Kritisk diskussion den enda vägen

Under Almedalsveckan har Diakonia och många andra organisationer anordnat seminarier och evenemang kring Sveriges politik i förhållande till de globala utmaningarna. Vi har diskuterat biståndet, men kanske framförallt, de situationer när svensk och europeisk politik blir ett hinder för människor att ta sig ur fattigdom. Ämnen som handelspolitik, kapitalflykt, klimatfrågan och vapenexport har varit föremål för kritisk diskussion.

Ledamöterna från riksdagens utrikesutskott har sprungit mellan övningarna och svarat på frågor om sin politik. Ibland är samstämmigheten total - som när det gäller vikten av att utvärdera Sveriges Politik för Globala Utveckling. Ibland finns det uppenbara skillnader mellan blocken. Alliansen står t.ex. fast vid att anslaget för information kring utvecklingsfrågor ska hållas nere medan de Röd Gröna vill återställa nivåerna för informationsinsatser. Inte sällan framgår det att diskussioner pågår internt inom alliansen och oppositionen. Det är bra - vi behöver nämligen diskutera dessa frågor mycket. Fattigdomen och klimatkrisen är våra stora ödesfrågor. Därför är det så otroligt bekymmersamt att de globala frågorna lyser med sin frånvaro i partiledarnas tal. Tidningen Fokus visar i sitt senaste nummer att samtliga partiers kampanjmaskinerier utnämner utrikespolitiken som det minst viktiga politikområdet i valrörelsen. Hur är detta möjligt? Hur är det möjligt att svenska partier, 2010, inte sätter Sverige i det globala sammanhanget eller till och med duckar för en kritisk diskussion?

Biståndsminister Gunilla Carlsson beskrev vid ett tal vid Folk och Försvars övning på onsdagen freds- och biståndsorganisationer som ”särintressen”. Hur ställer sig de andra partierna i Alliansen till ett sådant uttalande? Diakonia driver frågor om fattigdom, klimatfrågan och orättvisor för att det är frågor som är avgörande för oss alla. Vi har inte alla svar, men vi försöker lyssna och lära och vi är övertygade om att en kritisk diskussion är den enda vägen att hitta lösningar på komplexa problem. Våra folkvalda måste finnas med i den diskussionen. Vi återkommer till var de politiska partierna står i olika frågor när vi i valrörelsens slutskede publicerar en enkät om var partierna står i förhållande till olika frågor.

Stort tack till alla ledamöter från utrikesutskottet som aktivt deltog i debatter, vi hoppas på en fortsatt engagerad dialog- i många olika rum och forum.

Ulrika Modéer

Regeringen missade chansen att stå upp för klimaträttvisa

Köpenhamnsmötet blev en stor besvikelse. De beslut om utsläppsminskningar och finansiering som krävs för att minska och hantera klimatförändringarna fattades inte.

Många analyser har gjorts om varför det gick som det gick. Något som står helt klart är att de rika länderna inte förstått vad den globala folkrörelse som gjorde sin röst hörd i Köpenhamn hade förstått: klimatfrågan är en rättvisefråga. Världens fattiga som har minst ansvar för att ha påverkat klimatet kommer att drabbas hårdast, samtidigt som de är i störst behov av utveckling. De rika länderna har ett stort ansvar för klimatförändringarna genom sin fossilberoende utveckling och de har den ekonomiska kapaciteten att lösa problemet.

Den svenska regeringen talade om att man hade en ambitiös klimatpolitik, men visade lite av den. I regeringens utrikesdeklaration visar man på en total brist på självkritik och menar att ”andra svek” och att EU tog ”ansvar genom att lägga konkreta och ambitiösa bud på bordet”. I själva verket var EU:s taktik att vänta på andra när det gäller löften om utsläppsminskningar och att för klimatfinansieringen ta pengar från biståndet ett misslyckande, och undergrävde förtroendet mellan unionen och de fattiga länderna. Sveriges regering bidrog till att spela ner förväntningarna inför Köpenhamnsmötet och missade chansen att som EU-ordförande stå upp för klimaträttvisan.

