Genuint uttryck för svensk demokrati

Visby badar i sol och nere i kvarteren runt hamnen och Donners plats trängs Diakonias aktivister med kringirrande journalister och riksdagsmän på väg till dagens paneldebatter. Det är varmt, politikertätt och organisationernas roll-ups är nästan lika många som de kringströvande turisterna.

Denna vecka är jag Sommarbloggare på tidningen Dagen. Där bloggar jag om vad som händer i Visby och vilka frågor som diskuteras på alla de hundratals seminarier, debatter, frukostmöten och torgtal som äger rum under politikerveckan. Du är varmt välkommen att följa mig på bloggen här!

I år slår Almedalen alla rekord beträffande antal aktiviteter och seminarier. Det finns anledning att fundera över hur många arrangemang en sån här vecka orkar med. Kanske borde man begränsa utbudet för att få ett större genomslag?

Idag finns det seminarier som samlar två eller tre personer... Med det sagt är Almedalen ändå ett genuint uttryck för svensk demokrati, där politiker, näringsliv, organisationer & massmedia samlas för att diskutera svensk samhällsutveckling. Almedalen står för engagemang, visioner, debatt och vilja att vara med och bygga ett framtida svenskt samhälle. Därför är det viktigt att värna om Almedalen som fenomen, men också fundera över hur veckan ska organiseras för att undvika att ytan och det spektakulära tar över. Det är trots allt för samtalet om vad vi vill med politiken som vi är här.

Bo Forsberg
Generalsekreterare Diakonia

Diakonia diskuterar kapitalflykt i Almedalen

Solen skiner över Visby och Almedalsveckan. Diakonia är i vanlig ordning på plats för att försöka lyfta frågor som delvis befinner sig i mediaskugga och människoöden som är allt annat än solskenshistorier.

Idag har vi lanserat en rapport, Kapitalflykt – Fattigdomsbekämpningens svarta hål, som belyser det faktum att fattiga länder varje år dräneras på mellan 850–1000 miljarder dollar per år. Största delen består av att företag och individer på laglig och olaglig väg försöker minimera skatt. Detta sker till exempel genom en intern manipulerad prissättning och via slutna skatteparadis som finns runtom i Europa.

Rent konkret innebär det att fattiga länder dräneras på resurser som skulle kunna göra dem mindre biståndsberoende och mindre sårbara för finanskrisen. Pengarna behövs verkligen. Enligt Världsbanken kommer den globala finanskrisen resultera i att 90 miljoner fler människor i världen hamnar under fattigdomsstrecket i år.

Kapitalflykt och skatteparadis har med den finansiella krisen plötsligt hamnat högt upp på den politiska dagordningen. G20 länderna har prioriterat detta, eftersom kapitalflykten också drabbar rika länder. Små steg har tagits mot ett mer öppet och ansvarsfullt finansiellt system. Men mycket mer kan göras.

Mer om detta kan du läsa i Diakonias rapport på vår hemsida. Du kan också se ett inslag på SVT:s Rapport som uppmärksammar vår rapport.

Penny Davies, Diakonia, Policy Officer utvecklingsfinansiering, på plats i Almedalen

Science and reality

The Spanish author JJ Millas used to write a depressingly funny column on Fridays. He was provably trying to be funny but he could not push his phobias and neurosis completely to the side (Millas has lectured on his life as an agoraphobic), and the result was in occasions quite disturbing. The column was about his unfruitful search of reality: wherever he was looking for it, after thorough observation, it vanished. For example the armed conflict in the Basque Country would dilute into unfair medieval agreements, misinterpretations of what the Basque identity is, incapacity to cope with a very strict patriarchal society and high moral exigencies of the Basque culture. After trying to isolate the reality the Basque conflict there was nothing.

