker de inte som oss föräldrar: -När jag blir stor ska jag minsann vara uppe så länge jag vill på kvällarna…- När jag blir stor ska jag aldrig äta fisk, vi ska ha pannkakor varje dag…

Som förälder inser man snabbt att barnen en vacker dag kommer att få moderera vissa visioner. Exempelvis frågor om läggdags, matvanor och den enorma månadspengen som en vacker dag kommer sättas av den ännu så länge okände mellanhanden, arbetsgivaren.

Men hur blir det för barn som redan från början lär sig att det inte ens är någon ide att drömma? För barn som inser att de vuxnas konflikter och världspolitiken har dragit ner en järnridå där visionerna måste sluta.

Alldeles för många barn i världen tror inte det är någon idé att drömma. Det finns många skäl till det, skäl som vi på Diakonia jobbar för att undanröja oavsett om barnen bor i Asien, Latinamerika, Afrika eller Mellanöstern.

Ibland kan världsproblemen kännas stora och abstrakta, de beskrivs på tusentals sidor av FN-rapporter, veteskapliga avhandlingar eller timmar av svada från politiska ledare.
Men världsproblemen kan också förklaras av liten stickad leksakskatt i Gaza.

- Det började med en kväll som är värd att minnas på alla sätt, vänner i Gaza bjöd in oss att äta middag med deras familj. Efter en fantastisk måltid så började samtalet. Massor av skratt blandat med allvar. De bor med sina 3 barn i ett höghus i Gaza, de berättade hur glassplitter flög genom hela lägenheten när bombkrevaderna för ett år tryckte in flera fönster, hur de sen trots vinterkylan tog ur lägenhetens alla fönster. De visade hur hela familjen hade krupit ihop i ett hörn på golvet vid den stadigaste väggen. Man hade visserligen inte sovit så mycket men de livrädda barnen hade kunnat krypa ihop hos föräldrarna. Föräldrar som visste att de kunde ge barnen lite skydd mot kylan, men inget skydd alls om en bomb exploderade för nära.
Men vi pratade också om annat, hur en av döttrarnas lärare nyligen försökte få alla 10-åringar ta på sig slöja, vilket hon inte ville och frågare sin pappa om råd. Hennes pappa hade rasande gått till skolan och sagt till läraren att hans dotter själv bestämde vad hon skulle ha på sig.
Sen kom vi in på favoritlekar, barnprogram, musik och vi fick en strålande dansuppvisning från barnen och skrattade så ögonen tårades är familjen 7-åring dansade palestinsk folkdans på matbordet. Vi fick leka kurragömma i lägenheten och leka gissningslekar, och försöka svara på frågor om vad barnen i Sverige leker för lekar.
Jag visade bilder på mina barn från Sverige och fick 1000 frågor till.

Vi sa att vi hoppas att de kan komma till Sverige någon gång och se själva, då suckade barnens mamma och sa: -Kanske om Gud vill (In Shallah), men att hon nog gett upp hoppet att få resa utanför Gaza.

Plötsligt kommer Haija, familjens 10-åriga dotter och räcker mig en liten stickad leksakskatt och undrar om den kan få resa till min dotter i Sverige. Som medelålders vuxen reagerar jag genast med vanlig vuxenlogik.
- Men inte ska du ge bort dina leksaker, säger jag förnumstigt och tittar vädjande på hennes föräldrar.
–Men, säger föräldrarna som också fattar bättre än jag – hon vill ju att katten ska få komma till Sverige.

Plötsligt fattar jag också… Vad gör ett barn när de vuxna har byggt omöjliga gränser för barnets drömmar? Vad gör ett barn när man ser en möjlig lekkamrat som världspolitiken inte tycker hon ska få träffa? Vad gör ett barn som längtar efter frihet, men som vi vuxna stängt in i en tillvaro av skräck och förnedring?

Naturligtvis hittar barnet på en lösning, en lösning som räcker lång näsa åt de murar, regler och taggtrådsstängsel som vi vuxna bygger upp, såna som vi som är över 10 år tycker är logiska och nödvändiga.
Kan inte Haija träffa en lekkamrat i Sverige så kan ju hennes lilla katt komma dit, vad hennes ögon inte får se kan den lilla katten ögon sydda av svart garn se, leken hon inte kan delta i kan den lilla leksakskatten vara med i om den får leka med barn i Sverige.