Misslyckandet i Köpenhamn innebär att det nu är ännu mer bråttom. Under 2010 fortsätter klimatförhandlingarna och Diakonia fortsätter att jobba för klimaträttvisa. Vi hoppas att du vill vara med i arbetet mot klimatförändringarna och för fattiga människors rätt till utveckling.

I dokumentet Diakonias klimatbudskap 2010 kan du läsa om vårt perspektiv på klimatfrågan och våra sex konstruktiva förslag för en svensk klimaträttvis politik.

Carl-Henrik Jacobsson, policyansvarig för klimatarbetet på Diakonia

Kliv ombord på tåget Reinfeldt!

Nu går tåget vilket kan tolkas både bokstavligt och symboliskt. Bokstavligen är vi nu på väg – tåget till Köpenhamn med över 250 klimataktivister från Svenska kyrkan och Diakonia rullar. Här på tåget är entusiasmen och förväntningarna stora på vad klimatmötet i Köpenhamn ska åstadkomma. Symboliskt så går tåget i meningen att nu ska det avgöras. Nästa vecka kommer det att stå klart om världens fattiga fortfarande kan tro på en rättvis framtid som både bidrar till att utrota fattigdomen och som förhindrar de klimatkatastrofer som så ofta drabbar dem.
Tyvärr ger inte de senaste nyheterna från Sveriges statsminister Reinfeldt några signaler om den förväntan och entusiasm som vi finner här på tåget. När Fredrik Reinfeldt utlovar åtta miljarder svenska kronor för klimatinsatser i de fattiga länderna så tar han pengarna ifrån biståndsbudgeten istället för att tillskapa nya resurser.
I alla tidigare internationella beslut i klimatfrågan har alla varit eniga om att biståndspengar inte ska användas till klimatinsatser. Det handlar om två saker; dels ska de som historiskt orsakat klimatförändringarna stå för kostnaderna och då kan man inte ta pengarna från de medel som redan är intecknade för fattigdomsbekämpning. Dels handlar det om att mer pengar måste till om vi ska klara klimatmålen.
Reinfeldt är uppenbarligen inte med på tåget.

>> Till SVT Play med ett Rapportinslag om tågresan
>> Till Sveriges Radio och Människor och tro som intervjuar en av Diakonias aktivister på väg till Köpenhamn
>> Till Diakonias webbplats med informaiton om vad som kommer att hända på plats i Köpenhamn
>> Till Svenska kyrkans blogg från klimatmötet i Köpenhamn

Grön planet eller "gröna" rum?

Danskarna måste ha missförstått det här med det gröna temat för Köpenhamn. Visst är det en grön planet vi alla vill ha och visst är det fint att de försöker smycka Köpenhamn i grönt så här lagom till klimatkonferensen. Men ”green rooms” – stängda förhandlingar med mindre grupper som gör uppgörelser – var någonting som vi hade hoppats att vi skulle slippa här på FN:s klimatförhandlingar...

Istället för en process som drivs av länderna som skrivit under klimatkonventionen, har vi nu fått en process som liknar den i Världshandelsorganisationen WTO. Danmark som ska agera neutralt sekretariat för att underlätta förhandlingarna ses som allt mer partisk till förmån för de rika länderna. När deras förslag till sluttext nu läckt ut till media och förhandlare är det många som bubblar av ilska. Förhandlarna från utvecklingsländerna är rejält upprörda och våra partnerorganisationer än mer!

- Jag dör hellre med hedern i behåll, än skriver under ett avtal som skickar mitt folk rakt in i ugnen! sa ambassadör Lumumba från Sudan som företräder utvecklingsländerna i G77-gruppen under ett möte med civila samhället.

- Vi måste få till en mycket mer ambitiös och rättvis överenskommelse här i Köpenhamn, säger Mithika Mwenda från Diakonias partnerorganisation Pan-African Climate Justice Alliance som i eftermiddags arrangerade en spontan manifestation som fick stor uppmärksamhet bland media och åhörare på konferenscentret.