Millas essay to reach reality was unfruitful because he looked for reality in cultural objects, which are not self-explanatory like spoons, hand breaks and other real objects. The Basque conflict is in the same way that the rainbow is water and light; its existence cannot be denied arguing that there is not such a thing as a rainbow, but light filtering through water.
This is exactly what the Czech Republic, on behalf of the European Union, is trying to do with global warming: dismember it into conceptual parts and fractions until the reality of climate change and, worse, its solutions, vanishes. Last Wednesday in the city of Bonn the Contact Group for Annex 1 Countries Aggregate Mitigation Target sat down under the UNFCCC to come to an agreement of how much the greenhouse gases emissions should be reduce. After presentation of the South African proposal to reduce 40% of the emissions by 2020 in rich countries soil only, the Czech delegate asked for clarifications on two concepts: what does “historic responsibility” and “atmospheric space” mean? Red dogs crossed the plenary barking and biting the delegates in their ankles, but the quiet Czech did not blink. He argued that the concept of historic responsibility is not in the Convention, neither is in the Kyoto protocol, what does South Africa mean by it? And atmospheric space, what exactly does it refer to?

The Chinese and Brazilian delegates clarified the concept: historic responsibility is the accountability principle applied over time, and atmospheric space refers to the tinier and tinier fraction of greenhouse gases we still can afford to emit before we drive ourselves into a catastrophic temperature rise. The EU representative smiled and replied that the concepts are not in the agreed policy frameworks. The Chinese head of delegation replied that if this is the departure point, “what is the aim of continuing negotiating”.

Historical responsibility and atmospheric space are not part of the climate deal; they are the climate deal in the same way that water and light are not part to the rainbow, but the rainbow itself. There is no deal without historic responsibility and atmospheric space fair sharing. The EU should not play tricks with language; that’s extremely irresponsible given the circumstances.
That Wednesday afternoon in a side event the head of the Uganda delegation concluded that “our hearts are small, and therefore we cannot do as many things as we want to. We met in Bali to see if we could expand our hearts and do everything we wanted to do under the Convention, but apparently it was not enough”. So, now what?

Domingo Torres Santos
Climate Change Policy and Advocacy Officer

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah!

Israeliska bosättare, al-Qaida och Hizbollah är fullt eniga i sina fördömanden av USAs president Barack Obamas tal till världens muslimer i Kairo tidigare idag. I Sverige får de dessutom fullt stöd av Sverigedemokrater och kristna sionister.

Det är märkligt att ett tal som handlar om fred, försoning och respekt mellan människor injagar sådan skräck. Men det är tydligen så att de som har hatet som sitt levebröd blir oroliga när deras levebröd hotas.

En tidigare amerikansk president, Abraham Lincoln, som blev ihågkommen för sitt ledarskap under amerikanska inbördeskriget, men också för sitt medlande arbete fick en kritisk fråga från en arg kvinna.
- Herr president, hur kan ni tala väl om era fiender när ni borde utplåna dem!
Lincoln sägs ha svarat:
– Min bästa fru, om jag gör fienden till min vän så är ju fienden utplånad...

Tiden kommer att utvisa om Obama blir en ny Lincoln och jag tänker inte vara så naiv att jag tror alla Mellanösterns problem löstes genom talet. Vi har lärt oss att vackra ord är billiga i storpolitiken.

Visst var det ett vackert och hoppfullt tal! Men visst hade det varit ännu vackrare med tydligare fördömanden av Mellanösterns övriga totalitära, odemokratiska, kvinnoförtryckande regimer. Och visst hade det varit ännu hoppfullare om man kunde vara säker på att de vackra orden följs av handling.

Men tänk om vi för första gången skulle se en amerikansk regim som ställer krav på båda sidor i Israel/Palestina-konflikten: att ockupationen skall upphöra, att båda sidor skall respektera mänskliga rättigheter och folkrätt, och andra krav som kan skapa förutsättningar för en rättvis fred mellan två demokratiska stater.

Självklart kommer det på båda sidor att finnas krafter som skulle göra vad som helst för att stoppa en sådan utveckling. Självklart kommer förhoppningar om ett slut på ockupationen och en rättvis fred att innebära besvikelse för israeliska extremister, palestinska extremister, religiösa extremister, rasister och de som lever på hat.

Men extremisternas besvikelse skulle ur mitt perspektiv väga noll och intet jämfört med hoppet att vanliga palestinier och israeler skulle få en framtid utan rädsla, ockupation, krig och diskriminering, och istället få leva i fred och säkerhet inom internationellt erkända gränser.

Joakim Wohlfeil, Policy Officer Conflict and Justice