På den lilla kattens mage sitter ett brev till min dotter Maria fastnålat, jag har fått lova att inte öppna det, det är hemligt för mig.
Och nu är logiken klar för mig också, självklart är detta ett brev mellan människor som har förstått vad som är viktigt i tillvaron, det är ett brev från en 10 åring i Gaza till en 10 åring i Sverige. Inte till vuxna som tror att murar, krig, taggtråd är viktigare än att få drömma, leka och se nya saker, vi skulle säkert inte ens förstå innehållet.
Det är ett brev som skall leverans av en liten stickad katt från Gaza, en liten stickad katt som kan resa utanför de murar, religiösa gränser, taggtrådar, pansardörrar och vapen som omger ett barn i Gaza.

När hoppet blir ett hot, NGO-monitor och bosättarna i Israel.

Jag sitter på ett kafé i Jerusalem, en god vän har sammanfört mig med Ari som är en ledande person inom den israeliska bosättarrörelsen.
- Om bara palestinierna kunde inse att de förlorat så skulle allt bli enklare, säger han.
Liknande fraser har jag hört många gånger från sympatisörer till bosättarrörelsen - om bara palestinierna kunde erkänna sig besegrade så skulle man kunna dra upp gränser, diktera villkor och skapa säkerhet enligt sin egen vision.
- Varför pratar ni hela tiden om folkrätt, konventioner, lagar och paragrafer, vi har fått landet av Gud det står över era lagar, menar Ari.

Israels bosättare tycker att västvärlden, EU, FN, USA, internationella människorättsorganisationer och den israeliska fredsrörelsen har blivit ett hinder för fred. När andra regeringar kräver att Israel ska stoppa utbyggnaden av illegala bosättningar och olika organisationer övervakar och undervisar i Folkrätten och mänskliga rättigheter så uppmuntras också palestinierna att juridiskt hävda sina rättigheter. Och när palestinierna får nytt hopp att behålla sina hus, sin mark och sin affärsverksamhet så vill de inte erkänna sig besegrade.

Ett exempel på detta resonemang ligger till grund för den extrema israeliska organisationen NGO-monitor ( http://www.ngo-monitor.org/index.php ) som fokuserat på att kritisera organisationer som arbetar med internationell rätt. Eftersom att man själv argumenterar för att de illegala bosättningarna är en del av Israel så blir kritik mot bosättningar och ockupationen automatiskt israelfientligt. Förutom att NGO-monitor kritiserar Diakonia och Sida så publicerar man regelbundet kritiska artiklar mot Internationella organisationer såsom Human Rights Watch, Amnesty, FN, de europeiska ländernas biståndsorgan och inte minst den israeliska fredsrörelsen som alla enligt NGO-monitor förlänger konflikten genom att ge palestinierna möjligheter att hävda sina rättigheter.

Det är tydligt att den hårdare linjen från både USA och EU gentemot Israels bosättningspolitik har skapat oro i leden hos de grupper som stödjer bosättningarna. De upplever att deras traditionella argumentation som baserar sig på religiösa och nationalistiska argument inte längre tas på allvar i det internationella samfundet. Man lägger en stor del av skulden för detta på just internationella NGO:s och inte minst israeliska freds och människorättsorganisationer som man menar underminerat bosättarnas position.

När Diakonia träffade NGO-monitor tidigare i år så uttryckte man uppskattning för Diakonias humanitära arbete, men menade att biståndsorganisationer inte ska ställa politiska frågor.

Det kändes riktigt bra att konstatera att vi var oense i detta eftersom Diakonia alltid hävdar att det är lika viktigt att ge bistånd, som att långsiktigt angripa orsakerna till att människor lever i fattigdom och förtryck.

Men ännu bättre kändes det att kunna stå fast vid att ett arbete för att alla inblandade parter ska respektera folkrätten och de mänskliga rättigheterna inte är ett hot mot någon, utan ett grund för fred och hopp för både israeler och palestinier.

När Mellanösterndebatten går över gränsen

Det kan inte upprepas tillräckligt många gånger: antisemitism och hatbudskap mot judar är inte stöd för palestinier. Islamofobi och hatbudskap mot araber är inte stöd för israeler.

På samma sätt måste man ta avstånd från dem som avsiktligt missbrukar och urvattnar begreppen antisemitism och islamofobi för att avfärda eller misstänkliggöra all slags kritik mot israelisk eller palestinsk politik.

Situationen ställer alltså höga krav på dem som deltar i debatten. Jag blir därför besviken över artikeln i Aftonbladet 090817 av fotografen och journalisten Donald Boström (Läs artikeln: http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab ).

Donald Boström berättar om två viktiga och fullständigt avskyvärda historier som båda i och för sig förtjänar uppmärksamhet.

Den ena om hur israeliska armén under den första intifadan 1992 dödar unga palestinier som kastar sten mot israeliska soldater på ockuperat palestinskt territorium, och att det finns frågetecken kring vad som hände med de dödas kroppar.