Nu jobbar den afrikanska förhandlingsgruppen på sin egen version av text som man hoppas ska kunna vara ett alternativ till den danska texten och försöker göra allt man kan för att de fortsatta förhandlingarna ska vara mer öppna. Samtidigt förbereder man en ”försvarstaktik” för att stärka utvecklingsländernas styrka så att de inte tvingas gå med på en uppgörelse som skulle kunna vara förödande för deras utveckling – alla diplomatiska, politiska och ekonomiska påverkningsmetoder kommer säkerligen att användas.

Men mest av allt behöver vi mobilisera folk välden över för att trycka på för ett rättvist avtal i Köpenhamn! Så kom och var med:
· Skriv under uppropet Countdown to Copenhagen
· Tänd ett ljus inte bara i advent, utan också för klimatet
· 350 klockslag för rättvisa den 13 december

Länk till det danska textförslaget
Läs mer om PACJA


Tove Zetterström
vanligtvis på Diakonias regionkontor i Nairobi, men just nu i Köpenhamn tillsammans med PACJA

För få åtaganden från rika länder hindrar klimatavtal

Under denna vecka är världens länder återigen samlade för att förhandla om ett nytt klimatavtal. Dagarna i Barcelona är det sista officiella tillfället för förhandlingar innan COP15 i Köpenhamn i december. Verkliga framsteg är nödvändiga för att världen ska få ett klimatavtal som efterlängtad julklapp.

Tyvärr har sejouren i Barcelona hittills bjudit på få positiva överraskningar. Det förtroendegap mellan EU, USA med flera och utvecklingsländerna som hittills präglat förhandlingarna tycks inte minska. Att utvecklingsländernas förtroende för sina rikare förhandlingskollegor sinar är inte svårt att förstå. Utvecklingsländerna anser att de rika länderna bör ge tydligare besked i de stora frågorna: Kommer man att ta på sig utsläppsminskningar som går i linje med vad vetenskapen säger är nödvändigt för att hålla den globala temperaturökningen under 2 grader? Kommer man att skapa additionell finansiering som möjliggör anpassning och utsläppsminskningar i utvecklingsländerna samtidigt som människor rätt till utveckling skyddas?

Det är tydligt var det historiska ansvaret ligger, de rika länderna bör visa utvecklingsländerna att de är ambitiösa och att man fullt ut förstått, och agerar efter klimatkonventionens skrivning om att ansvaret för klimatfrågan är ”gemensamt, men differentierat”. Visserligen klargjorde EU sin syn på klimatfinansieringen i Europeiska rådet i förra veckan, men några tydliga besked om hur mycket pengar det handlar om gavs inte. När det gäller USA är de positiva beskeden ännu färre.

Den viktigaste händelsen hittills är den afrikanska gruppens krav på Annex 1 länderna (de rika länderna) att klargöra sina åtagande inom Kyotoprotokollets andra period. ”Det är absolut nödvändigt att få siffror på vilka utsläppsminskningar Annex 1 kommer att åta sig innan man kan diskutera andra frågor. Man vill se siffror både på ländernas gemensamma och enskilda åtaganden. Afrikas agerande är en ringande väckarklocka i förhandlingarna.” säger Augustine Bantar Njamnshi från Pan-African Climate Justice Alliance och pekar på behovet av tydliga besked från de rika länderna.

När förhandlingsgruppen inom Kyotoprotokollet samlades för överläggningar på måndagens eftermiddag frågade ordföranden de samlade: ”How can we move the progress forward?”, ”Hur kan vi föra processen framåt?”. Tystnaden som infann sig var talande.

