fredag 25 september 2009

Honduras: Landet “Här-händer-ingenting”

Inlägget nedan är skrivet av en av Diakonias medarbetare i Honduras. Läs om vår kollegas upplevelse av läget i Honduras. Försvarare av de mänskliga rättigheterna i landet är just nu oerhört utsatta. Av säkerhetsskäl publicerar vi därför inte vår kollegas namn.

I Honduras, där ”ingenting händer”, har vi under de senaste tre månaderna bevittnat:
  • En statskupp med militära drag, genom vilken den lagligt valde presidenten med våld fördes ut ur landet.

  • Skapandet av ”Nationella fronten för motstånd mot statskuppen”, vilken innefattar olika delar av de sociala rörelserna och medlemmar av det Liberala Partiet (vilket såväl den avsatte Zelaya som den nuvarande presidenten Micheletti tillhör).

  • Mer än åttio dagar av oavbrutna folkliga protester mot statskuppen.

  • Uppskattningsvis tio döda och hundratals skadade. Brutalt förtryck mot manifestationer. Två av ledarna inom motståndsrörelsen, en av dem oberoende presidentkandidat i de kommande valen, den andre riksdagsledamot, blev slagna så illa att de fick sina armar brutna på tre ställen.

  • Särskilt våld mot kvinnor inom motståndsrörelsen, kvinnor som har blivit våldtagna av grupper av poliser.

  • I slutet av juli rådde undantagstillstånd i de sydöstra delarna av landet under fem dagar i följd. Området var helt militäriserat, människor försvann och det förekom dödsfall.

  • Från den 21 september har det rått undantagstillstånd under tre dagar i följd, även om de som upprepar att ”här händer ingenting” kallar det utegångsförbud och hävdar att det tjänar till att "värna vila, affärer och liv" för landets medborgare. I onsdags hävdes det tillfälligt, men medan jag skriver detta får jag veta att det återinförs från och med kl. 17, till och med… ja, till dess att ”myndigheterna” aviserar via TV och radio att det hävs, för den här gången har det införts tills vidare!

  • De personer som motsätter sig statskuppen och som befann sig utanför Brasiliens ambassad, där Zelaya befunnit sig sedan han återvände till landet i måndags, avhystes med våld och med hjälp av tårgas, peppargas, gummikulor, slag och en högfrekvens-apparat som avger olidliga ljud. Inte att förglömma, militären hade också tagit till ett hemmagjort vapen; en lång träpinne med spikar längst fram. Men glöm inte… ”Här händer ingenting!”

  • Vi har sett exempel på förtryck i bästa 70- och 80-talsstil: Militär och polis använder en baseball-stadion som häkte för de som anhållits under manifestationerna. En högt uppsatt polischef deklarerade i TV att det är för att de anhållna ska ha det bekvämt!

  • Militären patrullerar i bostadsområden med provokativ och aggressiv attityd. Då invånarna försöker slänga ut dem börjar våldsamheterna. Militärt våld mot dem som protesterar mot statskuppen och för att återupprätta den konstitutionella ordningen.

Detta är bara några exempel på allt som händer i landet ”Här-händer-ingenting”. För det är bara vad denna självutnämnda ”regering” säger. Sanningen är att här händer allt möjligt!

Här ser vi ett kämpande folk, som har vaknat efter sekler av militär och politisk underkastelse, som har rest sig och protesterat under nya och annorlunda former på gatorna under mer än åttio dagar. I det här landet, där kuppens herrar vidhåller sitt mantra om att ”här-händer-ingenting”, har medvetenheten om att det är det fattiga folket som måste skapa sin egen förändring ökat. Det har tydligt visat sig att det inte är de traditionella politikerna eller de privata företagen med all sitt ”sociala ansvarstagande”, utan de som avverkat tusentals kilometer i demonstrationstågen som med blod, svett och tårar bygger ett Honduras värdigt sina förfäder.

Detta är det heroiska Honduras i Amerikas centrum!