Den andra historien handlar om den avskyvärda härvan kring organhandel om avslöjades i USA under sommaren, där fattiga människor i bland annat Israel sålt sina organ till rika amerikaner och där en av huvudmännen Levy Izhak Rosenbaum beskriver sig själv som en ”matchmaker”.

Boströms artikel väcker massor med berättigade frågor.
Vad hände egentligen med de dödade palestiniernas kroppar? Och inte minst kvarstår frågan varför Israels militär överhuvudtaget skickade tungt beväpnande soldater till byar inne på ockuperad mark för att döda stenkastade ungdomar.

På samma sätt väcker artikeln frågor om behovet att granska den internationella organhandeln, förebygga att kriminella intressen tar del i denna handel och inte minst förebygga utnyttjande av fattiga människor.

MEN, det skiljer nästan 20 år mellan historierna i artikeln. Och att Rosenbaum är en amerikansk judisk rabbin innebär på intet sätt att judarna i staten Israel har del i hans skuld. Avsaknaden av en konkret koppling mellan historierna skapar istället en obehaglig känsla av "guilt-by-association" som kopplar till historiska antisemitiska myter.

Det finns judar som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla judar skall anklagas.

Det finns muslimer som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla muslimer skall anklagas.

Det finns kristna som begår brott, de individerna skall ställas inför rätta och åtalas. Men det innebär inte att alla kristna skall anklagas.

Den artikel som egentligen ställer viktiga frågor lämnar mig nu istället med en känsla av besvikelse.

• Besviken för att artikeln inte ledde oss närmare svaren på vad som hände med de dödade palestinierna 1992, och varför de överhuvudtaget dödades.
• Besviken för att jag inte tror artikeln för kampen mot kriminell organhandel och utnyttjandet av fattiga människor framåt.
• Besviken för jag tror att artikeln kommer att utnyttjas av dem avfärdar all kritik mot israelisk eller palestinskt politik som antisemitism eller islamofobi.
• Besviken för jag tror artikeln kommer att utnyttjas av dem som sprider hatbudskap och antisemitiska myter

Joakim Wohlfeil
Policy officer Conflict and Justice, Diakonia
fd. Generalsekreterare Ungdom mot rasism / AllaOlikaAllaLika

Anden i lampan analyserar Mellanösternpolitiken

Kvinna framför resterna av sitt rivna hus i Östra Jerusalem. Bild: Aida Alibegovic

I Jerusalem har just en av mina palestinska kollegor fått reda på att deras lägenhet skall rivas i Israels senaste offensiv mot den palestinska befolkningen i Jerusalem. Officiellt heter det som alltid att man skall riva hus som byggts utan bygglov, men av en märklig slump så får palestinier så gott som aldrig några bygglov, inte ens på mark som de själva äger. De israeliska bosättarna på ockuperad mark slår däremot gärna ner sina bopålar på mark som stulits från palestinierna, när de hållit fast vid marken ett tag så drar staten dit elektricitet, vägar och annan samhällsservice. 2 olika folk, 2 olika tillvägagångssätt.

Östra Jerusalem är extremt trångbott och när man nu river palestiniernas bostäder så går hyrorna upp till fantasinivåer för de hus som blir kvar. Valet som återstår är att lämna sin hemstad Jerusalem och flytta öster om muren.

Detta är bara delar i det ekonomiska krig som Israel ständigt bedriver mot den palestinska befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem. Bygglov, resemöjligheter, pensionspengar, samhällsservice, vem man kan gifta sig och leva med är bara några exempel på områden där Israel obstruerar möjligheterna till ett vanligt liv. Som en palestinier uttryckte det:
- Israel ser till att allt är svårt för oss palestinier, utom en sak, att flytta.
Detta är ett tydligt uttryck för vad Israel själva kallar politik för "demografisk balans". När man frågar om bakgrunden till trakasserierna så brukar tjänstemännen på Jerusalems kommunförvaltning förklara att man anser det viktigt att minst 72 procent av befolkningen i Jerusalem skall vara judisk och då är man orolig för att de kristna och muslimska araberna föder fler barn.

En annan märklig del av den ekonomiska krigföringen är hur man hindrar handel mellan de palestinska områdena. Palestinier i Jerusalem får inte handla något i Ramallah där priserna är lägre. En taxichaufför berättade hur man fått sin hämtlunch han köpt vid en körning till Ramallah beslagtagen när han skulle passera en israelisk checkpoint.
- Skall du handla något så skall du göra det på vår sida om muren, fick han veta.

För israeler är det kriminellt att skicka sina bilar på reparation till Ramallah, eller att köpa byggmaterial, eller andra varor därifrån. Detta handlar alltså inte om att ta in materialet i Israel utan om kommunikation mellan olika palestinska områden mellan vilka Israel satt upp spärrar.