Klimatfinansieringen: FN bör styra - inte Världsbanken

Med mindre än två månader kvar till Köpenhamnsmötet pågår intensiva förhandlingarna om ett klimatavtal. Det handlar om att sätta upp mål för utsläppsminskningar, de legala formerna för ett avtal och inte minst hur finansieringsfrågan ska lösas. När det gäller det sistnämnda handlar diskussionen i hög grad om hur mycket pengar som behövs. Men minst lika viktigt att komma fram till är hur pengarna ska kanaliseras. Vem ska sköta utbetalningen av stöd till fördämningar mot översvämningar i Moçambique, mindre utsläpp från pappersfabriker i Brasilien eller orkansäkrade hus i Thailand? Förslagen är många, och sammanfattas väl i rapporten Klimatnotan, men något som väcker oro bland folkrörelserna är de förslag som syftar till att ge Världsbanken en viktig roll i klimatfinansiering. Att använda sig av Världsbanken är problematiskt av ett antal skäl.

För det första är det problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv. Världsbanken och dess tvillinginstitution IMF har under lång tid kritiserats av det civila samhället. Folkrörelser i både Nord och Syd har ifrågasatt det faktum att institutionernas styrelseskick, där inflytande beror på ekonomisk styrka, är djupt odemokratiskt. Diskussionen om styrelseskicket och frågan om utvecklingsländernas inflytande i de internationella finansiella institutionerna är högst aktuell. Små framsteg har gjorts för att öka inflytandet, men mycket återstår innan en reell förändring sker mot ett ökat demokratiskt styre.

För det andra ser många utvecklingsländer med misstro på Världsbanken och IMF. Sedan 1980-talet har Världsbanken och IMF haft stort inflytande på många av världens utvecklingsländers ekonomiska politik. Stark kritik har riktats mot institutionernas alltför snäva analyser av de ekonomiska och politiska förhållandena i dessa länder och de policyimplikationer som analyserna lett fram till. Ett exempel som Diakonia tidigare tagit upp i kampanjen ”Tro, hopp och Hiv” är IMF:s strikta penningpolitik som lett till minskat utrymme i statsbudgetar för hiv och aids-bekämpning. Sådan politik har under de senaste decennierna förbrukat många av utvecklingsländernas förtroende för institutionerna. Att då föra fram Världsbanken som en av de viktigaste kanalerna för klimatfinansiering är inte bara tvivelaktigt i sak, utan leder också till att förhandlingarna för att nå ett klimatavtal blir än mer låsta.

För det tredje är förtroendet för Världsbanken som klimatbank lågt. Även om man på senare tid glädjande nog meddelat att en översikt av sin miljö- och klimatpåverkan kommer att ske präglas institutionens investeringar i energisektorn av fokus på fossila energilösningar. Noterbart är att enligt Bank Information Center ökade Världsbanksgruppen under 2008 sin finansiering av fossila bränslen med 102 %, medan satsningarna på förnyelsebar energi endast ökade med 11 %.

Alternativet till de internationella finansiella institutionerna är självklart att tydligt placera kontrollen över klimatfinansiering hos FN:s klimatkonvention. Det går inte att förneka byråkratiska trögheter och det faktum att geopolitik är en del av FN:s vardag. Men FN-systemet har en tydligare demokratisk profil, högre anseende hos utvecklingsländerna och större trovärdighet när det gäller klimatfrågan. Som Diakonia tidigare bloggat om så måste Världsbanken bli en del av klimatfrågans lösning. Men när det gäller kontrollen över klimatfinansieringen i de pågående förhandlingarna bör Sverige som EU:s ordförandeland verka för en större roll till FN och en mindre till Världsbanken, det omvända är fel i sak och oklokt i dagens låsta förhandlingsläge.

Vad skulle Jesus ha gjort?!

― Vi brukade aldig bry oss om hur mycket vatten vi använde – det fanns ju alltid där! berättar Edward Kinoti från Mariene (som betyder ”vatten” på Meru-språket) medan han klättrar runt i den nästan torra flodfåran. Här vid foten av Mt. Kenya har kaffeodlarna aldrig upplevt en sådan torka som nu och gammlingarna i byn kan inte minnas att floderna eller snöfläckarna på berget någonsin varit så små...