---------------------------
Länkar:
Läs mer om brott mot de mänskliga rättigheterna i Honduras på Amnestys webbplats (på engelska)
Läs om Gilda Rivera, som jobbar i Honduras för Diakonias samarbetsorganisation CDM - Centro de Derechos de Mujeres. Nyligen besökte hon Sverige (15 september 2009)
Tidigare blogginlägg om Honduras: Ögonvittnesskildring från kuppdagen (3 juli 2009)
Diakonias partner vädjar om solidaritet (2 juli 2009)
Tidigare blogginlägg om kuppen: En olaglig handling kan inte ersätta en annan (1 juli 2009)

måndag 21 september 2009

Inför G20 mötet: Löften till världens fattiga inte infriade

Vi befinner oss i en global finanskris, en kris som likt klimatkrisen skapats i den rika delen av världen men som drabbar fattiga människor hårdast. I april träffades ledarna för världen rikaste länder i G20 för att enas om en ”ny finansiell världsordning” och annonserade då ett globalt stumulanspaket på 1.1 biljoner dollar (eng. trillion=sv. biljon dvs "1.1 trillion dollars" motsvar ca 9 000 miljarder kronor). På mötet tryckte G20 på vikten av att lindra de sociala effekterna av krisen för de fattiga människorna.

Nu är det dags för ett nytt G20-möte i Pittsburgh 24-25 september. En ny analys gjord av det europeiska nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i och jag är styrelseordförande för, visar att G20 inte levt upp till löftena från i april. I klartext innebär det att pengarna som utlovats fattiga länder inte har levererats. Analysen visar också att alldeles för lite pengar utlovats för fattiga länder att kunna bemöta finanskrisen.

Av G20:s stimulanspaketet på 1,1 biljoner dollar, utlovades 240 miljarder till utvecklingsländer och 50 miljarder dollar till låginkomstländer. Det vill säga mindre än fem procent går till de fattigaste. Mindre än hälften av dessa 50 miljarder dollar har betalats ut. Dessutom ges en del av pengarna i form av lån, vilket riskerar försätta utvecklingsländer i en ny skuldfälla.

G20:s löften ska jämföras med Världsbankens prognos att krisen resulterar i ett finansiellt underskott på mellan 350 och 635 miljarder dollar i utvecklingsländer under 2009 på grund av minskat inflöde av kapital.

Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen som förvärrar läget ytterligare för de allra fattigaste. Siffror från FN (UN DESA) visar att det kommer att behövas mellan 500 till 600 miljarder dollar i stöd till utvecklingsländer per år med start detta årtionde. Detta är svindlande siffror ovanpå det underskott utvecklingsänder står inför på grund finanskrisen.

Samtidigt så finns det pengar, när det väl gäller. De femtio miljarder dollarna till låginkomstländer är trehundra sextio gånger mindre än de arton biljoner dollar rika länders regeringar har hostat upp för att köpa ut eller garantera privata finansiella institutioner.

Siffror går att översätta i mänsklig tragedi. Enligt Världsbanken kommer mellan 200 000 till 400 000 fler barn att dö från i år fram till 2015, det är millenniemålen ska nås, på grund av finanskrisen. Upp till 100 miljoner fler människor riskerar hamna undre strecket för extrem fattigdom på grund av finanskrisen.

Inför stundande G20-möte är det angeläget att snabba på takten i stödet till utvecklingsländer. Mer pengar än vad som utlovats behövs och i snabbare takt för att stödja utvecklingsländer att bemöta finanskrisen. Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen. Pengarna bör båda stöden måste vara additionella, d.v.s. ges utöver utlovat bistånd.

I det akuta läge vi befinner oss i bör ett moratorium på skuldåterbetalningar från fattiga länder införas. Dessa pengar behövs till sociala investeringar i utvecklingsländerna. Det är också angeläget att långivning till utvecklingsländer sker på ett mer ansvarsfullt sätt, så att en ny skuldkris kan undvikas och så att lån främjar mänskliga rättigheter och miljöhänsyn.

Utöver direkt stöd behövs tuffare åtgärder för att förhindra den kapitalflykt som sker från utvecklingsländer. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1000 miljarder dollar per år, pengar som skulle kunna användas till fattigdomsbekämpning. Den största delen av kapitalflykten beror på kommersiella aktörers undvikande av skatt, ofta via skatteparadis. Här har G20 hissat fanan högt; i april proklamerade man att ”banksekretessens era var förbi”. Inför mötet i Pittsburgh kan konstateras att ambitionen inte är omsatt i praktiken och att det går långsamt. Tuffare åtgärder behövs, inklusive ett stopp för skatteparadis, ett internationellt automatiskt utbyte av information om skattefrågor och krav på att företag redovisar sina vinster i de länder de görs.

Mer om allt detta kan du läsa i:


Penny Davies, ansvarig för policies om utvecklingsfinansiering, Diakonia