Det går inte låta bli att undra om Israel helst vill ha palestinier som driver restauranger, företag och lagar bilar, eller palestinier som bygger raketer? Å ena sidan talar man vackert om ekonomiskt samarbete, å andra sidan underminerar man vardaglig ekonomisk utveckling som är ett av de bästa medlen mot extremism.

Något som utvecklas hela tiden är dock palestiniernas galghumor om livet i ”Absurdistan” som de själva kallar de ockuperade områdena och Israels regelverk. Vill man höra de allra senaste skämten så skall man fråga taxichaufförerna som lägger en ära i att vara uppdaterade, här kommer den senaste:
En köpman i Hebron hittade en gammal oljelampa. När han skulle putsa den visade det sig vara Alladins lampa som återfunnits (vi är ju i Mellanöstern). Anden uppenbarade sig plötsligt och sade till den förvånade köpmannen: - På grund av de dåliga tiderna så får du bara en önskan, men då får du önska dig vad du vill… Köpmannen tänkte en stund sen sade han: - O ande, det är dåliga tider för mig. Hela stan är avspärrad och jag kan inte sälja mina varor, men jag har hört att Kina är världens största marknad, jag önskar mig en väg mellan Hebron och Kina, en tvåfilig väg så våra lastbilar kan köra åt båda hållen och mötas utan att behöva stanna.

Nu blev Anden tyst en stund, sen sa han: – Kära köpman, det var en vacker önskan, men du måste förstå att Kina är mycket fjärran från Hebron, det är mycket mycket svårt att bygga en sådan väg. Jag vet att jag sa att du fick önska dig allt, men kan du inte välja någon enklare.

Köpmannen som var en vänlig själ förstod att han begärde mycket av Anden och sade istället: - Vördade Ande, du ser att vårt liv är svårt ibland, men vem är jag att klaga, men jag skulle bli så glad om du kunde ingjuta lite förnuft hos ledare som Netanyahu, Abbas, Lieberman, Zahhar, även om du kanske inte kan förvandla dem till goda människor så kanske du bara kan ge dem lite förnuft och medmänsklighet.

Nu blev anden tyst en stund igen innan han tog till orda och sa: - Kära köpman, hur var det nu med vägen, ville du ha tre eller fyra filer...

Veolia, varumärken, etik och protester

Under 2006 kontaktade Diakonia tillsammans med Amnesty för första gången de franska företagen Veolia och Alstom och påpekade att de deltog i folkrättsbrott när de var med och byggde en järnväg till illegala israeliska bosättningar i det ockuperade östra Jerusalem.
Sedan dess har frågan diskuterats med både politiker, diplomater och inte minst i både svensk och internationell media.

Inte minst de senaste veckorna har Veolias engagemang i det kontroversiella järnvägsprojektet varit i rampljuset, det har tagits upp i artiklar, i intervjuer, bloggar, analyser och reportage.
Senast igår fick SL ta emot över 3 000 namnunderskrifter från stockholmare som inte ville åka med ett företag som associerades med folkrättsbrott.

Idag meddelade SL:s styrelse att Veolia inte får fortsätta köra Stockholms tunnelbana. MTR-koncernen skall ta över driften för de kommande åtta åren, med option på ytterligare sex år.
MTR var på presskonferensen idag noga att betona att de har samma etiska standarder i hela sin verksamhet, en intressant markering då Veolia-Sverige istället betonat de är fristående från Veolia-Israel och inte kan lastas för projektet i Jerusalem.

SL säger att beslutet enbart fattats genom bedömningar av kvalitet och ekonomi. Samtidigt kan man nog vara säker på att det inte varit till Veolias fördel att ständigt behöva hamna i försvarsposition för sitt kontroversiella engagemang, och inte minst att kunder inom offentlig förvaltning möts av protester från folk som kräver en hög etisk standard från leverantörer av offentliga tjänster. Ett företags etik är ju också en del av ett företags kvalitet. När varumärket skadas som i Veolias fall spelar det ingen roll för slutkunderna om de olika dotterbolagen är juridiskt fristående.

Just nu pågår en tydlig trend där internationella företag inte vill förknippas med Israels illegala bosättningspolitik. Falck group, Heinnekken, AssaAbloy, Empire, Unilever är några exempel på företag som valt att flytta sin verksamhet eller dra sig ur projekt länkade till illegala bosättningar. Låt oss hoppas att även Veolia och Alstom snart vågar följa efter.

Processen runt upphandlingen av Stockholm tunnelbana har på ett tydligt sätt visat hur viktigt det är för moderna företag att deras varumärken inte förknippas med oetisk verksamhet.

Joakim Wohlfeil, policyansvarig konflikt och rättvisa på Diakonia