Situationen är inte unik för Mariene. Kenya och stora delar av Östafrika lider just nu av enorm torka. Skördarna slår fel, boskapen dör som flugor när betet försvinner, folk får inte tillgång till vatten (än mindre rent vatten) med undernäring, svält och sjukdomar som följd. Många faktorer bidrar naturligtvis till den eländiga situationen – skogsavverkning, överbetat mark, orättvis resurstillgång, dålig myndighetsutövning, dålig tillgång till alternativa energi- eller inkomstkällor, m.m. Men att klimatet också är på väg att förändras verkar det inte råda något tvivel om när man pratar med bönderna som följt naturens gång över årtionden. De senaste åren har regnen helt enkelt inte kommit som de gjorde förr.

Väl tillbaka i Nairobi får vi kryssa mellan kossorna på gatorna. Längs vägkanterna och i rondellerna finns fortfarande några få gröna strån som de magra djuren försöker livnära sig på. Men i medel- och överklassområdernas badbassänger finns det ändå vatten att tillgå, och vattentankbilarna kör i skytteltrafik genom stan för dem som har råd. Sådana som jag. Provocerande kontraster.

Men Diakonia arbetar med flera lokala organisationer i som försöker förbättre situationen direkt ute bland de fattiga. Vi arbetar även tillsammans med t.ex. Pan-African Climate Justice Alliance och All African Conference of Churches som försöker mobilisera och samla kyrkor och det civila samhället över hela kontinenten för att trycka på för ett rättvist och effektivt klimatavtal i Köpenhamn i december. På ett möte som de nyligen var med och arrangerade utmanade Noblepristagerskan Wangari Maathai publiken: ”We need the religious leaders to be part of this struggle. But we need them to stop talking about what Jesus did 2000 years ago. They must start talking about what Jesus would have done if he was here today...”

Så vad skulle Jesus ha gjort – och gör du detsamma?!


Tove Zetterström
Programhandläggare för Social och Ekonomisk rättvisa
Diakonias regionkontor i Nairobi

Inför G20 mötet: Löften till världens fattiga inte infriade

Vi befinner oss i en global finanskris, en kris som likt klimatkrisen skapats i den rika delen av världen men som drabbar fattiga människor hårdast. I april träffades ledarna för världen rikaste länder i G20 för att enas om en ”ny finansiell världsordning” och annonserade då ett globalt stumulanspaket på 1.1 biljoner dollar (eng. trillion=sv. biljon dvs "1.1 trillion dollars" motsvar ca 9 000 miljarder kronor). På mötet tryckte G20 på vikten av att lindra de sociala effekterna av krisen för de fattiga människorna.

Nu är det dags för ett nytt G20-möte i Pittsburgh 24-25 september. En ny analys gjord av det europeiska nätverket Eurodad, som Diakonia är medlem i och jag är styrelseordförande för, visar att G20 inte levt upp till löftena från i april. I klartext innebär det att pengarna som utlovats fattiga länder inte har levererats. Analysen visar också att alldeles för lite pengar utlovats för fattiga länder att kunna bemöta finanskrisen.

Av G20:s stimulanspaketet på 1,1 biljoner dollar, utlovades 240 miljarder till utvecklingsländer och 50 miljarder dollar till låginkomstländer. Det vill säga mindre än fem procent går till de fattigaste. Mindre än hälften av dessa 50 miljarder dollar har betalats ut. Dessutom ges en del av pengarna i form av lån, vilket riskerar försätta utvecklingsländer i en ny skuldfälla.

G20:s löften ska jämföras med Världsbankens prognos att krisen resulterar i ett finansiellt underskott på mellan 350 och 635 miljarder dollar i utvecklingsländer under 2009 på grund av minskat inflöde av kapital.

Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen som förvärrar läget ytterligare för de allra fattigaste. Siffror från FN (UN DESA) visar att det kommer att behövas mellan 500 till 600 miljarder dollar i stöd till utvecklingsländer per år med start detta årtionde. Detta är svindlande siffror ovanpå det underskott utvecklingsänder står inför på grund finanskrisen.

Samtidigt så finns det pengar, när det väl gäller. De femtio miljarder dollarna till låginkomstländer är trehundra sextio gånger mindre än de arton biljoner dollar rika länders regeringar har hostat upp för att köpa ut eller garantera privata finansiella institutioner.

Siffror går att översätta i mänsklig tragedi. Enligt Världsbanken kommer mellan 200 000 till 400 000 fler barn att dö från i år fram till 2015, det är millenniemålen ska nås, på grund av finanskrisen. Upp till 100 miljoner fler människor riskerar hamna undre strecket för extrem fattigdom på grund av finanskrisen.

Inför stundande G20-möte är det angeläget att snabba på takten i stödet till utvecklingsländer. Mer pengar än vad som utlovats behövs och i snabbare takt för att stödja utvecklingsländer att bemöta finanskrisen. Till detta kommer behov av stöd för att bemöta klimatkrisen. Pengarna bör båda stöden måste vara additionella, d.v.s. ges utöver utlovat bistånd.

I det akuta läge vi befinner oss i bör ett moratorium på skuldåterbetalningar från fattiga länder införas. Dessa pengar behövs till sociala investeringar i utvecklingsländerna. Det är också angeläget att långivning till utvecklingsländer sker på ett mer ansvarsfullt sätt, så att en ny skuldkris kan undvikas och så att lån främjar mänskliga rättigheter och miljöhänsyn.

Utöver direkt stöd behövs tuffare åtgärder för att förhindra den kapitalflykt som sker från utvecklingsländer. Beräkningar visar att det handlar om upp till 1000 miljarder dollar per år, pengar som skulle kunna användas till fattigdomsbekämpning. Den största delen av kapitalflykten beror på kommersiella aktörers undvikande av skatt, ofta via skatteparadis. Här har G20 hissat fanan högt; i april proklamerade man att ”banksekretessens era var förbi”. Inför mötet i Pittsburgh kan konstateras att ambitionen inte är omsatt i praktiken och att det går långsamt. Tuffare åtgärder behövs, inklusive ett stopp för skatteparadis, ett internationellt automatiskt utbyte av information om skattefrågor och krav på att företag redovisar sina vinster i de länder de görs.

Mer om allt detta kan du läsa i:

• Eurodads nya rapport inför G20 mötet: From London to Pittsburgh – assessing G20 action for developing countries


• Diakonias rapport Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål


• Eurodads förslag på ett nytt ramverk för ansvarfull långivning: Eurodad’s Charter on Responsible Financing

Penny Davies, ansvarig för policies om utvecklingsfinansiering, Diakonia

Resultatet av G20-mötet - genombrott eller fixande på marginalen?

Det sedvanliga ”familjefotot” med lättade leenden från toppmötet är nu avklarat. Enligt tidningsrubrikerna har G20-länderna, som tillsammans står för ca 85-90 procent av världens BNP, nu enats om en plan för att rädda världsekonomin. Mötet har beskrivits som historiskt i omfång och utmaningar. En ny finansiell världsordning har fötts, nästan av misstag enligt en brittisk minister, på grund av krisen.

Kommunikén från mötet talar om en plan för att möta vanliga människors behov, inte bara i rikare länder utan även i de fattiga, som drabbas hårdast av krisen. Vad innebär då planen för utveckling och för fattigare länder? Mötet reser många frågor, dels om vad som står i planen men också det som inte står där. Några reflektioner:

Mer, men inte tillräckligt, stöd till fattiga:
Positivt är att mer pengar utlovas åt utvecklingsländer än vad många förutspått, även om det är mindre än vad som kommer att behövas. Pengar öronmärks också för långinkomstländer, vilket är positivt. Men summan, $50 miljarder dollar, är alldeles för låg. Det är i dessa länder som barn, kvinnor och män drabbas hårdast av krisen. Där finns inget skydd när jobben försvinner på grund av minskad efterfrågan på varor eller då bidragen från släktingar med jobb utomlands sinar.

Det är dock oklart under vilken tidsperiod pengarna kommer att betalas ut och det verkar som att det är främst via lån, inte gåvor. En stor del av pengarna kommer att kanaliseras via Internationella Valutafonden, IMF. IMF:s lånevillkor har visserligen blivit mer flexibla, men det verkar inte vara ett tydligt avsteg från IMF:s strikta ekonomiska policyvillkor, som har gjort utvecklingsländer mer sårbara i kristider och som förhindrat satsningar på skola och sjukvård.

Början på slutet för skatteparadisen:
Det är mycket positivt att G20-länderna nu tagit steg för att ta itu med en fråga som borde stått på dagordningen för länge sedan, om vi menar allvar med att utrota fattigdomen. Beräkningar visar att varje år försvinner 500–800 miljarder dollar ut ur utvecklingsländer p g a skatteflykt som möjliggörs av slutna skatteparadis. Skatteparadisen drabbar också rika länder.

G20 har nu deklarerat ”början på slutet för skatteparadisen” och OECD har redan upprättat en svart lista över så kallade icke samarbetsvilliga skatteparadis som inte vill öppna upp för insyn, och som nu riskerar sanktioner.

Det återstår att se om ”epoken av bankhemlighetsmakeri” är slut, som Gordon Brown sade. Klart är att detta är ett genombrott, samtidigt som den modell för informationsutbyte som förespråkats riskerar förhindra många utvecklingsländer att dra nytta av den.

En missad chans att möta klimatutmaningen?
G20 har enats om det största stimulanspaket i modern tid, motsvarande 9 000 miljarder kronor. Detta är otroliga summor. Det är positivt, för det visar att när det väl gäller så finns pengarna.

I december ska världens ledare samlas i Köpenhamn för ett annat toppmöte och då förhoppningsvis enas om en lika gigantisk räddningsplan, denna gång för vår och planetens överlevnad. I skenet av det är det lätt att bli orolig och undra om världens ledare verkligen inser att den riktning pengarna nu tar, också kommer vara avgörande för om vi kommer att klara klimatutmaningen.

Det verkar inte så. Enligt en undersökning av HSBC så har andelen ”gröna investeringar” av stimulanspaketen i olika länder varit försvinnande liten. Sydkorea är ett undantag med hela 81 procent ”gröna” investeringar av deras totala stimulanspaket. För Kina är siffran 38 procent, för USA endast 12 och Storbritannien bara 7 procent.

Huruvida G20:s plan är en lyckad historia måste ses i skenet av klimatutmaningen. Vi måste lösa finans- och klimatkrisen på samma gång. Allt annat vore inte bara ekonomiskt korkat, utan ett dumdristigt fumlande på marginalen. Detta är den viktigaste frågan för oss alla att mäta våra ledares insatser efter.


Penny Davies, arbetar med utvecklingsfinansiering på Diakonia (bistånd, skuldavskrivningar, klimatfinansiering etc)

More than words is what you have (to make it real)

The conference hall in Bonn fills up slowly with something of a beehive, the quick, tense and invisible movements of delegates up and down the aisles, and the buzzing sound of hundreds of short conversations. When most of the chairs are full, in very slow international English, we are all welcomed and the table, all white men, is introduced. Introductory speeches begin: Sudan, representing the G77 plus China, Lesotho, representing the Least Developed Countries, Czech Republic, on behalf of the EU, and the list gets longer. All got the punch line from the same shop: we are here with the intention of doing our best for a good deal. It’s suspicious that there’s hardly any excitement in the room, but that’s about to change. Todd Stern, the US head of delegation takes his turn. They purchased in the same punch line outlet, but they did not get it complete, just the beginning, “we are here” and the delegate is interrupted by an applause. A long, firm, steady applause. The prodigal son is back; the family is now complete. We can start to work.

For delegates and observers, aggregate mitigation target from developed countries are one of the key and most expected outcomes of this meeting. The EU proposes to reduce 20% from 1990 levels by 2020, and is willing to increase it to 30% if signals for a higher commitment are sent; Sweden published some weeks ago the most ambitious target: 40% reduction, one third of it in other countries; the United States commits 15% reduction from today’s level, that is around no reduction from 1990 levels.

Is this enough? Or put differently, are we governed by sensible leaders or are they gambling? Diakonia is one of the many organizations proposing the adoption of The Greenhouse Development Rights (GDR). The GDR is a framework for climate stabilization that shares effort according to capacity and responsibility, while at the same time exempts poor people from it. They depart from the increase of 2 degrees, that the IPCC has indicated as where to halt global warming to calculate Greenhouse gas emission reduction target, before its consequences get almost unmanageable. According to the GDR and others, our best is a global reduction target for industrialized countries of around 40% in domestic reductions by 2020. Science says that this represents 30% of chances of shooting out the 2 degrees ceiling. This is gambling, and quite-likely-that-you-lose kind of gambling, as likely as getting shot by playing Russian roulette with two bullets. Newer research argues about the 2 degrees ceiling being brought down to 1.5. This raises the likelihood to lose.

The US opening speech reads that “our way forward should be steered by science and pragmatism”. We’ll leave aside the speaker; Stern was just saying what everybody else was thinking. The reduction target and the temperature rise ceiling cannot be separated, since the emission reduction aims at limiting the temperature rise. They are one and the same thing. The reduction target answers the question “wanting not to increase temperature more than 1.5, how much should we reduce our Greenhouse gas emissions?”. The current proposals are something like extending a 5 000 Swedish kronor check to buy a brand new four wheel drive. It wouldn’t be pragmatic to extend it for the full amount.

If one objective is to decrease temperature rise and another to reduce reductions, Todd Stern speech (and everyone else’s thoughts) should have read is that “our way forwards should be steered by science and/or pragmatism”, because what seems to be pragmatic is to add a couple of bullets to the chamber and hope for the best.

Domingo Torres Santos, Policy Officer on Climate Change, reporting from the Bonn Climate Change Talks

Klimatet är en ödesfråga – lär vi oss av våra misstag??

För ett litet tag sedan läste jag en artikel om Påsköarna – en fascinerande och skrämmande historia om hur befolkningen och dess ledare började göra de välkända statyerna och hur det ledde till en ekologisk och humanitär katastrof. Av någon anledning började man göra allt fler och allt större statyer, sannolikt på grund av konkurrens mellan ledarna för klaner och byar. Detta krävde träd för stegar, slädar och hävstänger, samt bark för rep. Skogen försvann, erosion bredde ut sig, och skördarna minskade. En befolkning på ca 15.000 minskade till slutet på 1800-talet till drygt 100. En förödande utveckling som ett resultat av en oförmåga hos ledarna att se konsekvenserna av att överexploatera naturresurserna. Känns detta möjligen igen????

Om några tusen Påskö-invånare lyckades förstöra sin miljö med bara stenverktyg och muskelkraft – vad blir då konsekvenserna idag med en global befolkning som räknas i miljarder, och som har moderna verktyg och maskiner?

Det vi ser idag vad gäller klimatförändringarna är just en sådan situation som kan få förödande konsekvenser för alla oss, män, kvinnor, gamla och unga, som lever på vår jord.

Låt mig slå fast:

Läget är inte hopplöst.

Utvecklingen går att vända.

Det är inte för sent.

Nästa år i december, på klimattoppmötet i Köpenhamn, har världens ledare en unik möjlighet att ta sitt ansvar för att skapa ett globalt regelverk för kraftigt minskade utsläpp av växthusgaser. Ett rättvist och uthålligt regelverk måste till, där de rika länderna tar en större andel av utsläppsminskningar än de fattiga.

Du kan vara med och påverka de svenska beslutsfattarna i rätt riktning. Skriv under klimatuppropet, som Diakonia ställt sig bakom. Uppropet syftar till att ge våra politiker mod att fatta tuffa men nödvändiga beslut, som innebär att Sverige ska minska sina utsläpp av växthusgaser med minst 40 procent till år 2020, samt att Sverige ska ge omfattande stöd till klimatåtgärder i andra länder.

Läs mer om Diakonias klimatarbete på vår hemsida.

Leif Newman

Läs även andra bloggares åsikter om klimat, miljö, klimatuppropet, rättvisa